Ghost (1990) är ju något av en modern klassiker (vad nu det är för något), som de flesta verkar ha sett och som det refereras till. Så jag har i 19 år beklagat att jag inte sett den. Nå, nu har jag sett den och nu beklagar jag istället att jag sett den. Den var nämligen synnerligen dålig. Det räcker egentligen med Patrick Swayze. Joey i Vänner (Friends) fick en gång en recension som sa att han inte var "believable as a human being". Det samma gäller Swayze. Jag vet inte hur han gör det, men han gör det dåligt. Hela filmen är en banal, tramsig och frustrerande övertydlig smörja, utan dynamik eller värme, charm eller hantverksskicklighet. (finns på dvd)
Titta vi flyger (Airplane 1980) är gjord av Zucker, Abrahams, Zucker, det vill säga Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker. Samme Zucker som gjort Ghost. Men det är en helt annan värld. Titta vi flyger är en rå och stundtals hysteriskt rolig parodi på katastroffilmer och på så mycket annat. Det rör sig skamlöst mellan högt och lågt (en höjdpunkt är piloten som som börjar prata homoerotiska fantasier med en liten pojke och frågar om han någonsin suttit i ett turkiskt fängelse). Den är förvisso inte för alla smaker, men för den som är på humör är den oemotståndlig. Roger Roger? We've got clerance Clarence. (finns på svensk dvd)
Charm eller värme finns det inte heller så mycket i Den osynlige fienden (Lost Patrol 1934), men hantverksskicklighet och dynamik finns det desto mer av. Det är en tidig John Ford-film, innan hans storhetsperiod som inleddes 1939, och det är relativt enkel. En engelsk patrull i öknen går vilse och slår läger vid en oas, där en osynlig fienden skjuter ihjäl dem, en efter en, utan att någonsin visa sig. Det blir en förtätad stämning och Fords stundtals magnifika bilder gör det till en mycket lyckad film, trots sin kolonialt dammiga ideologi. (finns på fransk dvd)
En farlig kvinna (Baby Face 1933), om en hårdhudad och utnyttjad kvinna som avancerar via sängvägen, är ett exempel på det mer osminkad Hollywood som fanns innan "the production code", filmindustrins självcensur, som infördes 1934. Den är kort och koncis och Barbara Stanwyck i huvudrollen är strålande. Kritikerna skrev mycket om att hon var hjärtlös och hänsynslös, men det stämmer inte med hur hon presenteras och porträtteras i filmen. Det är märkligt, men inte ovanligt, när kritiker låter sina egna övertygelser avgöra vad en film har för budskap, snarare än vad filmen faktiskt själv säger. (kan eventuellt finnas i någon dvdbox i USA)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar