filmhistoria

Under tiden som jag haft den här bloggen så har den ändrats en del. Först tänkte jag att jag skulle skriva korta kommentarer regelbundet om någon dagsaktuell händelse, men sen har det utvecklats till att istället bli en lång text i veckan, så att jag kan gå djupare ner i en fråga. Nu har jag också insett att det inte bara behövs ett forum för att diskutera filmpolitik, utan också ett för att hålla filmhistorien vid liv. Den är nämligen hotad känns det som. Två artiklar i Svenska Dagbladet nyligen kan få exemplifiera:

Den första var publicerad 30 april och handlade om franska nya vågen, och där kunde man läsa att det revolutionerande med den var att man "lämnade ateljéerna och gick ut på gatan med kameran på axeln", samt att fransmännen var först med detta, och att första filmen där detta gjordes var Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960). Tyvärr är alla dessa påstående felaktiga. Förvisso filmade fransmännen på gator och torg, men först, det var man inte. Redan den första filmen som biovisades 1895 var filmad utomhus, och man slutade inte efter den. I Sverige och Frankrike, i USA och Tyskland, i England, Japan och Italien (neorealismens hemland trots allt) har man alltid spelat in film utomhus, bortom ateljéerna. Visserligen var det vanligt, eller rent av vanligare, med studioinspelningar, men det var absolut inte det allenarådande. Och Till sista andetaget var inte ens den första filmen i vad som räknas som franska nya vågen. Exempelvis kom De 400 slagen (Le quatre cents coups, 1959) året innan.

Den andra artikeln (10 maj) var ännu dummare, och handlade om manlig vänskap på bio. Där fick man lära sig att män inte kan vara bara vänner på bio, de är antingen supermacho eller töntar. Sen gavs två exempel, Dödligt vapen och Dum och dummare. Detta är ju helt befängt. Det finns hur många filmer som helst om manlig vänskap som handlar om helt vanliga män, som varken är macho eller töntar. Ett par exempel: Midnight Cowboy (1969), Det hårda straffet (The Last Detail, 1975), Fiket (Diner, 1982) och Beautiful Girls (1996). De sista två exemplen torpederar dessutom följande mening i artikeln: "Vänskapen brukar heller sällan sträcka sig över två deltagare." Vidare kan nämnas Jim Jarmuschs filmer, men det är onödigt att fortsätta, det slutar med att jag rabblar upp halva filmhistorien. Sen står det också i artikeln att "grundmönstret" för kompisfilmer är polisfilmen, och att "urmodellen" för polisfilmen är Dödligt vapen (Lethal Weapon, 1987). Det är för det första ytterst tveksamt om polisfilmen kan hävdas utgöra grundmönstret. Howard Hawks gjorde genom hela sin karriär filmer om manlig vänskap och han beskrev själv sitt första storverk, En flicka i varje hamn (A Girl in Every Port, 1928), som "a love story between two men". Det kanske inte är den första kompisfilmen, men den satte standarden. Tänk bara på alla westernfilmer, i alla fall från Red River (1948) och framåt, eller alla buddy-filmer på 70-talet, såsom Thunderbolt (Thunderbolt and Lightfoot, 1974). Den moderna kompisfilmen största milstolpe är nog Butch Cassidy och Sundance Kid från 1969, med Paul Newman och Robert Redford. Men även om man nu trots allt vill ange en polisfilm som "urmodellen" så nog är det Walter Hills 48 timmar (48HRS, 1982) som är den moderna källan. En skitig snutfilm, ett omaka par, där den ena är svart och den andra vit. Känns det igen? Sen är det i sakfrågan förstås irrelevant att 48 timmar, till skillnad från Dödligt vapen, är en bra film.

Beror dessa artiklar på ren okunskap eller beror det på att det viktiga var att skriva färdigt en artikel mot en deadline, och att artikeln i sig blev viktigare än innehållet? Man kanske kan tycka att det inte är så viktigt om artiklarna inte är till 100% korrekta, men i vems intresse ligger det att publicera artiklar där allt som står är felaktigt? Se där en utmaning för Svenska Dagbladet.

Med undantag av en eller annan artikel i Filmrutan (vissa skrivna av mig) så får film gjord före 90-talet sällan utrymme i massmedia. Cinemateket, vars uppgift är att hålla filmhistorien levande genom sina visningar, finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö (och har dessutom stängt en stor del av året), och de filmstudios som finns runt om i landet är mer inriktade på mainstreamkvalitet än filmhistoriska milstolpar. Svt finns ju förstås, som nu för övrigt kör en Steve McQueen-serie, men de äldre filmerna hamnar på sen kvällstid eller som matinéer, om de ens visas, inte heller finns det något program som pratar om äldre film. I Sverige saknas dessutom ett filmmuseum. Därför tänker jag ta mitt ansvar och på den här bloggen skriva om filmhistorien också, så den inte glöms bort eller förvanskas. För två veckor sedan skrev jag om Hasse Ekman, och det var bara början.