På filmforum förra året så diskuterade jag det faktum att biofilmen är övervägande heterosexuell, och beklagade detta. Vad jag också anmärkte på var att om en film innehåller homosexuella så är det antingen som några roliga bifigurer, eller så är filmens själva tema huvudpersonernas sexualitet. Nu går på biograferna, för utsålda hus, en sådan film, nämligen Brokeback Mountain. Den är påkostad, smäktande och vacker, och alla älskar den. Det gör inte jag. Jag tycker den känns som att titta i en främmande persons fotoalbum, tillrättalagt och långtråkigt. Jag kan inte släppa känslan av att folk tycker att den är så väldigt bra för att de gör att de känner sig fördomsfria och goda. "Se, jag tycker att en film om bögar är jättebra, är jag inte vidsynt så säg!" Det är inget särskilt med filmen, och hade allting varit exakt likadant, med enda skillnaden att det var en man och en kvinna som under 20 år hade en hemlig relation, tror jag inte att den skulle blivit hälften så uppskattade. Men, det är ju inte filmens fel, utan publikens. Vad som är bra med den är dock att två unga filmstjärnor spelar huvudrollerna och därigenom verkligen avtabuiserar sex mellan män på vita duken. I ovannämnda inlägg efterlyste jag romantiska mainstreamkomedier med homosexuella par. Kanske Nora Ephron kan göra en nu. Så länge en film med ett homosexuellt par i centrum kan få epitet "gaywestern" så har vi fortfarande långt kvar att gå.
Det har ordats mycket om att det är så speciellt att en westernfilm har homosexuella karaktärer. Det har hävdats att detta är något nytt och unikt, och att homosexualitet alltid varit helt frånvarande. Så är naturligtvis inte fallet. Homosexualitet har funnits med, mer eller mindre uttalat, lika länge som filmkonsten. Man kan ofta se homoerotiska undertexter, även i westernfilmen. Richard Widmarks karaktär i Djävulens trädgård (1954) till exempel. I slutet så offrar han sig för att rädda Gary Cooper, som rider iväg med kvinnan, Susan Hayward. Men Cooper ångrar sig, och rider tillbaka till Widmark, som dör i hans armar, eller nästan i alla fall. I I comanchernas våld (1959) finns två revolvermän som har en mer innerlig relation, och när den ena av dem blir skjuten så följer en mycket vacker avskedsscen i floden, där den andre låter sin döde partner flyta i väg i floden. En annan i sällskapet kommenterar lakoniskt om han som överlevde att han kunnat bli en riktig man, men "he's to gentle". Sen finns scenen i Red River (1948) där två cowboys spanar in varandra, och den ena säger "That's a good looking gun you were about to use back there. Can I see it? And you'd like to see mine. Nice! Awful nice!". Mer implicit explicit än så blir det inte, och sedan fortsätter förspelet med att de skjuter prick tillsammans.
Även i andra hårdkokta genres, som film noir, återfinns homoerotiska undertexter, såsom i Gilda (1946). I Hämndens skugga (The Big Combo, 1955) finns ett homosexuellt par, Fante och Mingo. Machofilmer som Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960) osar av homoerotik, vilket idag känns uppenbart men som gick över huvudet på (straighta) människor då. Ett annat exempel på undertext är från William Wylers första filmatisering av Lillian Hellmans pjäs The Children's Hour. Den handlar om två kvinnor som driver en internatskola tillsammans. I pjäsen blir den ena kvinnan (Martha) förälskad i den andra (Karen), i filmversionen De tre från 1936 (These Three) så förälskar sig Martha i Karens pojkvän istället. Pojkvännen heter Joe, och scenen i pjäsen där Martha berättar för Karen att hon älskar henne, har i filmen blivit en scen där Martha berättar för Karen att hon älskar hennes kille. Nyckelrepliken är "I love Joe." Säg det högt och hör om det inte får en annan innebörd.
