Filmen i Sverige

Förra året var ett bra svenskt filmår. Det var gott om premiärer, det var många som såg dem, och flera hyllades av kritikerna. Jämfört med vilket år som helst på 40-talet var det väl i och för sig ett tämligen fattigt år, men jämfört med de senaste åren så... Men samtidigt var det ett ganska tråkigt filmår. Nästan ingen svensk film från 2004 handlar om något annat än sina huvudpersoners personliga problem. Det är som om samhället och omvärlden inte existerar, som om tid och rum inte har någon mening. Det är bara en liten grupp människors bestyr som skildras, och inget ont i det, men man kan ju undra varför ingen manusförfattare eller regissör verkar vilja skildra något större än sin egen vardag. Det enda undantaget är väl Richard Hobert, vars Tre solar är ett ödesdrama som utspelas under medeltiden. Den blev ju nu utskälld som decenniets sämsta film, i hård konkurrens med Mongolpiparen, så viljan att pröva ett nytt grepp lär väl inte ha ökat efter det. (Personligen tycker jag dessutom att Tre solar inte är så mycket sämre än så mycket annat som gick på bio förra året. Men det var ju ett självmordsuppdrag att göra film i medeltidsmiljö. Mongolpiparen är dock precis lika dålig som sitt rykte.)

Janne Halldoff har gjort mycket skit under sin tid som regissör, men han gjorde också filmer som Korridoren (1968), om en läkare som förlorar tron på sitt arbete och som blir till en skildring av en sjukvård och ett samhälle i kris. Det är lysande, inte minst tack vare Per Ragnars insats i huvudrollen. Året därpå gjorde Halldoff En dröm om frihet, om ett par förrymda fångars flykt undan både massmedia och polis genom ett vintrigt Sverige, återigen med Per Ragnar i en ledande roll. Det är inte bara en av de bästa svenska filmerna någonsin, utan också ett tvärsnitt av det svenska samhället, på ett sätt som är helt främmande idag. (Samhället verkar vara detsamma dock.)

Det är inget fel i sig att fokusera på familjen och den lilla världen. Yasujiro Ozu gjorde nästan bara filmer om medelklassfamiljer och deras problem, men flera av hans filmer är fulländade konstverk. Det finns ingen i Sverige som har hans begåvning dock. Och även om så vore skulle det ändå vara beklagligt om ingen någonsin lämnade vardagsrummet. Jag får trösta mig med förra årets Bombay Dreams, som, även om det var på ett lite väl sagolikt sätt, trots allt behandlade Indien och adoptionsfrågan. Stjärna till Lena Koppel.

Barnfilm

Först en nyhet. Från och med nu är det min ambition att lägga ut en ny text varje måndag. På det viset hoppas jag få bättre kontinuitet och att göra bloggen mer användarvänlig, eftersom ni, kära läsare, alltid vet när det finns något nytt, och inte behöver vara oroliga för om ni missat något. Sen är det också bra för mig att jag får en deadline att jobba mot, låt vara att jag själv satt den.

Så, till dagens ämne:

Det finns en beklaglig tendens att ofta betrakta det som är för barn som något mindre värt. Det gäller serier, böcker, tv-program och så vidare. Jag älskar böckerna om Nalle Puh, men får ibland frågan varför jag läser barnböcker, som om det skulle vara något jag borde växt ifrån. Jag deltog en gång i en diskussion om barn- och ungdomsfilm, där jag kritiserade ett par då aktuella filmer. "Men de är ju bara barnfilmer" fick jag höra då, och det gjorde mig ganska irriterad. Av vilken anledning skulle man inte kunna ställa krav på skådespelare, regissörer och manusförfattare i en barnfilm? Varför förtjänar inte barn samma kvalitet som vuxna? En som inte försöker smita från sitt ansvar är norska Torun Lian, vars senaste film Första kärleken går på bio just nu, i alla fall i Stockholm. Kanske beror det på att Lian inte haft ambitionen att göra en barnfilm, utan en film, kort och gott, men det är märkligt hur naturligt alla barnskådespelare agerar, och hur trovärdigt och genuint allt känns, med undantag av Gustaf Skarsgårds manerade insats, i en roll som dock är tacksamt liten. Det här är inte "bara en barnfilm", det är bara bra film. (Barn och barn förresten, den handlar om 12-åriga Selma. Hur länge är man egentligen barn? Å ena sidan finns det bikinis för 5-åringar, å andra sidan beter sig vuxna deltagare i dokusåpor som om de vore 5-åringar.)

Bra barnfilm är annars något som Iran excellerar i. Kanske är det lättare att göra filmer om barn än om vuxna i ett så pass toppstyrt samhälle som det iranska. Om man har barn i rollerna kanske Väktarnas råd ser med blidare ögon på projektet. Ett exempel är Den vita ballongen från 1995, en rent magisk film om en liten flickas tappra försök att köpa en guldfisk. Andra exempel är Jeyran och risjakten (1996) och Pappersvalor (1997). Gemensamt för dem alla är att de helt ödmjukt låter barnen stå i centrum, utan att göra dem söta, eller bekäftiga, eller talesmän för de vuxna. De får bara vara sig själva helt enkelt. Det är annars inte vanligt, även Första kärleken blir lite lidande av ett "vuxet" sätt att skildra barnen, fast det hålls oftast i schack, och en förbättring har skett sedan hennes förra film Bara molnen flyttar stjärnorna (som för övrigt är väl värd att ses).

