När Nancy Franklin, journalist på The New Yorker, såg I Know Where I'm Going (1945) blev hon så betagen att hon for till Isle of Mull i Hebriderna för att besöka platserna som filmen spelades in på, och prata med ortsbefolkningen som var med under inspelningen. Jag förstår hur hon kände, den har den effekten, men personligen känner jag inget akut behov av att åka dit, efter att ha sett filmen känns det ändå som om man varit där. Platsen och dess atmosfär är mer påtaglig än i mången annan film.
Bland mina favoritregissörer som jag nämnde härom veckan återfanns Michael Powell, och I Know Where I'm Going är en av hans allra bästa filmer. Det är i år 100 år sen Powell föddes, och 60 år sen I Know.... hade premiär, och jag kan inte tänka mig någon film mer lämpad att få utgöra säsongsfinal på filmforum.
Powell arbetade större delen av sin karriär tillsammans med manusförfattaren Emeric Pressburger, och de gjorde 21 filmer tillsammans, och under sin storhetstid, 1939-1950, gjorde de minst en film om året utan att misslyckas en enda gång. Men så var de också verksamma under en tid och på en plats som var anmärkningsvärt kreativ, den brittiska 40-tals filmen. Carol Reed, Laurence Olivier, T.E.B. Clarke, David Lean, Jack Cardiff, Robert Krasker, Robert Hamer, Alexander Mackendrick, David Lean, John Mills, Celia Johnson och Alec Guinness är bara ett urval av alla de artister som då fulländade filmkonsten. Men tillbaka till I Know Where I'm Going.
Powell/Pressburgers filmer kännetecknas av en sprudlande visuell och narrativ fantasifullhet. Ingen vinkel är för udda, inget perspektiv för extremt, den blixtrande inledningen på I Know... står som en bländande exempel. Under den knappa kvarten får de med mer än de flesta filmer får under sin totala längd. Man leker med ord och bild, och med tid och rum. Det är ett under av uppfinningsrikedom, där man hinner med att göra parodi på en klassisk brittisk dokumentärfilm, samtidigt som man presenterar huvudpersonen, och sätter tonen för filmen och bygger upp en spänning. Filmen berättar om Joan Webster, som redan som bebis var en självmedveten och driven person. Hon går sin egen väg, och låter ingen sätta sig på henne. När hon blir vuxen spelas hon av Wendy Hiller. När själva berättelsen väl kommer i gång är hon på väg till Skottland, till ön Kiloran, för att gifte sig. Men ön kan bara nås med båt, och när hon kommer till kusten är havet inte farbart, utan hon får vänta på fastlandet. Under hennes väntan blir hon så påverkad av platsen och människorna där att hon börjar ifrågasätta allt.
Att placera människor i extrema och främmande miljöer är typiskt för Powell/Pressburger, och deras filmer präglas av ett romantiskt, lyriskt, förhållande till naturen, samtidigt som de känner respekt inför den. Dimman ligger tät, stormarna viner, regnet piskar och solen steker, kanske inte allt på en gång, men något av det. Känslostormarna är lika starka de. Det finns i I Know Where I'm Going en stark laddning mellan karaktärerna, och redan vid första mötet mellan Joan Webster och den manliga huvudpersonen, Torquil MacNiel (Roger Livesey), slår det gnistor om dem, även om de försöker förtrycka sina känslor. Men allting i filmen är lika passionerat. Det är en av alla de goda sakerna med den.
Den vanliga frågan man får när man tipsar om en film, eller berättar att man sett en film, är "Vad handlar den om?". Men det är sällan relevant. Det är utförandet, iscensättningen, som är det viktiga. Två filmer kan ha exakt samma handling, men ändå vara två helt olika filmer. Jag skulle inte säga att iscensättningen är allt i I Know Where I'm Going, men det är iscensättningen som gör den så bra. Blandningen av det övernaturliga och det realistiska, blandningen av det livsavgörande och det lekfulla, det vackra fotot (fotograf är Erwin Hillier) av det dramatiska landskapet, som nästan är filmens huvudkaraktär, det fina spelet av Hiller (en personlig favorit) och Livesey. Men det som egentligen är filmens styrka är inget som kan med ord beskrivas. Det är känslan och hänförelsen.
