Filmfotografer

"You have to understand the nature of light."

Jag stod en gång och höll i en vhs-kassett på Virgin i London och funderade på om jag skulle köpa den eller inte. På kassetten var filmen Ärret från 1948 (The Scar eller Hollow Triumph på engelska). Frågan var om jag var beredd att köpa en film jag inte visste något om, skriven och regisserade av några jag aldrig hört talas om, men som var fotograferad av den kanske främste filmfotografen av dem alla, John Alton. Alton själv hade nog blivit glad om han visste att det var hans namn allena som fick mig att överväga ett inköp (men han hade nog blivit besviken på mitt slutgiltiga beslut).

När jag hörde att en filmvetarstudent skrivit en (godkänd) uppsats på kandidatnivå om Gordon Willis och Carlo di Palmas arbete med Woody Allen blev jag exalterad. Äntligen någon som uppmärksammade fotografens arbete, och jag nämnde att jag tyckte Gordon Willis var en av de främsta ljussättarna. Uppsatsförfattaren svarade då att hon inte visste vad ljussättning var för något, och inte heller att det var något som filmfotografer sysslade med. På den nivån är det tyvärr allt för ofta. Fotografer, med undantag av ett fåtal utvalda som Sven Nykvist, får sällan något strålkastarljus på sig själva, trots att de vikt sina liv åt att ljussätta andra. För det är främst det som de gör, ljussätter. Ljussätter rum, ljussätter ansikten, ljussätter föremål. Alton har skrivit en bok om sitt arbete som, talande nog för en fotograf som jämförts med Rembrandt, heter Painting With Light, och i sin bästa stunder kan en skicklig fotograf höja en films kvalitet till nivåer som manus och regi inte själva räcker till för. Jag har tidigare skrivit om manusförfattare och regissörer, nu är det hög tid för fotograferna att få utrymme.

"Manipulating shadows and tonality is like writing music or a poem."

En fotograf, precis som en regissör eller manusförfattare, kan lämna ett personligt avtryck på en film. Alton är återigen ett givet exempel, men det är exempelvis skillnad i utseende på de filmer som Billy Wilder gjorde med John F. Seitz som fotograf, och de han gjorde med Charles B. Lang Jr. De filmer som Seitzs fotograferat har hårdare kontraster, och klara uppdelningar i vitt och svart, ljus och skugga. Langs är mjukare, och mer uppblandat, gråare kanske man kan säga.

"You are always a student, never a master. You have to keep moving forward."

Olika fotografer har ju också sitt speciella fält. När den amerikanska filmen på 1940-talet började göra mer dokumentärt inspirerade filmer, och lämnade studiomiljön, var Norbert Brodine välanvänd. Han fotade också en av Howard Hawks queerkomedier, Jag var en manlig krigsbrud (1949, I Was a Male War Bride), och den har en ibland neorealistisk look, som skiljer den från andra av Hawks komedier. Vincente Minnelli var förtjust i långa komplicerade tagningar med kran, därför arbetade han flera gånger med Joseph Ruttenberg. Långt innan Orson Welles spelade in Citizen Kane (1941) hade dess fotograf Gregg Toland, i andra filmer, med andra regissörer, experimenterat med de former av djupfokus som Welles fått så mycket beröm för. Vilket för oss till en annan aspekt, nämligen att många av filmkonstens innovationer är sprungna ur geniala fotografers arbete, snarare än regissörers. Ovannämnde John F. Seitz tog sammanlagt 18 patent på olika nymodigheter inom filmfotokonsten. Den franske fotografen Henri Decaë gjorde dokumentärer och kortfilmer, och arbetade främst utomhus med handhållen kamera. Det sättet att arbeta på förde han med sig till spelfilmen när den franska Nya vågen slog igenom i slutet av 1950-talet. Det mest kända exemplet är nog De 400 slagen (Les quatre cents coups, 1959), där Decaë arbetade med Francois Truffaut. Men kanske ännu mer betydelsefull för den franska filmen var Raoul Coutard, som också han hade ett förflutet som dokumentärfilmare, och som var fotograf på sådana visuellt, estetiskt, banbrytande filmer som Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960), Skjut på pianisten (Tirez sur le pianiste, 1960) och Leva sitt liv (Vivre sa vie, 1961).

I sitt arbete var de i sin tur inspirerade av James Wong Howe, boxaren som blev en av de främsta filmfotograferna. Han är bland annat berömd för att han, för att komma karaktärerna nära och skapa dynamik i bilderna, filmade med handhållen kamera och rullskridskor på fötterna, flera decennier före Nya vågen. Han var också mån om att hans arbete inte glömdes bort, och skrev därför artikeln "The Cameraman Talks Back". Den ger en heltäckande bild av vad en fotograf faktiskt gör.

Coutard och Jean-Luc Godard, regissör till Till sista andetaget och Leva sitt liv, samarbetade under flera decennier, och utgör därmed ett av filmhistoriens mest betydande radarpar. Andra framträdande samarbeten mellan fotograf och regissör är mellan Robert Burks och Alfred Hitchcock, mellan Chris Doyle och Wong Kar-Wai och mellan Agnes Godard och Claire Denis. Gunnar Fischer och Sven Nykvist med Ingmar Bergman, Billy Bitzer med D.W. Griffith. Men inte bara regissörer och fotografer finner varandra. Vissa skådespelare kan ha sin favoritfotograf. Greta Garbos var William H. Daniels. Tillsammans gjorde de 22 filmer och det är värt att fundera över hur mycket av hennes berömmelse som är Daniels förtjänst.

Så där kan man fortsätta, med att rabbla namn (och jag har inte nämnt någon av de italienska mästarna). Man kan prata om bländaröppningar och snabbheten på filmen, exponeringstid och candela. Men det är filmerna och filmbilderna som är det relevanta, så jag lämnar över ordet till bilden.

"There are infinite shadings of light and shadows and colors... it's an extraordinarily subtle language. Figuring out how to speak that language is a lifetime job."

-------------------------------------------------------
Alla citat är från Conrad Hall, en av de stora mästarna. En vördnad legend bland filmfotografer, som var verksam ända till sin död, vid 77 års ålder. Hans sista film var också en av hans vackraste: Road to Perdition (2002).