Preston Sturges

Jag har ända sedan jag startade den här bloggen velat skriva om Preston Sturges, och nu, eftersom det precis släppts en mustig dvdbox i England med alla filmer han regisserade för Paramount (utom en), så är tiden mogen.

Det finns filmregissörer som nästan inte behöver ett manus, de arbetar med kameran och kanske också med skådespelarna, och form och färg, ljus och skugga, är allt de behöver. Vi kan kalla dem mamoulians, efter Rouben Mamoulian. Sen finns de som arbetar med pennan, med orden och berättelsen. De inte så mycket regisserar som skriver sin film, Preston Sturges är en sådan filmskapare.

Efter att ha prövat på alla möjliga och omöjliga projekt (bland annat uppfann han 1920 ett kyssäkta läppstift), så fann han sig tillrätta som författare av teaterpjäser i slutet av 20-talet. Men trots, eller på grund av?, att han kom från en förmögen familj så hade han konstant ont om pengar, så han for västerut, till Hollywood, där kvinnorna, kulorna och konsten hägrade. Han gjorde sig snart ett namn, särskilt efter att Hans andra hustru (The Power and the Glory, 1933) haft premiär. Den är idag (om alls) känd för att den är skriven av Preston Sturges, inte för att den är regisserad av William K. Howard, men också för att den tematiskt och narrativt var en inspirationskälla för Citizen Kane (1941). Men Sturges blev, precis som Billy Wilder vid samma tid*, sur på hur regissörerna förvanskade hans manus och bad om att få regissera själv.

Det fick han av Paramount 1940, med Skojare gör karriär (The Great McGinty), också det en berättelse om en pamps uppgång och fall, berättat i återblickar. Och efter den så hade Sturges en remarkabel kometkarriär. Han skrev och regisserade sammanlagt åtta filmer för Paramount, och de är alla utpräglat Sturgeska, på ont och gott. De har en halsbrytande blandning av bitsk satir, ren slapstick, överraskande ömsinta scener, sexuella frustrationer och sublim dialog. Men de är också ojämna, med ibland trista skådespelare och rent visuellt kan de vara platta och stela. Det är på manussidan Sturges kommer till sin rätt.

I en Sturges-film heter folk saker som Muggsy, sir Alfred McGlennan Keith, John D. Hackensacker III, Trudy Hockenlocker och, framför allt, Woodrow Lafayette Pershing Truesmith, hjälten i Ja, må han leva (Hail the Conquering Hero, 1944). I Sturges-filmer dyker det upp grupper som "the ale and quail club", och bifigurer som the Wienie king. En bartender kan säga "sir, you rouse the artist in me" när en man ber om sin livs första drink. Apropå "the ale and quail club", skämt om ale förekommer ymnigt över huvud taget. "I positively swill in this ale." är ännu ett exempel.

Men det är inte bara galenskap och absurditeter som präglar Sturges filmer. De har i de flesta fall en viktig poäng, ett tema som filmen bygger på och utvecklar. Skojare gör karriär är en berättelse om nepotism och korruption, och hur den amerikanska drömmen även kan innebära att en gangster lyckas ta sig från samhällets bottenskick till toppen. I Miraklet (Miracle at Morgan's Creek, 1943) driver han med samhällets alla stöttepelare, så som familjen och kyrkan. Historien handlar om en ung dam som i berusat, ogift, tillstånd blivit på smällen, och som därtill får sexlingar. James Agee skrev i sin recension 1944 att "it's a little like taking a nun on a roller coaster." Mitt under brinnande krig gjorde också Sturges Ja, må han leva, som berättar om hur en vekling, som blivit frikallad från militär tjänstgöring på grund av hösnuva, av misstag tas emot som en hjälte i sin hemstad och blir vald till borgmästare. När andra gjorde patriotiska filmer som hyllade militären och kämparglöden i det amerikanska folket gjorde Sturges en film som avslöjade det förljugna i all propaganda, i småstadspatriotismen och, som vanligt, i kärnfamiljens språkspel. För Sturges fanns det inga heliga kor, och med knivskarp satir fick han skrattarna på sin sida.

