Så som i Sollentuna

Av någon anledning verkar alla tycka synd om Kay Pollak. Är det inte märkligt? Han har varit borta från svenskt filmliv många år, men så plötsligt fick han en chans (förmodligen för att någon filmproducent fått nog av Pollaks alla beskäftiga böcker). Filmen blev hyllad av nästa alla kritiker, den har setts av fler besökare än någon annan svensk film på över tio år (och var förra årets mest framgångsrika film i Sverige). Till och med jag var överraskande positiv till den. Dessutom fick den massor av Guldbaggenomineringar. Men detta räcker tydligen inte. Man måste vinna också. Och det gjorde han inte. Och plötsligt så snyftas det i slott och koja. "Stackars Kay" skrevs det i tidningar, sades det i tunnelbanan, och på Filmhuskrogen. När Så som i himmelen fick en Oscarsnominering sågs det som en revansch. Revansch? Vad hände med det gamla OS-mottot "Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl"? Om det inte räcker med att ha gjort decenniets mest hyllade och mest framgångsrika film, vad är det då för standard vi satt upp. Jag vill inte säga att jag hoppas han inte får någon Oscar på söndag, men en sak säger jag: Sluta dalta med Pollak! Och nästa år, ge Nina Wähä en tröstguldbagge. Var inte hon förra årets debutant? Hyr Babylonsjukan och se själva.