Nu dröjer det till nästa år innan filmforum återkommer med en ny text. God jul, och så ses vi 2006! Blir ni sugna på att se I Know Where I'm Going så finns den på dvd, dels en amerikansk utgåva (Criterion), och dels en engelsk utgåva (Carlton). Filmens svenska titel är för övrigt Det hände i Skottland men den är så menlös att jag ogärna använder den.
måndag, december 19, 2005
måndag, december 12, 2005
20 30 40
Under filmfestivalen såg jag flera amerikanska filmer om ensamma människor på jakt efter vänskap och kärlek. Temat återkommer i ett av årets bästa dvd-släpp, taiwaneiska 20 30 40 (2004), en alldeles väldigt bra film, som tyvärr inte fick svensk biopremiär och därför får finna sig i ett liv i skymundan.
20 30 40 handlar om några kvinnor i Taipei. Lily är 40 år, nyligen frånskild och driver en blomsteraffär. Xiang är 30 år, flygvärdinna, singel, och ständigt på väg till eller från andra delar av världen. Jie är 20 år och kommer till Taipei från Malaysia för att försöka bli popstjärna. Deras berättelser är fristående från varandra, även om de ibland möts som hastigast. Filmen börjar med att ett flygplan landar på Taipeis flyplats, och Xiang är med på planet, Jie, från Malaysia. Lily är på flygplatsen för att vinka av sin dotter som ska på språkresa (?) till USA. Där delar de alla rum med varandra, men ovetandes om varandras existenser. Vid ett senare tillfälle sitter Jie på samma restaurang som Lily.
Det är två saker som är slående med filmen, dels hur utsökt berättad och filmad den är, dels hur känslig och finstämd den är. Den är skriven och regisserad av Sylvia Chang, som också spelar en av huvudrollerna, som Lily. Med perfekt avvägda scener, lite återhållsamt diskreta, berättar hon om längtan och lidandet som är dessa ensamma kvinnors vardag, och de tre personernas historier visar på olika sätt att hantera situationen, och de slutar alla på olika sätt. Lily ringer desperat runt till alla män hon någonsin pratat med för att försöka hitta någon att träffa i helgen, men börjar istället hårdträna för att hålla humöret uppe. Xiang har tre män som trånar efter henne, men det är alltid på deras villkor, de finns aldrig där när hon behöver någon, och till slut så slänger hon sin mobil i vredesmod. Jie blir förälskad i sin rumskamrat Yi, en tjej som, liksom Jie, kommit till Taipei för att bli popstjärna. Det tar ett tag för Yi att förstå sina känslor och hon vågar aldrig agera, förrän i den emotionellt ambivalenta slutscenen på hennes berättelse, på samma plats som den började, på flygplatsen.
Det finns inte en scen, inte en ton, som inte känns äkta, och filmen har en skön blandning mellan sorg och komik som gör den än mer engagerande. Det är inte lätt att hålla flera berättelser i gång parallellt utan att de drar uppmärksamhet från varandra, men här är allt så superbt gjort att den skulle kunna användas som instruktionsfilm på filmskolor. Alla spelar också väldigt bra. Förutom de tre kvinnorna så passerar också en rockmanager, en ensamstående pappa, en i koma liggandes äldre kvinna, samt en affärsman och en tennistränare. De är alla bifigurer, men de lämnar outplånliga avtryck i de tre huvudpersoneras liv, och därigenom också i åskådarens liv.
Filmen påminner en hel del om koreanska Singles (2003), men är bättre och mer engagerande. Den säger också en hel del om den moderna människans vardag, uppbyggd kring mobiltelefoner, där konflikten mellan att vara självständig och stark krockar med längtan efter närhet och ömhet. Det är ett dilemma oavsett om du bor i Stockholm, New York, Seoul eller Taipei.