Dessa filmer har, när de visats på tv eller bio, hänvisats till enbart dagvisningar, och något större väsen har de inte gjort av sig. (Jag var ensam i salongen både när jag såg Jeyran och risjakten och Första kärleken), och det är både tråkigt för filmernas skull, och för publikens. Jag tror det vore nyttigt för alla vuxna att emellanåt se skildringar av barns liv, så att de påminns om hur de själva en gång hade det, och blir lite mer ödmjuka och lyhörda inför barnens behov.

Det finns andra skäl till att ta barnen på större allvar, ett exempel kan hämtas från en vuxenfilm, Vittne till mord från 1985. Den första halvtimmen av den är rent mästerlig, för att sedan tyvärr tappa en del av kraften och känslan som är så påtaglig i inledningen. Anledningen till det slog mig när jag såg om den härom året. Filmen byter nämligen plötsligt fokus. I början är filmen skildrad ur den 7-årige pojkens perspektiv (han som är vittnet), vilket gör att alla scener och alla miljöer, trots att de i sig är traditionella inslag i en thriller, får en helt ny spänning och betydelse när de är sedda ur ett barns synvinkel. Det är dessutom så skickligt och trovärdigt att det känns som om regissören Peter Weir låtit Lukas Haas, som spelar pojken, sköta regin själv. Resten av filmen berättas, tyvärr, ur en polismans perspektiv, och även om det är nog så spännande och gripande, blir det inte samma sak.

Kontentan av allt det ovan sagda är att jag tror att mer respekt för barnfilmen, och mer känsla för barnens perspektiv, skulle göra gott för filmkonstens utveckling, och människans. Dessutom, att visa Den vita ballongen på tv en kväll istället för Wild Kids vore en välgärning, så väl moraliskt som estetiskt.

Writing and Directing (om Nicole Holofcener)

En film som släpps direkt på video, utan att passera filmduken, brukar inte få särskilt hög status. Det är orättvist, för att en film smygs ut på vidoemarknaden kan bero på att den anses vara för smal, inte för att den är dålig. Rushmore och Donnie Darko är exempel på det, filmer som sedan började leva ett eget liv, och fick en romantiskt/mytiskt skimmer över sig. Till viss del berodde det säkert just på det faktum att de inte gick på bio, varför det blev lite finare och mer rebelliskt att tycka om dem. En känsla av exklusivitet och nonkonformitet frodades hos de som såg dem. (Är det ett manligt fenomen måntro?)

En regissör/författare som inte fått någon film visad på bio i Sverige är Nicole Holofcener. Hon har gjort två långfilmer hittills, Walking and Talking (1996) och Lovely & Amazing (2001), och de fick nöja sig med videodistribution. När jag våren 1999 hade en indie-fas hyrde jag en rad amerikanska independentfilmer, och den jag tyckte bäst om var just Walking and Talking, med Anne Heche och Catherine Keener. När jag sett om den så står sig omdömet att det är en trivsam relationskomedi som också är en skildring av kvinnlig vänskap och de problem som uppstår när den ena kvinnan beslutar sig för att gifta sig. En film som är fylld av oväntat starka känslor av frustration, ensamhet och förvirring. Det kom inte som en överraskning när jag hörde Holofcener berätta att den bygger på egna upplevelser.
Lovely & Amazing såg jag förra året, och den är ett steg framåt. Den är mer självsäker och mer fri i sitt förhållande till traditionella berättarstrukturer. Den har inte någon egentligen början eller slut, utan skildrar fritt systrarna Marks liv, i samband med att deras mor genomgår en skönhetsoperation. Det är en film som i mångt och mycket handlar om problemen med att vara sig själv i en värld som ställer höga krav på ytan och utseende. Den är också till stora delar självupplevd av Holofcener och även här spelar Catherine Keener en av huvudrollerna, tillsammans med Emily Mortimer och Brenda Blethyn.
Nu håller Holofcener på med sin tredje långfilm, Friends with Money, där Catherine Keener spelar mot Jennifer Aniston. (Man kan nog säga att Catherine Keener är Holofceners alter ego.)
Mellan sina filmer har Holofcener också regisserar tv-serier, däribland avsnitt av Sex and the City, Gilmore Girls och Six Feet Under.

Det är synd att Holofceners filmer inte uppmärksammats här i Sverige, eller någon annanstans heller för den delen. Hon är inte spektakulär på något vis, men med sina känsliga, insiktsfulla och diskret frustrerade filmer är hon oumbärlig. Catherine Keeners karaktär i Lovely & Amazing kallades i New York Times för "the embodiment of what might be called a postfeminist malcontent", och man skulle kanske kunna låta det epitetet gälla för Holofceners filmer generellt. Tack vare sin lågmälda, okonventionella stil så passar hon inte in i den filmiska malströmmen, och eftersom hon gör filmer om kvinnor så skapas det inte den kult omkring henne som runt exempelvis Donnie Darko. Om hon hetat Kevin Smith eller Tom DiCillo hade hon förmodligen varit cineasternas darling. Men jag är inte enbart ledsen för denna brist på uppmärksamhet, nu får ju jag också känna mig exklusiv och nonkonformistisk.

