Saker jag har sett (18)

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)