20 30 40 handlar om några kvinnor i Taipei. Lily är 40 år, nyligen frånskild och driver en blomsteraffär. Xiang är 30 år, flygvärdinna, singel, och ständigt på väg till eller från andra delar av världen. Jie är 20 år och kommer till Taipei från Malaysia för att försöka bli popstjärna. Deras berättelser är fristående från varandra, även om de ibland möts som hastigast. Filmen börjar med att ett flygplan landar på Taipeis flyplats, och Xiang är med på planet, Jie, från Malaysia. Lily är på flygplatsen för att vinka av sin dotter som ska på språkresa (?) till USA. Där delar de alla rum med varandra, men ovetandes om varandras existenser. Vid ett senare tillfälle sitter Jie på samma restaurang som Lily.
Det är två saker som är slående med filmen, dels hur utsökt berättad och filmad den är, dels hur känslig och finstämd den är. Den är skriven och regisserad av Sylvia Chang, som också spelar en av huvudrollerna, som Lily. Med perfekt avvägda scener, lite återhållsamt diskreta, berättar hon om längtan och lidandet som är dessa ensamma kvinnors vardag, och de tre personernas historier visar på olika sätt att hantera situationen, och de slutar alla på olika sätt. Lily ringer desperat runt till alla män hon någonsin pratat med för att försöka hitta någon att träffa i helgen, men börjar istället hårdträna för att hålla humöret uppe. Xiang har tre män som trånar efter henne, men det är alltid på deras villkor, de finns aldrig där när hon behöver någon, och till slut så slänger hon sin mobil i vredesmod. Jie blir förälskad i sin rumskamrat Yi, en tjej som, liksom Jie, kommit till Taipei för att bli popstjärna. Det tar ett tag för Yi att förstå sina känslor och hon vågar aldrig agera, förrän i den emotionellt ambivalenta slutscenen på hennes berättelse, på samma plats som den började, på flygplatsen.
Det finns inte en scen, inte en ton, som inte känns äkta, och filmen har en skön blandning mellan sorg och komik som gör den än mer engagerande. Det är inte lätt att hålla flera berättelser i gång parallellt utan att de drar uppmärksamhet från varandra, men här är allt så superbt gjort att den skulle kunna användas som instruktionsfilm på filmskolor. Alla spelar också väldigt bra. Förutom de tre kvinnorna så passerar också en rockmanager, en ensamstående pappa, en i koma liggandes äldre kvinna, samt en affärsman och en tennistränare. De är alla bifigurer, men de lämnar outplånliga avtryck i de tre huvudpersoneras liv, och därigenom också i åskådarens liv.
Filmen påminner en hel del om koreanska Singles (2003), men är bättre och mer engagerande. Den säger också en hel del om den moderna människans vardag, uppbyggd kring mobiltelefoner, där konflikten mellan att vara självständig och stark krockar med längtan efter närhet och ömhet. Det är ett dilemma oavsett om du bor i Stockholm, New York, Seoul eller Taipei.
måndag, december 05, 2005
Auteurer
Auteurtanken, ibland missvisande kallad auteurteorin, är inte särskilt väl ansedd nu för tiden. Den brukar ofta angripas och fördömas. Vissa hävdar att eftersom en film är en kollektiv konstart så är det fel att lyfta fram en enskild individ. Andra menar att regissören inte har någon egen röst utan bara ett medel för den rådande diskursen. Andra menar att det är filmbolag och producenter som styr, inte minst i Hollywood. Men oavsett alla invändningar och all kritik så lever myten om regissören vidare. Exempelvis så sorteras nästan alla filmer efter sin regissör, och när man pratar eller skriver om en film så nämner man ofta regissörens namn innan titeln (Troells Hamsun, Attenboroughs Gandhi, och så vidare, på ett egentligen helt omotiverat sätt). Delvis gör man väl det för att det är praktiskt att vara mer specifik när man namnger filmer, men om det inte finns flera filmer med samma titel, varför slänga in regissörens namn som ett prefix?
I senaste numret av Vanity Fair noterade Peter Biskind att många regissörer hyllats oproportionerligt mycket, med tanke på hur få bra filmer de verkligen gjort. Hans exempel är exempelvis Robert Altman och William Friedkin. Han har onekligen en poäng där. Ibland känns det som om en regissör bara behöver göra en bra film för att sen kunna leva på den resten av livet.