-------------------------------
2006-05-29 Läs min recension av Friends With Money (Rika vänner) här.

Film på tv

I senaste avsnittet av Filmkrönikan sprang Orvar Säfström omkring bland vintunnor, medan Emma Gray satt i studion och recenserade film. Dessförinnan har man bland annat sett Orvar springa runt i filmarkiv på jakt efter Mannen från Mallorca. Jag har grubblat lite över poängen med det, den enda jag kan komma på är att man är livrädd att folk desperat ska kasta sig över fjärrkontrollen och byta kanal om inte tv-programmet byter miljö varje minut. Inslagen är mest krystade och i princip helt innehållslösa.

Dessutom undrar jag varför det är just Orvar som flänger runt och Emma som sitter i studion. Det kan ju vara så att Emma inte alls vill göra coola reportage (som jag förmodar att Orvar tycker att hans är) utan trivs bäst i studion, men det känns ändå som en kvarleva från gammalt könsrollstänkande, där mannen är den aktive, och kvinnan får stanna hemma och ta hand om spisen (studion). Jag vill se mer reportage med Emma!

Dessa reportage kunde få ersätta inslaget där kändisar tipsar om film. Så himla intresserad av vilken film Robert Wells tycker bäst om just nu är jag inte. (Om Göran Persson och Tina Nordström bytt tips med varandra, då hade det dock blivit intressant.)

Men kanske barkar jag upp fel träd. Programmets syfte är väl att fånga en ung hipp publik i farten(fast diggar de Lasse Kronér?), och bara vara en lättsmält översikt över dagsaktuell film. De tunga reportage jag efterlyser (om exempelvis filmavtal, filmpolitik, stödpengar, diskriminering, guldbaggegalan, utnämningar, filmsättning, singelbiografens död) skulle kanske istället få utgöra grunden för ett nytt filmprogram, ett komplement till Filmkrönikan. Första avsnittet kunde se ut så här:
- Ett reportage om hur digitalbio förändrar biovanorna i landsorten
- En diskussion om svensk biografpolitik med representanter från filmbolag, kommuner, biografägare och några till.
- En längre recension/diskussion av en aktuell film, säg, The Life Aquatic with Steve Zissou med fyra recensenter (varför inte Göran Everdahl, Maaret Koskinen, Jan Aghed och Karoline Eriksson)
Allt styrt med fast hand av en programledare, varför inte Jannike Åhlund. Sändningstid en gång i veckan, onsdagar 21.30 förslagsvis. Eftersom Carin Hjulström-Livh fått tipsa om Gladiator i Filmkrönikan så har hon nog inget emot att hennes programtid ersätts av något bättre.

Jaha svt, vad väntar ni på?

Panegyri (om Wes Anderson)

För en timme och en evighet sen var Cate Blanchett gäst hos stolpskottet Jay Leno, och då berättade hon att hon spelade in en film i Italien med Bill Murray, i regi av Wes Anderson. I samma ögonblick hon sa det väcktes i mig en intensiv längtan. Cate Blanchett är kanske min favorit bland skådespelerskor idag, och Bill Murray är en idol, även om försvinnande få av hans filmer haft några mer betydande kvaliteter (om de ens haft några). Men framför allt var det Wes Andersons namn som lockade. Han har smugit sig på mig. Rushmore kom 1999, och fick aldrig premiär i Sverige, den bara hyllades av världsvana krönikörer. Själv såg jag den inte. Filmen därpå, The Royal Tenenbaums, hade dock biopremiär här, och jag gick och såg den, sent om sider, på en liten salong, mitt på dagen och utan vidare förväntningar. Jag golvades rakt av. Knockades ur stolen. Sublim är väl ordet jag till slut kom fram till bäst beskrev den. Sen såg jag omgående Rushmore. Inte lika bra kanske, men stor och personlig filmkonst var det ändå. Sen, förra året, fick jag till slut se hans första film Bottle Rocket, från 1995. Den var betydligt enklare och mindre stiliserad, men störtskön och alldeles, alldeles underbar. Och nu, hans fjärde film på tio år är här, The Life Aquatic with Steve Zissou. Den är störtskön den också.
För varje film har Anderson gått lite längre, och det här är den mest utflippade av dem alla. Det är bara fantasin som sätter gränser heter det, men om ens fantasi är gränslös? Bildmässigt är The Life Aquatic en bombastisk orgie i äkta fejkade specialeffekter, animationer, technicolorexplosioner och ekvilibristiska åkningar upp och ner mellan hytterna i Steve Zissous nedslitna fartyg. En rad särpräglade typer utgör rollgalleriet, och humorn är, ja, svårförklarad men obetalbar. Det ända irritationsmomentet var ett inslag med pirater som störde filmens stämning. Sen är den kanske också lite väl manlig, kvinnorollerna är små, om än viktiga.

Men allt står inte rätt till, något har gått förlorat för varje film. Det bästa med Bottle Rocket var den vackra, stillsamma kärlekshistorien mellan den ena huvudpersonen och en städerskan på ett motell. Hon kunde bara spanska, han bara engelska, men ändå så var de ständigt tillsammans, och pratade med varandra, och upplevde den stora kärleken. Det fanns en ömhet och värme där som var oemotståndlig och ljuvlig. Och just den känslan har sen fått allt svårare att komma fram genom Andersons ironier och bildkompositioner. Men samtidigt har varje film överträffat den föregående i djärvhet och experimentlusta och det har kommit mörkare stråk in i historierna. Så även om filmerna är lika varandra, är de också olika. Och jag kan inte säga vilken som är bäst. De är alla storartade. Wes Anderson är en av vår tids främsta filmskapare. Tillsammans med Michael Mann det bästa USA har att erbjuda idag. Om han lyckas återfå ömheten från Bottle Rocket utan att försaka de nya landvinningar han gjort finns det ingen gräns för hur långt han kan nå.

Budgetramar

Pengar är ju allt som oftast den stora tvistefrågan i filmvärlden, som i alla andra världar. Alla vill ha mer pengar. I Sverige har vi något som kallas förhandsstöd, det är pengar man får av filminstitutet när man ska spela in en film, och det är ett ständigt gnäll om detta. Vissa anser att skattepengar över huvud taget inte ska gå till filmproduktion, andra anser att pengarna nu bara går till tillrättalagda filmer med masspublikspotential, företrädesevis regisserade av medelålders män. Eftersom ett av syftena med att göra film är att tjäna pengar som kan återgå till filminstitutet, och sedan satsas på nya filmer, så finns det en poäng med att hjälpa till att sjösätta produktioner av filmer för en bred publik. Men samtidigt finns ingen mening med att bara satsa på publikvänliga filmer, för att använda pengarna till att satsa på nya publikvänliga filmer. Om det ska finnas någon poäng borde man med hjälp av filmstöd få göra små, egna filmer man annars inte hade kunnat göra. Och i stort är det ju så det fungerar nu. Fast en serie stora felsatsningar det senaste åren, såsom Kommer du med mig då? och Tre solar har ju gett kritikerna vatten på sin kran. Fast det är naturligtvis orättvist. Det finns ju inget system som garanterar att pengarna alltid går till det bästa projektet.
Nu förhandlar man om ett nytt filmavtal, vilket förhoppningsvis blir klart i maj. Då får vi se hur mycket pengar det blir till kommande filmprojekt. Hoppas de fördelas vist. Det är i alla fall redan sagt att man ska verka för att minst 40% av stödpengarna går till kvinnliga filmare.

Men pengar är inte allt.

Härom dagen såg jag Invisible Ghost, en relativt tidig film av Joseph H. Lewis. Ni har förmodligen aldrig hört talas om honom, men han har gjort några fantastiska filmer, såsom My Name is Julia Ross (1945) Gun Crazy (1949), Hämndens skugga (1955), under sin karriär, en karriär som överglänser många mer välkända regissörers. Invisible Ghost är dock på inget sätt fantastisk, en tämligen ordinär b-film med halvtaskiga skådespelarprestationer och ointressant handling. Men fotot är det inget fel på. Vissa bildlösningar är i samma klass som något man kan finna i Citizen Kane, och Invisible Ghost hade premiär före Orson Welles film. Lewis har få övermän när det gäller kameraplacering och bildkomposition. Om han ägnat mer energi åt skådespelarna hade Invisible Ghost kunnat bli stor.
Poängen med exemplet Invisible Ghost är att den hade en budget som förmodligen underskrider vad Lukas Moodysson lägger ner på palestinasjalar under ett år. En annan poäng är att många av de senaste årens svenska filmer varit sämre än Lewis film. Om man har den rätta begåvningen och inställningen så behöver man inte så mycket pengar. Dessutom kan man lära sig att arbeta med de begränsningar som finns.
Man kan också hitta på nya sätt att få tag på pengar. En av de senaste årens bästa filmer, koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife), finansierades via en internetfond, där folk kunde satsa pengar som sedan gick till filmproduktionen. Enligt en artikel i engelskspråkiga Korea Herald så var det en succé: "The film went on to attract 1.7 million viewers nationwide [Sydkorea], generating an impressive gain of 79.4 percent for those who participated in the Internet fund. The success story is likely to establish the Internet fund as a valuable method of financing in the future. "
För den som inte vill göra som King Vidor, pantsätta sitt hus för att göra den film de drömmer om, kanske det kunde vara ett alternativ även i Sverige?

Pep talk

Filmkonsten har ända sedan sin födsel fått slåss för sin legitimitet. Det har alltid funnits de som ser ner på filmen som konstart, om de ens betraktar den som en konst. Litteraturen är finare än filmen kan det låta. Filmkonsten har för att bemöta detta använt sig av olika grepp. Ett är att filmatisera de stora litterära verken, ett annat är att anlita erkända författare som manusförfattare. Ett annat sätt är att med hjälp av mer eller mindre abstrakta teorier ge filmen ett intellektuellt drag, eller skriva ett manifest, som sedan kan bifogas filmerna. Man kan också skapa en konstnärsmyt runt regissören. Allt för att göra filmkonsten nog så relevant och accepterad som litteraturen. Som om det skulle behövas. Borde inte filmkonsten idag klara av att stå på egna ben?
Ett exempel på att så inte är fallet är alla jämförelser mellan boken och filmen, vid filmatiseringar. "Boken var bättre" är nästan alltid slutomdömet, och det hävdas att filmatiseringar alltid är förvanskningar eller förenklingar. Men det är inte riktigt rättvist. Filmkonsten och litteraturen är två skilda konstarter och det är egentligen betraktaren som är ytlig om han/hon inte inser det. De ska inte ställas mot varandra utan betraktas som två skilda uttryck. Alla som läser en bok, eller en film också för den delen, gör sig en egen bild av vad som händer och sker. Därför är det självklart att manusförfattarens och regissörens återgestaltning av bokförlagan skiljer sig från den tolkning den enskilda läsaren gör. Därför blir också filmen annorlunda. Man kan ju bli besviken på att filmen inte är som man föreställt sig boken, man då går man till biografen med orimliga förväntningar.
Även om en film skiljer sig från den litterära förlagan kan den ändå vara ett fullödigt konstverk i sin egen rätt, inte minst för att filmen har så många fler beståndsdelar än en bok. I en bok finns inga skådespelarprestationer, ingen musik, inga spektakulära kameraåkningar. Henry James är en av mina absoluta favoritförfattare, men inget i hans böcker griper mig mer än den scen i William Wylers filmatisering av Washington Square där Olivia de Havillands hämmade och hunsade karaktär, med en blandning av förvåning, tacksamhet, glädje och lycka, utbrister Me, he chose me! efter det att Montgomery Clifts stilige gentleman uppvaktat henne.
I en diskussion för något år sedan var det en som sa att filmens räddning nu var att närma sig scenkonsten, och bli mer teatral, eller i alla fall bli mer som teater. Det var bland det dummaste jag hört. Filmkonsten ska inte närma sig någon annan konstart, den ska bara vara sig själv. Filmkonsten är som bäst när den får vara bara film, oavsett vad historien bygger på. Filmen måste inte bli mer realistisk, eller mer litterär, eller mer teatral, eller mer socialt medveten. Den behöver inga teorier eller alibin. Filmen ska bara vara film, sen får den enskilde åskådaren avgöra för sig själv om filmen hon/han just såg var bra eller inte. Filmen ska inte behöva ursäkta sig.

Mosfilm (myten om filmkonstens död)

I måndagens (14 mars) Svenska Dagbladet intervjuades Karen Sjachnazarov, generaldirektör för det ryska produktionsbolaget Mosfilm. Intervjuen avslutas med att han säger att den moderna filmen lider av "idébrist", och han undrar var "dagens Bunuel, Fellini, Visconti, Tarkovskij och Bergman" finns.
De där åsikterna förs fram i tid och otid, företrädelsevis av äldre män. Det finns en mytbildning runt just dessa regissörer och ett par till, som slog igenom under 60-talet eller slutet av 50-talet. Man menar att det var filmens guldålder, och att det bara gått utför sedan dess. Tyvärr är den uppfattningen en blandning av eurocentrism, manschauvinism och självcentrering.
Det myllrar av idérika och högkvalitativa filmskapare, från 1910-talet och fram till idag. Anledningen till att just en handfull europeiska 60-tals regissörer panegyriserats är att de slog igenom samtidigt som en hög med manliga filmkritiker och konstvetare kom i mogen ålder, och de första filmer de konfronterades med var just Fellinis och Bunuels. Men för att kunna försvara att man tyckte om film, som tidigare främst setts som underhållning för folket, var man tvungen att skapa en myt om att filmen nu äntligen var värd att beskådas, och debatteras. Därigenom fick filmkonsten en ny status den inte haft förut (annat än i Frankrike). Sen hjälpte det förstås att den rådande filmstilen var att med tydliga medel skrika konst, och att övertydlighet och excess blev ledorden. Fellini är paradexemplet. Det blev fint att vara svårmodig och svårbegriplig, och kritikerna lät sig villigt förföras. Missförstå mig inte, jag gillar också Visconti, men han är inget unikt fenomen.
Samma fälla har de gått i som snackar om "the movie brats" det "nya Hollywood" som slog igenom skiftet 1960/1970. Hopper, Scorsese, Coppola, Spielberg, Lucas och resten av skäggen. Jämfört med Clarence Browns familjeepos var de kanske revolutionerande, men jämfört med Don Siegels eller Sam Fullers actionmoraliteter så var det nya Hollywood inte särskilt anmärkningsvärt, annat än att budgetarna gick över styr. Det är ju alltid så att den som skriker högst också blir den som blir hörd av de flesta.
Och, till Karen Sjachnazarov och alla andra som söker konstnärliga och idérika regissörer idag, så finns de där ute, det gäller bara att ha ögonen öppna. Några tips:
Abbas Kiarostami, Claire Denis, Wong Kar-Wai, Jane Campion, Hou Hsiao-Hsien, Laetitia Mason, Kim Ki-Duk, Aleksandr Sokurov.

