Capote

Natten mellan den 14 och 15 november 1959 mördades en hel familj i Holcombe, Kansas. Mördarna var två missanpassade män som egentligen var på jakt efter ett kassaskåp som skulle innehålla $10 000, men något kassaskåp fanns inte, och inte heller $10 000. De lämnade brottsplatsen lika fattig som när de anlände.

Det finns ingen särskild anledning till att det mordfallet fortfarande skulle vara ihågkommet, om det inte varit för att Truman Capote läst om det i morgontidningen hemma i New York, och bestämt sig för att det skulle bli hans nästa projekt. Boken kom ut 1965, efter fem års arbete, där Capote intervjuade alla inblandade, upprepade gånger, och var med under större delen av processen. Han blev personligt involverad på ett sätt som egentligen gick stick i stäv med hans utgångspunkt, att skildra en autentisk händelse objektivt och sakligt. Han ville skapa en ny sorts litteratur, "the nonfiction novel". Det lyckades han med, även om det naturligtvis funnits reportageböcker tidigare, och boken Med kallt blod (In Cold Blood) är en prestation. Med en blandning av ömhet och klarsynthet lyckas den levandegöra alla karaktärer, och alla platser, med ett språk som är rent och samtidigt försynt poetiskt. Men det mest imponerande är hur han skildrar de två mördarna. Han lyfter fram deras positiva sidor: humor, lojalitet, musikalitet, vänskap, kärlek. Han skildrar deras drömmar och besvikelser, och berättar om deras bakgrund och deras liv, och visar på hur deras livssituation drivit dem framför sig, närmast obevekligt, till mordet. Men Capote gör det utan att förminska eller ursäkta deras brutalitet. Han väjer inte för deras mest frånstötande sidor, de är mördare, missbrukare, bedragare, och den ena är dessutom pedofil. I Apocalypse Now (1979) säger Kurtz till Marlowe, You have a right to kill me, you have the right to do that, but you have no right to judge me. och det kanske kan sammanfatta Med kallt blods sensmoral.

Två år senare kom en filmatisering av boken, med samma namn, och skriven och regisserad av Richard Brooks. Filmen är långt ifrån bokens kvaliteter. Den är förenklad och förkortad, miljöerna är betydligt mindre levande, och den mördade familjen, Clutter, känns som omänskliga pappdockor. Men i filmen, precis som i boken, är det skildringen av mördarna som är det mest imponerande, här spelade av Robert Blake och Scott Wilson. Till skillnad från boken är filmen en tydlig partsinlaga i debatten om dödsstraffets vara eller inte vara. Filmen inleds med orden In Cold Blood och avslutas på samma sätt. Men det har skett en förskjutning av innebörden vid det laget. Filmen slutar med att Perry, den ena mördaren hängs. Hans kropp hänger och sprattlar i dödsryckningar när bilden tonar bort och orden In Cold Blood återkommer. Perry har både mördat och mördats i kallt blod, även om det är staten som är bödeln i det sistnämnda fallet. I filmen har vi varken rätt att döma eller döda.

Filmen har något som boken saknar, Conrad Halls foto. I förra veckan skrev jag om filmfotografer, och Hall figurerade där. Detta är ett av hans mästerverk. Det svartvita fotot har en vidunderlig lyster och nyansrikedom, och ger filmen en tyngd den annars inte haft. En av de mest berömda scenerna kommer mot slutet där Perry står och tittar ut genom fönstret medan han återberättar en minnesbild av sin far. Utanför regnar det, och regnvattnet rinner längs med fönsterglaset, och det återspeglas i Perrys ansikte. Han gråter inte själv, regnvattnet gör det åt honom. Richard Brooks har gjort många filmer, av skiftande kvalitet, men aldrig har han gjort en film med ett jämförbart foto.

Nu går Capote (2005) på biograferna, som berättar om hur det gick till när Capote skrev boken Med kallt blod, eller snarare filmskaparnas version av hur det gick till, med konstnärlig frihet. Den är inte särskilt bra, har i princip inget att erbjuda annat än Philip Seymour Hoffmans rolltolkning. Om det är en tolkning, det känns som om Hoffman så gått upp i sin roll att den tagit över honom. Det är en hypnotisk prestation, där allt från näsvingarnas fladdringar till det spretande lillfingret känns rakt igenom genuina och naturliga. Filmen vill berätta om den demoniske författaren, vars ego är större än världen omkring honom, men den lyckas inte skapa någon dynamik. Då alla personer krymper ihop och blir till åskådare för Capote/Hoffmans enmansshow, blir det en slagsida i filmen som aldrig rätas upp, Catherine Keener till trots. Allt blir lite för skissartat därtill. Jag får dessutom känslan att Capote har mer förståelse för mördarna än filmskaparna har för Capote. Vad säger det om den förändrade tidsandan?

---------------------------------------------------------
I boken och filmerna så görs en poäng av att mördarna var ute efter $10 000, men bara fick med sig $40, att de dödade fyra personer för $40. Det är en vanlig reaktion, att man blir upprörd över att så mycket blod har spillts för så lite pengar. Men om $40 är "lite" för fyra människor, vilken summa vore då mer acceptabel? Om mördarna fått med sig $10 000, hade morden inte varit lika upprörande då? Finns det rent av en summa som skulle ha rättfärdigat dådet? Om inte, vad har det då för betydelse hur mycket pengar som var inblandade?