Den film som är Sturges tydligaste ställningstagande är Med 10 cent på fickan (Sullivan's Travels, 1941). Den handlar om en hyllad filmregissör som gjort filmer såsom Ants in Your Plants of 1939. Men nu är han trött på att göra putslustiga komedier. Istället vill han göra en film om allt elände han ser omkring sig, en film om de fattiga, om de som inte syns. O Brother, Were Art Thou? är den anspråkslösa titeln, sedermera använd av bröderna Coen. För att samla material ger han sig ut på luffen, men verkligheten är inte så som han tänkt sig, den är betydligt djävligare. Den enda ljusglimten i ett annars mörkt helvete är en kvinna han träffar på vägen. Vad Sturges vill säga är väl att den rika världens samveten egentligen är hycklande i sitt intresse för de fattiga, och inte sällan naiva och rent av nedlåtande. Ett annat budskap är att humorn kan rädda liv, och att skrattet kan vara den enda trösten för den som inget har.

Den uppmärksamme kanske noterat att alla ovan nämnda filmer gjordes under drygt tre år. Han hann med ytterligare tre filmer under den perioden, den fina Jul i juli (Christmas in July, 1940), den härliga Kvinnan Eva (Lady Eve, 1941), i vilken Henry Fonda återvänder till civilisationen efter två år i Amazonas, och formligen dryper av sexuell frustration. Han har ju inte haft sex på två år så när han möter Barbara Stanwyck är han så kåt att han knappt kan prata. Sen gjorde Sturges också Dårarnas paradis (Palm Beach Story, 1942), som, tillsammans med Skojare gör karriär, är min favorit. Joel McCrea och Claudette Colbert spelar huvudrollerna, som ett gift par som separerar för att äktenskapet blivit en tradig rutin, och gnistan försvunnit, men de upptäcker förstås att de inte kan leva utan varandra. En klassisk screwball med andra ord. Tonen sätts i inledningen där Colbert får $700 av the Wienie King, och McCrea frågar henne: "Seven hundred dollars! And sex didn't even enter into it, I suppose?", på vilket hon svarar: "Sex always has something to do with it, dear."

Efter alla dessa remarkabla filmer, sju stycken på tre år, var det dock slut på Sturges storhetstid. Han gjorde ett drama, Seger över smärtan (The Great Moment, 1944), som hade premiär en vecka efter Ja, må han leva, som blev hans sista film för Paramount. Han gjorde sen bara fyra filmer till, och han var med om flera filminspelningar där projektet antingen lades ner eller så blev han ersatt av någon annan. Den sista filmen gjorde han i Frankrike. Det var inte så att han förlorade sin skaparkraft, Otrogen U.P.A (Unfaithfully Yours, 1948) är exempelvis mycket bra, men han förlorade sin status och sitt flyt. Han var en gång Hollywoods mest välbetalde man, ja, en av USA:s mest väldbetalda, men han dog utfattig 1959, naturligt nog på Algonquin Hotel.

Preston Sturges var under en handfull år sin tids kanske främsta manusförfattare, och hans stjärna lyste klarare och starkare än någon annans. Han jämfördes med Voltaire, Shakespeare, och Celine. Men det gick ännu snabbare utför än det gick uppåt. Att under tre år göra sju filmer är i sig exceptionellt, men att göra sju Preston Sturges-filmer under tre år är inte exceptionellt, det är unikt. De finns många regissörer som är, och var, bättre än Sturges, men det finns nog ingen som på så kort tid gjort så många egensinniga, upproriska och ljuvliga filmer. Att alla hans bästa filmer nu finns utgivna på dvd torde vara årets främsta kulturhändelse.

Jag avrundar med tre citat, från tre olika filmer, som får sammanfatta Sturges filosofi.

That's one of the tragedies of this life - that the men who are most in need of a beating up are always enormous. (Dårarnas paradis)

Let us be crooked, but never common. (Kvinnan Eva)

There's a lot to be said for making people laugh. Did you know that that's all some people have? It isn't much, but it's better than nothing in this cockeyed caravan. (Med 10 cent på fickan)

-----------------------------------------------
Precis som Wilder så skrev Sturges manus till ett par filmer av Mitchell Leisen, Pappa har en väninna (Easy Living, 1937) och Ett natt att minnas (Remember the Night, 1940). Jag vet inte om det var Leisen som även i fallet Sturges blev droppen som fick regissörslusten att rinna över, men, som jag sagt tidigare, tids nog blir det ett blogg om Leisen också.