2007

I Sverige var 2007 i sanning ett dramatiskt filmår och nästan enbart negativt. Astoria gick i konkurs, Sonet försvann in i SF:s garn och Ingmar Bergman dog. Samtidigt fortsatte Filmkrönikan på SVT att borra sig allt djupare in i pinsamhetens innersta väsen och Cinematekets visningar blev allt färre. Vad ska en stackars cineast ta sig till annat än beställa dvd:er från amazon?

Årets svenska filmer var inte heller någon särskilt charmerande samling, med ett gigantiskt undantag, Darling. Den är inte bara årets svenska film utan en av årets filmer över huvud taget. Roy Andersson kom också med en ny film, Du levande, men den var varken här eller där. Så här skrev jag när den kom: "Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) /.../ Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969)."

Andra svenska filmer man helst glömmer bort är Hoppet, Ciao Bella!, Se upp för dårarna och Allt om min buske. Däremot är jag mer positiv till Linas kvällsbok och Underbar och älskad av alla så de förtjänar framgång på dvd också. Men några större kvaliteter besatt inte de heller. Så här skrev jag däremot om Darling: "Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget." Tyvärr visade sig Darling vara undantaget.

Så de bästa filmerna kom som vanligt från utlandet och här är mina favoriter!

Alexandra från Ryssland

Michael Clayton från USA

The Walker från USA

Supersugen (Superbad) från USA

I'm a Cyborg but That's OK från Sydkorea

This is England från Storbritannien

Andra filmer värda att namnges var 4.30 från Singapore, Bluffen (The Hoax) från USA och 12.08, öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?) från Rumänien.

Just Rumänien har ju varit en av årets trender och andra exempel därifrån är Herr Lazarescus död (Moartea domnului Lazarescu) och Guldpalmsvinnaren 4 månader, 3 veckor och två dagar (4 Luni, 3 saptamini, si 2 zile). En annan trend har varit fantasyfilmer, såsom Stardust och Guldkompassen (The Golden Compass, som det var en bra artikel om i decembernumret av The Atlantic). Å ena sidan råbarkad realism och grådaskig vardag, å andra sidan spektakulära äventyr med talande björnar, och om inte det visar på filmkonstens spännvidd så vet jag inte vad.

Nu sitter jag otåligt och väntar på kommande premiärer. Exempelvis No Country For Old Men bröderna Coens nya, som bygger på en roman av Cormac McCarthy och har svensk premiär i februari. Paul Thomas Andersons nya kommer snart också, There Will Be Blood. Filmen om Bob Dylan, I'm Not There, kommer också den i februari, liksom The Savages med Laura Linney och Philip Seymour Hoffman. Om Starting Out in the Evening, med Frank Langella som författare på ålders höst, får svensk premiär vet jag inte men jag hoppas det. Andra filmer jag är nyfiken på är Francis Ford Coppolas Youth Without Youth och Margot at the Wedding, Noah Baumbachs nya film. Som vanligt längtar jag till Michael Manns nya film, men den kommer nog inte förrän 2009 är jag rädd. Abolfazl Jalili, Patrice Leconte, Kim Ki-Duk, Claire Denis och Laetitia Masson däremot hoppas jag också få se filmer av. Nicole Holofcener och Catherine Keener håller på med en ny film som förhoppningsvis blir klar i år också. (Här och här har jag skrivit om Holofcener förut). Sen hoppas jag att Casey Affleck slår igenom ordentligt nu. Han spelar nu huvudrollen i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 2007) och i kommande Gone Baby Gone, regisserad av sin bror Ben. Tidigare har han exempelvis varit med i Ocean's 11, 12 och 13 och Gerry (2002) och jag gillar honom (och hans röst) och tycker han förtjänar fler och större roller.

Jag avslutar med att citera Manohla Dargis, som skrev i New York Times, med anledning av ovannämnda 4 månader, 3 veckor och 2 dagar att "this is one of those putatively dark, difficult movies that industry mouthpieces try to use as proof that critics are out of touch with the audience when it is actually the audience that is out of touch with good movies."