Arvet efter Anna (kvinnodiskriminering i svensk film)

Anna Hofman-Uddgren var Sveriges första kvinnliga regissör. Hon värvades från teatern till filmen av biografägaren NP Nilsson, även känd som Häst-Nisse. Året var 1910. Men efter hennes få alster skulle det dröja nästan 60 år innan kvinnor åter började regissera spelfilm igen. Mai Zetterling började i mitten av 60-talet, men först på 70-talet slog kvinnorna igenom på bred front. Man kan ju tycka att det sedan dess borde vara någorlunda jämställt i filmbranschen i Sverige, men så är det alls icke.
Förra året hade 26 svenska spelfilmer premiär. Av dessa var sju regisserade av kvinnor (Fjorton suger av ett kollektiv där en av de fyra regissörerna var kvinna), sex av desa sju filmer var också skrivna av kvinnor. Ytterligare tre filmer var skrivna av kvinnor, men regisserade av män. (Däremot var ingen film med manus av en man regisserad av en kvinna.) Av de filmprojekt som tilldelades stödpengar från Svenska Filminstitutets filmkonsulenterna var det mångdubbelt fler män än kvinnor som låg bakom projekten, om man räknar antalet projekt. Räknar man i faktiska kronor som tilldelades så är skillnaden ännu större, till männens fördel. Det betyder alltså att inte nog med att fler män fick pengar, de fick också mer pengar, relativt sätt, jämfört med kvinnorna. Så var det förra året, och så har det varit åren innan dess.
Den positiva särbehandling männen uppenbarligen är utsatta för är naturligtvis inte acceptabel. Förvisso är det så att fler män än kvinnor söker stödpengar, men det kan inte ursäkta den uppenbara snedfördelning som föreligger, När färre kvinnor än män söker stöd, är det rimligt att fler män får stöd, men det kan inte ursäkta att kvinnor får mindre pengar, när de väl får det. Jag har inga siffror på hur många som ansöker om stödpengar, så jag vet inte om det förhållandet kan motivera att så många fler män än kvinnor får dessa stöd, men jag gissar att det inte är så.

Så som i himmelen, Hip hip hora!, Lilla Jönssonligan på kollo, Populärmusik från Vittula, Hotet, Håkan Bråkan, Masjävlar, Strandvaskaren, Fjorton suger och Bombay Dreams var förra årets mest framgångsrika svenska filmer. På elfte plats kom Fröken Sverige. Av dessa är fem skrivna och regisserade av kvinnor och Hotet skriven av en kvinna, resten är män. Det betyder att kvinnorna relativt sett klarade sig betydligt bättre än männen i kampen om biljettintäkter, jämfört med hur många män och kvinnor som fick göra film totalt. Så därför borde det vara även ekonomiskt fördelaktigt att satsa på en kvinna, istället för en man.

I och för sig tycker jag inte att man har någon rätt att kräva pengar för att få göra en film. Inte heller tror jag att det finns något särskilt kvinnligt sätt att filma eller särskilda kvinnliga berättelser. Men när vi nu har ett system med bidrag, stöd och statliga medel för att hålla den svenska filmkonsten vid liv, så är det fel att det inte sker på lika villkor för alla sökanden. Det är strukturell diskriminering, och som sådan bör den bekämpas.

Vad kan man nu göra åt detta? Här är några förslag:
-Det projekt för att uppmuntra och stödja kvinnliga filmskapare som sfi inlett, skulle kunna utvecklas. Nu kan det sökas av färdigutbildade regissörer och manusförfattare, men kanske skulle man kunna tänka sig bidrag redan på ett tidigare stadium, för att uppmuntra kvinnor att utbilda sig, eller göra film utanför filmskolorna.
-Som det är nu har filmkonsulenterna helt fria händer att ge pengar efter eget godtycke. Under en tillfällig period om, säg, två år, kunde man införa positiv särbehandling av kvinnliga sökanden till filmstöd. Efter två år får man utvärdera och se vilka effekterna blev.
-Den ledande trion på en filminspelning är vanligtvis regissör, manusförfattare och producent (jag ber fotograferna, kompositörerna, klädmakarna och alla andra om ursäkt). Låt ett särskilt bidrag, under en begränsad period, utgå till filmer där minst hälften av dessa är kvinnor.
-För att göra det lättare för nya begåvningar att slå igenom kanske man borde ha en ny guldbaggenominering. För bästa nykomling.

Det var några förslag. Har ni några bättre?

