Agent 007 ser rött

Vissa av er kanske minns att i mitt inlägg James Bond och jag (länk här) lovade jag att återkomma om den bästa Bondfilmen och nu tänkte jag leva upp till mitt löfte. Filmens regissör Terence Young sa en gång att han gjorde tre Bond-filmer, den första, den största, och den bästa. Huruvida Åskbollen (Thunderball 1965) fortfarande är den som setts av flest människor vet jag inte, men på de andra två punkterna hade han rätt, Agent 007 - med rätt att döda (Dr. No 1962) är den första långfilmen om James Bond, och Agent 007 ser rött (From Russia With Love 1963) är den bästa Bondfilmen. Den är inte bara det, den är en av de bästa spionfilmerna, ja, en av de bästa filmerna över huvud taget. Andra Bondfilmer kan vara underhållande, och ibland bra, men ingen kommer ens i närheten av Agent 007 ser rött. Den är på många sätt en klassisk Bondfilm, och det är den första i vilken Blofeld (Eric Pohlmann) är med, och Q, spelad av Desmond Llewelyn, men samtidigt är den annorlunda, den har en annan ton. Bara det att den är inspirerad av såväl Alfred Hitchcock som Alain Resnais säger något om hur annorlunda den är.

När president John F. Kennedy fick lista sina favoritböcker var Ian Flemings From Russia With Love (på svenska Kamrat mördare) med på den listan, vilket medförde två saker. Dels att kulturetablissemanget rynkade på näsan över presidentens läsvanor, dels att försäljningen av Flemings böcker sköt i höjden. I boken från 1957, Flemings femte om Bond, har ryssarna tröttnat på Bond, och vill hämnas för att han mördat flera av deras agenter, och därför lockas han till Istanbul, för att med hjälp av en rysk agent, Tatiana Romanova, stjäla en dechiffreringsmaskin. Red Grant heter mördaren, och Rosa Klebb hans chef. Filmen följer boken väl, med en viktig skillnad. I filmen är det den världsomspännande organisationen Spectre som vill mörda Bond, och de rollfigurer som i boken är onda ryssar är i filmen onda Spectreagenter, avhoppade från Sovjet. Spectre försöker i istället hetsa Storbritannien och Sovjet, öst och väst, mot varandra.

"Siamese fighting fish, fascinating creatures. Brave but of the whole stupid. Yes they're stupid. Except for the occasional one such as we have here who lets the other two fight. While he waits. Waits until the survivor is so exhausted that he cannot defend himself, and then like SPECTRE... he strikes!" säger Blofeld, i en av filmens höjdpunkter, och så kan kalla kriget också sammanfattas, öst och väst som två korkade fiskar som ständigt slåss, utan poäng. Resultatet blir, som Rosa Klebb (Lotte Lenya) säger: "The cold war in Istanbul will not remain cold very much longer."

Även på den här tiden innehöll Bondfilmerna visserligen humor, men de var på allvar på ett helt annat sätt än senare, med ett och annat undantag. Rollfigurerna är mänskliga på ett sätt som gör filmen mer levande, och mer spännande. Det finns en känsla i botten, och Kerim Bey (Pedro Armendariz), som är Bonds kontaktperson i Istanbul, är en översvallande personlighet, som ger filmen en oanad humanism, och mordet på honom är därför en chock, även så för Bond, spelad av Sean Connery. Manuset (skrivet av Johanna Harwood och Richard Maibaum) är också synnerligen snårigt, som det anstår en spionfilm, där engelsmän, ryssar, turkar, bulgarer och zigenare alla famlar i mörkret i Istanbuls gränder, utan att förstå att de alla bara är brickor i ett farligt spel. De är alla fast i sitt enkelspåriga tänkande om öst/väst, ond/god, att de inte förmår att lyfta blicken och se verkligheten för vad den är. Det är en aspekt som gått över huvudet på de som bara ser Bond-filmerna som imperialistiska och antikommunistiska.

Daniela Bianchi spelar Tatiana Romanova, och även hon ger filmen mänsklighet, och stil. Hon och Connery är ett synnerligen vackert par. Vackra är även miljöerna. Filmen är till större delen inspelad på plats i Istanbul, men även Venedig är en spelplats, samt, Orientexpressen. Det är här den bästa actionsekvensen i hela Bond-serien tar plats, ett slagsmål mellan Bond och mördaren Grant (Robert Shaw) i en trång liten hytt. Den är rent tekniskt föredömlig, och varje slag känns i magen, och Bond är sårbar på riktigt, vilket också det är något som sedan försvinner, redan i nästa film, Goldfinger (1964).

För att en film ska vara bra krävs känsla och engagemang, det har Agent 007 ser rött. Den är dessutom fylld av välfångade miljöer, spänning och intriger, fascinerande och levande karaktärer, bra musik, och en komplex historia, som delvis är en kommentar till hela idén om kalla kriget. Jag är en enkel man, jag kräver inte mer.