Men det finns en annan lockelse med auteurbegreppet. Jag har skrivit flera gånger om manusförfattarna, och att de oftast glöms bort eller neglieras. Det samma gäller filmfotografer. Men samtidigt, det är lättare att prata om regissörer än de övriga. Det kan inte förnekas att det finns något synnerligen attraktivt med en regissör som har en sådan självständig och tydlig profil att man kan lära känna honom eller henne. Man känner igen deras stil, man lär sig deras tematik, man lägger märke till återkommande scener, repliker, vändningar, karaktärer. Man lär sig deras ideologi, man lär sig deras preferenser och deras svagheter. Den typen av relation har jag nästan bara till regissörer. Manusförfattare som Ben Hecht har också en särskild lockelse, och fotografer som John Alton eller Conrad Hall. Men det är lättare med en regissör. Det ligger i och för sig ingen kvalitetsaspekt i det. Man kan lära känna en regissör väl, utan att för den sakens skull uppskatta deras verk. Dessutom så finns det regissörer som inte alls lämnar några personliga spår efter sig, men filmer som de regisserat är ändå väldigt bra.
När jag en kväll satt och zappade famför tv:n så hamnade jag mitt i en svartvit långfilm. Jag visste inte vad det var för en film, och jag kände inte alls igen handlingen eller skådespelarna, men efter att jag tittat någon minut tänkte jag att det måste vara Michael Curtiz som regisserat den. När jag tittade i tidningen för att se vilken film det var så visade det sig att jag gissat rätt.
Jag gillar Cameron Crowes filmer, och efter att sett Vanilla Sky (2001) så funderade jag på vad han skulle göra härnäst. Min gissning var en film om Phil Spector. Lite senare läste jag i tidningen att Crowe arbetade på ett manus om just Phil Spector. (Vad som sen hände med det vet jag däremot inte.)
Underworld (1928) är regisserade av Josef von Sternberg, men då jag såg den första gången så slogs jag av hur mycket den i stilen påminde om Howard Hawks, fram till ungefär halva filmen. Resten var mer Sternbergsk. Lite efterforskningar efter jag sett den visade då att Hawks hade medverkat på manuset, och att von Sternberg själv ansåg att bara andra hälften av filmen verkligen var hans.
Se där tre exempel på hur tillfredsställande det kan vara när man verkligen är bekant med ett regissörsskap. Man får känna sig lite priviligerad, det blir lite internt. Det är för mig en av de stora behållningarna med att se film. Att lära känna filmskaparna. Det krävs ju att man ser mycket film, men det är inte någon nackdel. Tvärtom. Sen finns ju lyckan när man äntligen får se en bortglömd film av en av sina favoritregissörer. En film man längtat efter länge och väl men gett upp hoppet om. Kanske visas den på en liten biograf i Paris just samma kväll man råkar går förbi , eller sent en natt på ITV i England när man råkar vara där. Ett problem är däremot det faktum att vissa av ens favoriter bland dagens regissörer är okända i Sverige så deras verk inte kommer hit. Med lite tur visas de på någon festival. Men det kan ju också vara skönt att gilla någon som är så pass okänd att hans/hennes filmer aldrig visats här. Man ska inte underskatta längtan efter exklusivitet, även om det ibland kan gå över i snobberi.
Som avrundning bjuder jag på mina favoritregissörerna, i alla fall är det de jag kommer på nu: Howard Hawks, Roberto Rossellini, David Lean, Buster Keaton, Mikio Naruse, Alfred Hitchcock, Satyajit Ray, Nicholas Ray, Michael Mann, Jean Renoir, Michael Powell, Woody Allen, Sam Peckinpah, F.W. Murnau, John Ford.
De fem favoriterna bland de nu verksamma har jag nämnt tidigare, men här kommer de igen, plus ett par till: Michael Mann, Claire Denis, Abolfazl Jalili, Wong Kar-Wai, Wes Anderson, Woody Allen, Peter Weir, Abbas Kiarostami, Clint Eastwood, Laetitia Masson, Jacques Rivette.
I senaste numret av Vanity Fair noterade Peter Biskind att många regissörer hyllats oproportionerligt mycket, med tanke på hur få bra filmer de verkligen gjort. Hans exempel är exempelvis Robert Altman och William Friedkin. Han har onekligen en poäng där. Ibland känns det som om en regissör bara behöver göra en bra film för att sen kunna leva på den resten av livet.
