Norman, Adair och listade filmer

Under många år satt Barry Norman i BBC:s fåtölj och recenserade film. Han skrev också böcker, och en av dem heter 100 Best Films of the Century. Den kom visserligen ut 1992, så det känns inte så aktuellt att recensera den, men jag läste härom dagen en bitsk artikel om den som skrevs av Gilbert Adair i The Sunday Times (återfinns i essäsamlingen Surfing the Zeitgeist) när Normans bok var aktuell, och Adairs reaktion finns det en del att skriva om . Så det gör jag nu:

När man gör en lista, såsom Norman gjorde, leder det ofrånkomligen till att folk mer eller mindre upprört frågar varför den och den filmen inte är med, och varför den och den filmen är med. Norman svarar själv i förordet "And the answer quite simply is because it is my selection - not yours, nor anyone else's." Fast Adair, förstås, låter sig inte nöjas med detta. Han går igång på att Normans val är så, tja, banala är kanske ett lämplig ord, inskränkta eller förutsägbara. Det är för mycket amerikanskt, för mycket brittiskt, för mycket mainstream. Adair skriver att "he appears never to have heard of Rossellini, Ozu, Mizoguchi, Vigo, Ophüls, Dovzhenko, Feuillade, Tati, Tarkovsky and Paradzhanov, and [Norman] relegates such living masters as Resnais, Rivette, Rohmer, Antonioni, Wenders, Pialat, Oliveira, Bertolucci and Bresson (Bresson!) to the status of also-rans". Men även när Norman har med filmskapare som Adair godkänner, så som Hitchcock eller Welles, tycker Adair att Normans filmval är för trist. ("Hitchcock? Why bother looking further than Psycho?")

Jag känner mig själv inte särskilt träffad av Adairs sarkasmer (min egen lista (finns här) innehåller exempelvis två Rossellini, en Ozu, en Mizoguchi, en Ophüls, två Rivette, en Bertolucci och två Bresson) men det är ändå ganska dumt, av två skäl. 

Dels för att Norman säkert sett filmer av alla, eller i alla fall de flesta, av Adairs älsklingar men uppenbarligen inte tyckte att de var tillräcklig bra. Norman är ju trots allt inte främmande för europeisk film. Filmer av Godard, Carné, Fellini, Visconti, Cocteau (just Cocteau måste väl trots allt blidka Adair lite grann), Buñuel, med flera finns med. 

Det andra skälet till att det blir dumt, eller fånigt, är det faktum att Adairs egen lista på uteblivna namn även den är förutsägbar och inskränkt, i samma utsträckning som han tycker  Normans är. Nästan alla namn som Adair listar tillhör basuppsättningen av europeiska och japanska artfilm regissörer som slog igenom på 50-talet. Med undantag av Feuillade och Paradzanov är Adairs lista lika konventionell som Normans. Lite roligt är det att Norman har samma inställning som Adair. Exempelvis kriserar Norman Oscarsjuryn för att vara enkelspårig och fantasilös som ger Oscar för bästa film till Kramer mot Kramer (Kramer vs Kramer 1979) istället för till Apocalypse Now (1979) och nästan aldrig ger priset till en western exempelvis.

Även när man läser Adairs lista kan man som sagt fnysa åt konformismen om man vill. Var, frågar man sig, finns Mikio Naruse, Teinosuke Kinugasa, Joseph H. Lewis, Gregory La Cava, Hasse Ekman, Tomás Alea Gutiérrez och så vidare. Så där kan man hålla på, men vad är poängen med det? Utifrån båda sina positioner vill Norman och Adair komma åt de småborgerliga och lyfta fram de filmer som verkligen är bra. Men varför måste allt göras i förhållande till något annat? Varför hävda att ens egen lista är bättre än någon annans lista? Baserat på vilka kriterier? 

Som Norman skrev, "it is my selection - not yours, nor anyone else's." Kan det inte få räcka med det?

-----------------------------------------------------

Två saker till:

Norman skriver i sitt förord att listan innehåller filmer som inte skulle komma med på någon annans lista. "What on earth, one wonders, can these latter films be" frågar sig Adair. Får jag föreslå Oh, mr Porter (1937), en komedi med Will Hay, och måhända Genevieve (1953), trots Kay Kendalls trumpetsolo. Men i övrigt är Normans filmval, precis som Adair säger, föga överraskande, men det säger en del om den position han utgår ifrån när han tror att många av filmerna inte skulle vara med på någon annans lista.

Adair ondgör sig också över att man i Storbritannien inte tar filmkonsten på allvar utan ser den lite över axeln, och att Normans lista spär på denna syn på filmen. Men det förstår jag inte alls. Det är ju inget fel på filmerna Norman listat. Tvärtom, de flesta är väldigt bra och många är exempel på filmkonst när den är som bäst. Även om blott 36 av dem är med på min lista.