Regi i motvind

Som jag konstaterade tidigare så var inga kvinnor ens nominerade till regipriset på årets Oscargala. Det var inget unikt. Sammanlagt tre kvinnor har varit nominerade för regipriset. Förra året Sofia Coppola med Lost in Translation. Jane Campion nominerades 1993 för Pianot och Lina Wertmuller var först 1977 med Pasqualino Settebellezze. Alltså bara tre kvinnor på 77 år. Notera dessutom att av de tre, är det bara en som är amerikansk. Jane Campion, och hennes film, är från Nya Zeeland och Lina Wertmüller, och hennes film, från Italien. Det betyder alltså att Oscarjuryn bara lyckats hitta en enda inhemsk kvinnlig regissör. Det är snudd på bisarrt. Hur kommer detta sig, egentligen. En anledning är förstås att det är betydligt färre kvinnor än män som regisserar (och anledningarna till det kan man spekulera i länge), men även om de är få är de inte obefintliga. Några kandidater: Allison Anders för Gas Food Lodging 1992, Nora Ephron för Du har mail 1998, Kathryn Bigelow för Strange Days 1999, Nicole Holofcener för Walking and Talking 2002. Och med tanke på Jane Campions och Lina Wertmüllers nomineringar, varför inte nomineringar till Claire Denis, Laetitia Mason, Lynne Ramsay, Gillian Armstrong osv. Är det för att deras historier är för kvinnliga för den manliga oscarjuryn? Är det för att männen tenderar att premiera varandra? Eller är det bara en slump? Förmodligen är det en blandning av flera faktorer, och det är inget jag vill spekulera i nu. Idag får det räcka med att konstatera faktum. Nästa gång ska jag titta närmare på hur det ser ut i svensk film.

Vinnare och förlorare (kvinnliga Oscarvinnare)

Naturligtvis var Oscargalan en mansdominerad uppvisning. Inga kvinnliga regissörer eller manusförfattare (om inte Julie Delpy räknas, som medimprovisatör för Bara en dag), inga kvinnliga producenter eller fotografer. Men några var nominerade, och några vann. Här kommer en lista på vinnarna:
Hilary Swank - kvinnlig huvudroll Million Dollar Baby
Cate Blanchett - kvinnlig biroll The Aviator
Francesca LoSchiavo - Art direction The Aviator (hon delade priset med en man)
Sandy Powell - kostym The Aviator
Thelma Schoonmaker - klippning, redigering The Aviator
Valli O'Reilly - make-up Lemoney Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv
Zana Briski - lång dokumentär Born into Brothels (delade med en man)
Andrea Arnold - bästa kortfilm Wasp (en av galans mest värdiga vinnare)
Det gör 8 kvinnor bland sammanlagt 72 vinnare.

Men jag är glad att Sideways och Eternal Sunshine of the Spotless Mind fick manusprisen. Då Michael Mann bara var nominerad för The Aviator (som producent) och inte Collateral, förra årets bästa amerikanska film, så var galan i övrigt tämligen efemär.

Mer om singelbiografen

I en kommentar till vad jag skrev om singelbiografens framtid nämndes filmsättningen som ett medel för att locka folk. Tyvärr är det inte alltid tillräckligt. För att illustrera kan man ta julen 1997. Då hade Starship Troopers premiär, och i Stockholm gick den på singelbion Astoria och multiplexet Biopalatset. Under jullovet var det utsålt varje föreställning både på Astoria och Biopalatset. Men så fort helgerna var över dog den direkt på Astoria, men fortsatte att vara utsåld på Biopalatset. Det naturliga hade ju varit att det var halvfullt på båda, men så enkelt är det inte. Publiken drar sig naturligt till de stora flersalongskomplexen. Men man kan naturligtvis också döda en biograf med filmsättningen. Tyvärr är filmsättarna i Sverige ganska utlämnade till filmbolagen.

Det sistnämnda är också en av anledningarna till att prissättningen är så stelbent. I andra länder varierar priserna mellan olika filmer, och priset för en och samma film varierar beorende på vilka tid på dagen den går, vilket salong den går på, och hur länge den har gått. Så är det inte i Sverige. Det kan ibland vara billigare dagtid på vardagar, och ibland billigare för barn, men det är i princip de enda rabatter som ges. (I alla fall i större städer, jag vet inte hur det ser ut på landsorten.) Oavsett om SF köper Sandrew Metronome eller inte finns det mycket som skulle behöva förändras inom svensk biografpolitik.

Ögongodis i Ouagadougou

Nyligen avslutades filmfestivalen i Berlin, imorgon är Oscarsgalan. Men den kanske konkret viktigaste filmhändelsen den här veckan äger rum i Burkina Faso. Idag inleds nämligen den panafrikanska filmfestivalen FESPACO i Ouagadougou. Den etablerades redan 1969 och har tagit på sig ansvaret att vara en samlande kraft för afrikansk film. Här finns de vanliga inslagen på en filmfestival, med prisutdelningar, seminarier, mingel och premiärvisningar. Men till festivalens uppgifter hör också att sprida kunskap om den afrikanska filmen, och att bevara och arkivera framstående filmer. En ytterligare uppgift är att resa runt i landet och visa film i små samhällen och byar, som led i ett folkbildningsprojekt och som ett demokratiskt projekt för att sprida upplysning och respekt. Filmkonsten kan vara så mycket mer än glamour och underhållning eller navelskådande och självspäkning, i Afrika är den också en samlande kraft. Visserligen förekommer kritik mot att filmskaparna tenderar att exotisera sina filmer, för att tillfredsställa en av de stora finansiärerna, nämligen EU, och det är naturligtvis beklagligt om så skulle vara fallet. Men låt oss ändå hoppas att några av festivalfilmerna letar sig hit. Vår filmkonst skulle må bra av lite mer impulser från Afrika, samtidigt som det skulle ge behövliga biljettintäkter till den afrikanska filmindustrin. Mer information om FESPACO, på franska och engelska, finns på www.fespaco.bf