Men det finns en annan lockelse med auteurbegreppet. Jag har skrivit flera gånger om manusförfattarna, och att de oftast glöms bort eller neglieras. Det samma gäller filmfotografer. Men samtidigt, det är lättare att prata om regissörer än de övriga. Det kan inte förnekas att det finns något synnerligen attraktivt med en regissör som har en sådan självständig och tydlig profil att man kan lära känna honom eller henne. Man känner igen deras stil, man lär sig deras tematik, man lägger märke till återkommande scener, repliker, vändningar, karaktärer. Man lär sig deras ideologi, man lär sig deras preferenser och deras svagheter. Den typen av relation har jag nästan bara till regissörer. Manusförfattare som Ben Hecht har också en särskild lockelse, och fotografer som John Alton eller Conrad Hall. Men det är lättare med en regissör. Det ligger i och för sig ingen kvalitetsaspekt i det. Man kan lära känna en regissör väl, utan att för den sakens skull uppskatta deras verk. Dessutom så finns det regissörer som inte alls lämnar några personliga spår efter sig, men filmer som de regisserat är ändå väldigt bra.
När jag en kväll satt och zappade famför tv:n så hamnade jag mitt i en svartvit långfilm. Jag visste inte vad det var för en film, och jag kände inte alls igen handlingen eller skådespelarna, men efter att jag tittat någon minut tänkte jag att det måste vara Michael Curtiz som regisserat den. När jag tittade i tidningen för att se vilken film det var så visade det sig att jag gissat rätt.
Jag gillar Cameron Crowes filmer, och efter att sett Vanilla Sky (2001) så funderade jag på vad han skulle göra härnäst. Min gissning var en film om Phil Spector. Lite senare läste jag i tidningen att Crowe arbetade på ett manus om just Phil Spector. (Vad som sen hände med det vet jag däremot inte.)
Underworld (1928) är regisserade av Josef von Sternberg, men då jag såg den första gången så slogs jag av hur mycket den i stilen påminde om Howard Hawks, fram till ungefär halva filmen. Resten var mer Sternbergsk. Lite efterforskningar efter jag sett den visade då att Hawks hade medverkat på manuset, och att von Sternberg själv ansåg att bara andra hälften av filmen verkligen var hans.
Se där tre exempel på hur tillfredsställande det kan vara när man verkligen är bekant med ett regissörsskap. Man får känna sig lite priviligerad, det blir lite internt. Det är för mig en av de stora behållningarna med att se film. Att lära känna filmskaparna. Det krävs ju att man ser mycket film, men det är inte någon nackdel. Tvärtom. Sen finns ju lyckan när man äntligen får se en bortglömd film av en av sina favoritregissörer. En film man längtat efter länge och väl men gett upp hoppet om. Kanske visas den på en liten biograf i Paris just samma kväll man råkar går förbi , eller sent en natt på ITV i England när man råkar vara där. Ett problem är däremot det faktum att vissa av ens favoriter bland dagens regissörer är okända i Sverige så deras verk inte kommer hit. Med lite tur visas de på någon festival. Men det kan ju också vara skönt att gilla någon som är så pass okänd att hans/hennes filmer aldrig visats här. Man ska inte underskatta längtan efter exklusivitet, även om det ibland kan gå över i snobberi.
Som avrundning bjuder jag på mina favoritregissörerna, i alla fall är det de jag kommer på nu: Howard Hawks, Roberto Rossellini, David Lean, Buster Keaton, Mikio Naruse, Alfred Hitchcock, Satyajit Ray, Nicholas Ray, Michael Mann, Jean Renoir, Michael Powell, Woody Allen, Sam Peckinpah, F.W. Murnau, John Ford.
De fem favoriterna bland de nu verksamma har jag nämnt tidigare, men här kommer de igen, plus ett par till: Michael Mann, Claire Denis, Abolfazl Jalili, Wong Kar-Wai, Wes Anderson, Woody Allen, Peter Weir, Abbas Kiarostami, Clint Eastwood, Laetitia Masson, Jacques Rivette.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
