Bland filmforskare är det ju ingen hemlighet att Hasse Ekman är en av svensk films mest framstående filmskapare, men tyvärr får man nog konstatera att han generellt sätt är helt bortglömd och förträngd, dold bakom Bergman och Widerberg (och dennes generationskamrater). Någon internationell status har han inte heller. Men att det är så beror inte på Hasse, utan på omvärlden. På 40-talet var han en av världens främsta regissörer. Han kunde röra kameran med samma elegans som Max Ophüls eller Otto Preminger, han kunde berätta en historia lika kvickt och effektivt som Carol Reed eller Hitchcock, och han hade ett naturligt öra för dialog, vilket är ack så sällsynt i svensk film. Han gjorde filmer där alla karaktärer behandlades med respekt och förståelse, även om de inte var sympatiska, och han rörde sig lika naturligt bland arbetarklass som överklass (i alla fall känns det så, men det är ju svårt att bedöma för mig idag hur det verkligen var då). Ofta innehöll hans filmer flera parallella historier, där människors liv korsade varandra slumpmässigt, ofta med dramatiska konsekvenser. Han hade också ett återkommande tema, ödets nyck, och spelplatsen var ofta teatern. Hasse var ju född in i en teaterfamilj, hans far var Gösta Ekman d. ä., en av sin tids största skådespelare.
Bland Hasses finaste filmer återfinns Kungliga patrasket (1945), ett porträtt av teaterfamiljen Anker, naturligtvis inspirerad av familjen Ekman. Medlemmar av familjen Anker återkommer också i flera andra filmer, som Flickan på tredje raden (1949) och När porten var stängd (1946), som båda hör till Hasses bästa. Teatern står också i centrum i den ljuvliga Vandring med månen (1945). Var sin väg (1948) handlar om slitningar i familjen när mannen kräver att hustrun håller sig hemma, fast hon älskar att stå på teaterscenen.
Sen har vi naturligtvis Flicka och hyacinter (1950), en frän skildring om en kvinnas självmord, och orsakerna därtill. Den är vacker och gripande och det hedrar Hasse att han skildrar ämnet, och det faktum att huvudpersonen är lesbisk, helt sensationslöst. Faktum är att han är så diskret att många av dåtidens åskådare inte förstod vad det handlade om, fast det idag blir en av huvudpoängerna med den. Men det är inte det som gör den så bra, utan det är Hasses osvikliga sinne för stämningar och det utlämnande spelet från Eva Henning och Anders Ek.
Det är anmärkningsvärt egentligen, hur många kvaliteter Hasse hade. Hans dialog är bättre än de flestas, hans bildkompositioner och klippning är i de stora filmerna mästerlig, hans förmåga att gå från uppsluppen fars till förnedring och nattsvart tragedi, inte bara mellan olika filmer, utan också i en och samma film, är närmast unik skulle jag säga. En annan viktig egenskap är hur han skapade en känsla av realism och autencitet i filmerna. När ambulansen kommer för att hämta Dagmar Brink i Flicka och hyacinter så kommer en liten pojke på trehjuling cyklandes på trottoaren och tittar storögt på ambulansen. En liten detalj bara, men det är som så ofta i detaljerna det sitter. Sådana scener ger filmerna en extra dimension, av att skildra något som verkligen har hänt, något som angår oss. Vi kan inte luta oss tillbaka och tänka att det bara är en film. För den där pojken är det inte film, ambulansen kommer verkligen för att hämta Dagmar Brink.
Sen är han så ofta förbluffande modern i sina ämnesval, inte bara det homosexuella temat i Flicka och hyacinter. Här finns också den feministiska Fram för lilla Märta från 1945 och den Lars Norenska Banketten från 1948, som också, vilket Mikaela Kindblom noterade i en artikel i Ordfront, kan ses som en föregångare till danska Festen (1998). Sen har vi hans antinazistiska filmer, samt Lågor i dunklet (1942), där Stig Järrel spelar demonisk lärare, två år innan han gjorde nästan samma roll i Hets.
Tyvärr tappade Hasse sin skaparkraft efter 1950, han slutade göra seriösa filmer och koncentrerade sig på bagateller och farser. En del av dem har kvar en hel del bett. Nämnas kan massmediasatiren Sjunde himlen (1956), vars första halvtimme i alla fall är en skrattfest. Nämnas bör också Stöten (1961), en thriller inspirerad av Kubricks Spelet är förlorat (1957). Man de flesta av hans senare filmer är tyvärr ganska tråkiga och fåniga. Men det är inte väsentligt. Det väsentliga är att under åren 1940 till 1950 regisserade Hasse 23 filmer. Han skrev manus till nästan alla av dem, han var producent till de bästa av dem, han spelade med i nästan alla, och han skrev musiken till flera av dem. Hur är det möjligt att vara så kreativ? Även om de alla vore medelmåttiga vore det en bedrift, men nu är de inte medelmåttiga, de är förbannat bra.
-----------------------------------
2009-10-09. Nu är jag i Skottland och skriver en doktorsavhandling om Ekman, på University of St Andrews. Jag har därför en filmblogg på engelska, som bland annat handlar om Ekman. fredrikonfilm.blogspot.com
3 kommentarer:
Riktigt bra skrivet och framför allt är det viktigt att det skrivs! Flicka och hyacint tillhör en av mina favoriter, alla tider!
Vill bara säga att du fångat Hasse Ekmans särdrag och genialitet på ett högst njutbart och tänkvärt sätt!
Det är så kul att upptäcka att det finns fler som uppskattar Hasses genialitet! Tycker att han är sveriges mest underskattade regisörer. Det är hög tid att hans filmer ges ut på på ett samlat sätt som ett första steg att ge honom den uprättelse han alltid förtjänat!
Väl Skrivet
Tack
Christopher Julian
Skicka en kommentar