Så som i Sollentuna

Av någon anledning verkar alla tycka synd om Kay Pollak. Är det inte märkligt? Han har varit borta från svenskt filmliv många år, men så plötsligt fick han en chans (förmodligen för att någon filmproducent fått nog av Pollaks alla beskäftiga böcker). Filmen blev hyllad av nästa alla kritiker, den har setts av fler besökare än någon annan svensk film på över tio år (och var förra årets mest framgångsrika film i Sverige). Till och med jag var överraskande positiv till den. Dessutom fick den massor av Guldbaggenomineringar. Men detta räcker tydligen inte. Man måste vinna också. Och det gjorde han inte. Och plötsligt så snyftas det i slott och koja. "Stackars Kay" skrevs det i tidningar, sades det i tunnelbanan, och på Filmhuskrogen. När Så som i himmelen fick en Oscarsnominering sågs det som en revansch. Revansch? Vad hände med det gamla OS-mottot "Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl"? Om det inte räcker med att ha gjort decenniets mest hyllade och mest framgångsrika film, vad är det då för standard vi satt upp. Jag vill inte säga att jag hoppas han inte får någon Oscar på söndag, men en sak säger jag: Sluta dalta med Pollak! Och nästa år, ge Nina Wähä en tröstguldbagge. Var inte hon förra årets debutant? Hyr Babylonsjukan och se själva.

Röda Kvarn i blåsväder

På SF diskuterar man just nu en nedläggning av biografen Röda Kvarn i Stockholm. Det är naturligtvis synd eftersom det är en av landets vackraste biografer. Samtidigt kan jag inte sitta här och beklaga mig över SF:s fasoner, eftersom jag som besökare också har ett visst ansvar. Anledningen till att singelbiograferna läggs ner är ju att de har för få besökare, och jag kan inte minnas när jag senast var på Röda Kvarn. Om vi vill bevara singlarna finns det två sätt. Antingen börja gå dit, istället för till filmstäder eller biopalats, eller också får kommunen ge bidrag till driften. I Norge har man kommunala biografer. Kanske man kunde tänka sig det i Sverige också. Jag kan tänka mig två vinster, dels att singelbiograferna får var kvar, dels att det blir en ny aktör på marknaden, alldeles särskilt välkommet med tanke på hur biografvärlden ser ut i Sverige. För övrigt ett ämne att återkomma till.

Filmkultur på tv

I en intervju i DN säger svt:s kulturchef att det ska bli nya kulturprogram. Det är utmärkt. Tyvärr verkar det inte som om något nytt filmprogram står på dagordningen. Det behövs ett komplement till Filmkrönikan. Ett program som inte recenserar utan diskuterar, både ny och gammal film. Fast, det är klart, om det programmet skulle bli lika stressigt och hetsigt som andra k-program som Bokbussen, Sverige! eller nuvarande Filmkrönikan så är det förstås ingen mening. Fram för ett kulturprogram där inslagen får vara längre än 22 sekunder.

Sideways

Auteur är idag ett ord som fallit i glömska, eller som fått något förlegat över sig. Trots det så lever och frodas regissörskulten alltjämt. Men kanske har auteurbegreppet kommit tillbaka, i amerikansk film. Många av de stora filmbolagen har startat dotterbolag vars uttalade ambition är att göra smalare filmer, där den drivande kraften inte är effekter eller stjärnor utan regissören. Ett sådant bolag är Fox Searchlight Pictures, som just nu gör succé med Sideways.
Sideways, skriven och regisserad av Alexander Payne, är typexemplet på denna typ av film. Och den är riktigt bra. Utan att fuska eller fega ur berättar den en historia om existentiell ångest, samtidigt som den innehåller några sublima scener av storartad komik. Jag hoppas att ni går och ser den omgående. Alexander Paynes förra film var det sävliga men stillsamt gripande About Schmidt med Jack Nicholson. Innan dess har han gjort Citizen Ruth och Election. Det råder inget tvivel om att Payne är en av de mer begåvade regissörerna just nu (även om Election hade stora brister), och med den nya affärsidén i Hollywood kanske han, och hans likasinnade, får en chans att blomstra. Det bådar i så fall gott för filmkonsten.
En annan egenartad auteur är Wes Anderson. Hans nya film The Life Aquatic with Steve Zissou har snart svensk premiär. Årets mest efterlängtade film och ett givet ämne för kommande bloggar.