Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)