Star Wars

Jag såg inte min första Stjärnornas krig-film förrän början av 1990-talet, när jag var ungefär 20 år. Sen har jag sett om de tre äldsta filmerna (Stjärnornas krig (1977), Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983) som de hette på den tiden) med ojämna mellanrum, alltid med samma förtjusning. Jag har också sett de senaste filmerna, och jag var ivrig inför var och en av dem, men jag har inte tyckt om någon av dem. De är tyvärr undermåliga.

Det bästa med filmerna (alla sex) är alla figurer och världar George Lucas skapat. Från Sandfolket som alltid rider i rad för att dölja sitt antal till Mos Eisley till de små lådor på hjul som åker runt i de ändlösa korridorerna på alla skepp, stationer och dödsstjärnor. De har alla liv, karaktär och en egen historia känns det som. De första filmerna har dessutom charm, humor och espri och Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher är samspelta och har precis det rätta tonfallet av kaxighet och förvirring, samtidigt som det utvecklas ett känslomässigt band mellan dem, liksom till Alec Guinness Obi-Wan Kenobi. Sen har rymden och planeterna en klarhet, och elegans, som förmodligen beror på att man inte kunde kosta på sig så mycket. Isplaneten de befinner sig på i början av Rymdimperiet slår tillbaka är fortfarande min favoritmiljö.

I de tre senaste filmerna (episod 1-3) har allt förändrats till det sämre. Dialogen blivit mer högtravande och floskulös, skådespelarprestationerna sämre och humorn nedmonterats. Detta symboliseras tydligast om man jämför kärlekshistorien mellan Han Solo och prinsessan Leia i episod 4-6 och kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé Amidala i episod 2-3. Där Hans och Leias relation känns som hämtad från screwball-komedi från 1930-talet, så känns Anakins och Padmés relation som hämtad från en novell refuserad av Veckorevyn. Pinsamt och patetiskt, och helt utan känsla är det. Synd dessutom att Padmé bara sitter hemma och hulkar hela episod 3. Om Leia sett sin mor hade hon skämt ögonen ur sig är jag rädd. Fast det är klart, i episod 2 slogs även Padmé som en hel jediriddare. Vad var det som gick snett där? En anledning till den kvicka dialogen och mer jämställda relationen i Rymdimperiet slår tillbaka kan nog vara att det inte är Lucas som skrivit manus. Det ursprungliga manuset skrevs nämligen av Leigh Brackett, som långt före Star Wars arbetade en hel del med Howard Hawks (se förra blogginlägget). Sorgligt nog dog hon i cancer innan filmen var färdig, och Lawrence Kasdan skrev färdigt manuset, men man kan ändå känna Bracketts anda över den färdiga filmen. Nästa film i serien, Jedins återkomst, skrev också Kasdan manus till. Det är bara Lucas namns som nämns, men äras den som äras bör. Och kanske är det inte heller en slump att Lucas varken regisserade Rymdimperiet slår tillbaka (Irvin Kershner) eller Jedins återkomst (Richard Marquand), de två bästa filmerna i serien? Marquand var väl på sin höjd en habil hantverkare, men Kershner var på 1960- och 1970-talet en egen kraft att räkna med. En av sin generations främsta faktiskt.

Man får ofta höra som något positivt att den senaste filmen är mörkare än de tidigare. Det sades också ofta om Rymdimperiet slår tillbaka. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara betydelsefullt eller anmärkningsvärt. Nästan alla filmer innehåller stråk av mörker, det är ju en förutsättning för att det ska bli någon konflikt. Och dessutom slutar hela rymdeposet lyckligt, trots allt. Men menar kanske de som hyllar de mörkare stråken att de helst skulle sett att Jedins återkomst slutade med att Jabba the Hutt grillade Yoda över öppen eld samt kastade ner avslitna kroppsdelar från hjältetrion till något mustigt monster?

Men tillbaka till de senaste filmerna. Det är märkligt hur alla figurer är så platta och livlösa, och då menar jag både människor och andra varelser. I episod 3, den som går på bio nu, finns det bara två figurer som känns levande, och ingen av dem är mänskliga. Nej, det är Yoda och general Grievous som är de enda som inte tycks ha käkat lugnande medel innan inspelningen. Att Ewan McGregor skulle åldras till Alec Guinness är rena skämtet.

Nästa stora invändning i iscensättningen. Det är ett sånt överdåd av ljus och ljud, av maskiner och månar, att jag blev snudd på yr i huvudet. Om det i episod 4 var fem stjärnkryssare i bild samtidigt är det nu 50. Lucas kanske tänkte sig att filmen då skulle bli 50 gånger bättre men där misstog han sig. Det skulle möjligen fungerat om han låtit bilderna sjunka in hos åskådaren, men eftersom det är en sådan infernalisk stress hela tiden, och Lucas mer förlitar sig på det snabba klippet än på den långa tagningen, så hinner man ändå inte ta till sig masscenerna.

Men hela världen är absorberad av Lucas och Star Wars, trots att det är så pass valhänta filmer. Jag förstår att det finns drivor av kids och vuxna som vill se hela sagan, och få veta hur, när och varför Anakin blev Darth Vader och så vidare och kanske är det småaktigt av mig att gnälla på petitesser som bristande stil, snits och snärt, men borde inte en film bedömas efter sitt utförande och inte efter sin mytologi? Jag tror att anledningen till att de tre senaste filmerna är så mycket sämre är att Lucas inte passar som författare eller regissör, han är snarare en visionär, mer intresserad och road av att skapa världar, och att med det allra senaste i teknik iscensätta dem. Tyvärr har han en övertro på teknikens möjligheter att överbrygga mänskliga, konstnärliga tillkortakommanden. Eller är det en övertro? Det är ju inte som att han gör en förlustaffär. Uppenbarligen nöjer sig folk med några väsningar från Darth Vader och lite digitala effekter. Men jag tycker det är synd att han inte lät någon annan skriva och regissera, potentialen är ju så stor i grundmaterialet.