Familjen Spielberg

Duellen och Hajen i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i Närkontakt av tredje graden. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.

Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.

Hajen, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, Sugarland Express, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i E.T. består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. Solens rike handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. Hook handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I A.I. ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. Catch Me If You Can öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, Minority Report, ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, Världarnas krig, spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen.

Solens rike är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att vara dysfunktionell.

Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt: “All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.