Det förekommer också ofta blinkningar till publiken, som är särskilt roliga för de invigda. Att Cary Grant, iförd negligé, säger att han "went gay all of a sudden" i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), blir naturligtvis ännu roligare när man vet att han var homosexuell i verkligheten. Samma sak när samme Grant i Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940), efter att ha hört en kvinna beskriva sin tilltänkta, säger "Sounds more like a guy I ought to marry."
Homosexualitet har alltså alltid funnits där, och de som varit uppmärksamma har vetat var de ska titta. Men när John Wayne kysser Walter Brennan i Rio Bravo (1959) ska det mycket till för att man ska läsa det homoerotiskt, även om det är en kul scen.
------------------------------------------------------
Sin andra version av Hellmans pjäs gjorde Wyler 1961, nu kallad Ryktet (The Children's Hour). Martha får nu säga "I love you" men den versionen är inte alls lika bra som den första.
Den uppmärksamme noterade kanske att fyra av filmexemplen ovan var regisserade av Howard Hawks, Red River, Ingen fara på taket, Det ligger i blodet och Rio Bravo. Mer om Hawks kan man läsa här.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag gillar ditt resonemang, tänkvärt, även om jag inte håller med till alla delar. Visst hade en heterohistoria i westernformat passerat ganska obemärkt på biograferna och Brokeback Mountain har ju i sig inte någon särskild avancerad plot, själva idén är ju bara att skildra två mäns kärlek och med ett visst problematiserande, dubbellivet och den machovärld cowboys rör sig i. Jag måste säga att jag ändå blev ganska positivt övverraskad när jag gick och såg den, av flera orsaker. Det är en enkel historia, smart placerad i en annars utdöd genre. Den tar sig tid, i såväl som drama som epos, lite feel good,för det mesta utan att bli långrandig. Den är vacker, både till innehåll och bildmiljö. Den är så långt ifrån antydd homoerotik man kan komma och erotiskt kittlande i sin direkthet, även för en hårdnackad flata. Den handlar om två alldeles vanliga människor i en till stora delar komplext vardagligt liv, det blir varken utslätat vi-är-så-normala-bögeri eller fan-vad-vi-lider-under-homooket.
Jag har förvånats över vilken stor och mångfacetterad publik Brokeback Mountain verkar ha och jag tror att den fyller ett behov hos väldigt många, heteros och homos. Love storys har aldrig varit min grej, jag tycker oftast att det blir fjantigt eller, som du är inne på, att jag ser något som jag egentligen inte vill se, att det är lite väl privat. Faktiskt är det bara två kärleksfilmer förutom Brokeback som hittills har fått mig engagerad känslomässigt och det är Titanic (mest för Kate Winslet) och Fucking Åmål (mest för Rebecka Liljeberg).
Så, det blev ju nästan en essä för min del också... :P
Upptäckte just din blogg och återkommer gärna för mer läsning! Den är fint länkad redan till min blogg, sidan slackers corny.
/slack
Trevligt med en lång och genomtänkt kommentar, och visst är det bra att Brokeback fått så många besökare. Men det är beklämmande att du bara blivit berörd av tre kärlekshisorier. Det måste vi råda bot på.
Haha, ja du får gärna komma med tips på love storys. :) Ska bara förvarna om att jag är fullkomligt oemottaglig för sentimentala stråkar och sånt, även om jag tror att du håller dig för god för det.
Förresten kom jag på två filmer till med kärlek som starkt med inte huvudsakligt tema:
The eternal sunshine of the spotless mind. Kate Winslet igen! Och med en för en gångs skull uthärdlig Jim Carrey, rentav lite sexig i all sin nallebjörnaktighet.
Timmarna. Kärlek a la diskbänksrealism och mestadels väldigt oförlöst, men ganska fin ändå.
Jag är kanske inte hopplös ändå? Eller drar jag iväg för långt för att ge denna typ av film ett kärleksepitet?
Så, det finns hopp. Fast Timmarna är väl kanske inte en klassisk kärleksfilm, men den får duga. Roy Anderssons En kärlekshistoria funkar på mig, och den vidunderliga stumfilmen Soluppgång.
Skicka en kommentar