Den svenska filmen redux

För ett tag sen hörde jag tre studenter som läser filmvetenskap beklaga sig över att de inte kände till något om svensk film, i alla fall inte äldre svensk film. Jag har förståelse för det, eftersom den för en ganska undanskymd tillvaro. Jag har en fil. mag. i filmvetenskap, så jag har läst min beskärda del av filmhistoria, men med undantag av Bergman som var det inte mycket svensk film före 1963 som det undervisades om. Tydligen har det inte skett någon förbättring. Men det är inte bara inom universitetsvärlden det ser mörkt ut. Nästan inget svenskt finns utgivet på vhs eller dvd. När det visas svensk film på tv är det mitt på dagen då få har möjlighet att titta, dessutom utan någon förhandsannonsering, och utan någon information av vad som faktiskt visas.

När jag växte upp så levde jag med den missuppfattningen att äldre svensk film enbart var töntiga lustspel där folk kallade varandra för snufsan och mopsipopsi, och att pilsnerfilmen i princip var Sveriges bidrag till filmhistorien, med undantag av en och annan stumfilm. Inte förrän mitten av 90-talet fick jag upp ögonen för den svenska filmkonsten, och förvånades av två saker, dels hur rik den var på dolda skatter, dels att dess värde paradoxalt nog ibland överdrivits, av patriotiska skäl för man förmoda. 60-tals filmen är inte så exceptionell som den ibland brukar lyftas fram som, inte jämfört med tidigare svensk film, och framför allt inte jämfört med andra länders filmer från samma tid. Den svenska "guldåldern", som tiden mellan 1916 och 1925 brukar kallas, är dock svårare att överskatta. Mauritz Stiller, Victor Sjöström och George af Klercker gjorde alla några storverk var, under en handfull år, som formade och förändrade filmkonsten, även internationellt.

Jag har tidigare skrivit om äldre svensk film, om min personliga favorit Hasse Ekman, om En dröm om frihet (1969), om Ingrid Bergman, om Ingeborg Holm (1913), och dessa artiklar har varit uppskattade. Så jag tänker fortsätta lyfta fram den svenska filmen. Det kommer att bli en serie artiklar om svensk film framöver. Om filmer som Nattens ljus (1957), Karl Fredrik regerar (1934), Karriär (1938), Familjens hemlighet (1939) och Leva på 'Hoppet' (1951). Om skådespelare som Hilda Borgström. Kotti Chave, Thor Modéen och Eva Henning. Om regissörer som Göran Gentele, Gustaf Molander, Weyler Hildebrand och Mai Zetterling.

Syftet är inte att hävda att den svenska filmen skulle vara bättre än annan film, eller att den skulle vara fylld av mästerverk och okända genier. Poängen är inte att svensk film är speciell, poängen är att svensk film inte är dålig. Även om den inte är lika rik som den japanska, franska eller amerikanska, så är den orättvist behandlad. När jag har berättat om mitt Hasse Ekman-intresse har jag ofta blivit bemött med överseende, eftersom den spontana reaktionen när man pratar om äldre svensk film är samma som min var innan jag faktiskt började titta på den, man tror att den är fjantig, dålig och utan bestående värden. Men Bergman skapades inte ur intet.

Mina tidigare artiklar om svensk film återfinns här:

om nutida svensk film (och En dröm om frihet)
om Hasse Ekman
om Zozo och Fyra veckor i juli
om Ingrid Bergman
om Varannan vecka
om Storm
om Ingeborg Holm (och Victor Sjöström)