Ingrid Bergman

Det är i år 100 år sedan Greta Garbo föddes, och det firas så det förslår runt om i Sverige och i världen. Det är bara 90 år sedan Ingrid Bergman föddes, så därför är firandet av henne obefintligt. Som kompensation så handlar veckans text om Ingrid.

Garbo är tveklöst den mer mytomspunna och glamorösa av de två, men som skådespelare så föredrar jag Bergman, och de filmer hon medverkade i är ofta betydligt bättre än de som Garbo var med i. De flesta av dem är tämligen stela och fantasilösa, det enda de har är Garbos ansikte. Även de stora regissörerna, som Cukor, Mamoulian och Lubitsch, gjorde några av sina svagare filmer med just Garbo Annat var det med Bergman. Notorious (1946) är en av Hitchcocks bästa, Elena och männen (1956) är en av Renoirs bästa och Viaggio in Italia (1953) är kanske den bästa filmen över huvud taget.

Men Bergmans karriär började i Sverige. Hennes föräldrar dog när hon var ung, och hennes farbror tog hand om henne. Ville tidigt bli skådespelare och 17 år gammal debuterade hon i filmen Landskamp (1932). Hon spelar en ung dam som står i en kö. Året därpå började hon på scenskola, men stannade bara ett år. Hennes riktiga filmdebut kom 1934 i Munkbrogreven. Året därpå gjorde hon en roll i träiga Swedenhielms, mot Gösta Ekman d.ä.. Det var också mot honom hon spelade i den ljuvliga Intermezzo (1936), som väl kan kallas hennes genombrott. Där spelar hon pianoläraren som inleder en affär med en gift man. Det finns en scen i filmen som är magnifik, främst tack vare Bergmans spel. En scen där hon tar farväl av sin älskare, där han tror att det bara är för att de ska vara ifrån varandra ett par dagar, men hon, och vi, vet att det är sista gången de kommer att ses eftersom hon bestämt sig för att lämna honom. Hon försöker lägga band på sina starka känslor för att inte han ska förstå, och försöka övertala henne att stanna, och det är kampen inom henne, så skickligt skildrad av Bergman, som gör scenen så gripande och vacker. Hon är på ytan lugn, men hela hennes kropp vibrerar av återhållna känslor.

I Intermezzo fick hon visa upp vilken storartad dramatisk skådespelerska hon var. Två år senare, i Dollar, visade hon att hon var en fulländad komedienne också. Hon är helt sublim, och gör det till en skandal att hon aldrig fick spela in screwballkomedier med Cary Grant när hon kom till USA. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

För till Hollywood kom hon, i och med en amerikansk nyinspelning av Intermezzo (1938), med Leslie Howard i Gösta Ekmans roll. Sen följde en lång rad av klassiska roller, i Casablanca (1942), Klockan klämtar för dig (1943), Gasljus (1944), Trollbunden (1945) och Notorious (1946). Bäst av dem är den sistnämnda. Hon spelar där mot Cary Grant i en av filmhistoriens mest masochistiska kärlekshistorier. Nästan allt de säger till varandra är lögner, och nästan allt de gör tillsammans är att misstro och förnedra varandra. Den är en remarkabel film på många vis, inte minst Bergmans plågade blick, där en blandning av trots och förtvivlan hela tiden slåss om herraväldet.

Jag är inte särskilt förtjust i denna fas av hennes karriär. Hon har något stel och tillbakadraget över sig, det finns en kyla där som inte känns motiverad, Notorious undantagen. Kanske har det att göra med språket, kanske att hon inte kände sig riktigt bekväm i Hollywood, kanske är det bara jag. Trots allt stod hon nu på toppen av sin karriär, hon var en av världens mest kända människor, älskad och beundrad och högaktad. Tre år senare vände allt. Publiken försvann och de känslor hon väckte var ilska, besvikelse och hat. Hon fick nämligen barn med en man som inte var hennes äkta man, och hon lämnade sin man för barnets far, närmare bestämt den italienske regissören Roberto Rossellini. Hon lämnade också den amerikanska filmen för den italienska. I regi av sin man gjorde hon sex filmer. Dessa var inte särskilt uppskattade på sin tid, de var för smala och svåra jämfört med hennes amerikanska filmer, och de var för personliga och subjektiva jämfört med Rossellinis tidigare, neorealistiska, filmer. Det är svårt att skriva om dem, vad man än säger så förminskar man dem, men de är säregna skildringar om hur en kvinna genomgår en livskris, ibland på grund av den nya, hotfulla, miljö hon finner sig i. Det är studier i alienation, ångest och kärlek, med en religiös underton, och det är överväldigande, både estetiskt och emotionellt. Och Bergman bär dessa filmer, det är hon som är ämnet för dem, och medlet för att berätta dem. Ibland så känns det som om Rossellini utnyttjar henne, och det känns också ofta som om hon lider på riktigt, att filmerna var både fysiskt och psykiskt plågsamma för henne. Men det kan ju vara ett bevis på hur fullkomligt trovärdig hon är, och hur totalt hon går upp i rollerna.

1956 gjorde så Bergman två filmer utan Rossellini. I Frankrike Elena och männen och i England Anastasia. I Elena och männen får hon äntligen vara glad och rolig igen, i en av Jean Renoirs mest förtjusande filmer, och hon är perfekt i sin roll. Men det var för Anastasia hon fick en Oscar, hennes femte nominering av sammanlagt sju, och en av tre hon vann. Hennes nästa film var en ny kärlekshistoria med Cary Grant, fast en betydligt mer avslappnad och lättsam än Notorious, närmare bestämt Indiskret (1958, samma år hennes äktenskap med Rossellini tog slut). En annan charmant komedi är Kaktusblomman (1969), där hon också är underbar som pryd sekreterare som får till det med en yngre man, spelad av Walter Matthau.

Hon rundade sen av sin karriär med två Oscarsnominerade roller, som guvernant i Mordet på Orientexpressen (1974) och som konsertpianist som har en uppgörelse med sin dotter i Höstsonaten (1978), och den enda film hon gjorde med svensk films andra Bergman, Ingmar. Det var också det en magnifik rollprestation, och en värdig avslutning på en filmkarriär utan motstycke. Hon var sjuk i cancer då, och den skulle ta hennes liv fyra år senare, året efter hon gjorde sin allra sista roll, som Israels premiärminister Golda Meir i en tv-produktion.

I septembernumret av The Atlantic menade Benjamin Schwartz att en av James Agee brister som kritiker var hans oförmåga att skriva om skådespelare och skådespelarprestationer. Men det är orättvist, och till Agees försvar låtar jag hans omdöme om Bergman stå som avslutning: There is on the other hand, Ingrid Bergman. Miss Bergman not only bears a startling resemblance to an imaginable human being; she really knows how to act, in a blend of poetic grace and quiet realism which almost never appears in American pictures.