Originalmanus

Förra måndagen (13 juni) hade Dagens Nyheter en artikel om hur man i Hollywood numera främst gör nyinspelningar av gamla tv-serier, och att originalmanusen därigenom var hotade. De vanliga argumenten lyftes fram. Hollywood styrs av räknenissarna, Hollywood bryr sig bara om lättköpta kassasuccéer, och allt var bättre förr. Inget av det där är ju speciellt nytt, det har kritikerna hävdat sen Hollywood började göra film, och ungefär lika länge har man hävdat att det var bättre förr. I artikeln citeras också Sight and Sounds chefredaktör som får lägga ut texten om hur illa ställt det är idag. Som ett svar på det kan jag hänvisa till mitt allra första blogginlägg (från 22 februari, kallat Sideways) där jag skrev:

Många av de stora filmbolagen har startat dotterbolag vars uttalade ambition är att göra smalare filmer, där den drivande kraften inte är effekter eller stjärnor utan regissören. Ett sådant bolag är Fox Searchlight Pictures, som just nu gör succé med Sideways.

Så är det alltid, det finns hela tiden positiva och negativa förändringar, det är aldrig svart eller vitt. De som hävdar att det var bättre förr (och tänk så många de är), de lurar bara sig själv. Tv-serierna må vara populära som källor till filmer just nu, men det är inte det enda Hollywood presterar. Det är ungefär lika sant som att säga att de enda filmer som görs i Sverige idag är Beck-filmatiseringar, även om det känns så ibland.

Jag tycker själv att de senaste tv-seriefilmatiseringarna varit undermåliga, såsom Starsky & Hutch (2004) eller de två Charlies änglar, men Traffic (2000) var riktigt bra, och även den var en filmatisering av en tv-serie. Jag kan inte släppa misstanken att när DN:s skribent och Sight and Sounds chefredaktör gnäller över filmatiseringar av tv-serier så är det egentligen inte bristen på originalmanusen det handlar om, istället är det deras snobbism som gör sig gällande. Tv-serier är inte fint nog, och därför beklagar de sig. Eller så kanske de i sin vurm för originalmanusen föredrar XXX (2002) framför Gudfadern (1972).

Filmkonsten har i alla tider byggt sina manus på andra källor. Man har filmatiserat romaner, noveller och pjäser, man har byggt filmer på tidningsartiklar och tv-serier, och gjort nyinspelningar av äldre filmer, i Sverige i likväl som i Hollywood. Även dikter har legat till grund för filmer. Men hela tiden har det också skrivits originalmanus, och naturligtvis är de inte hotade nu heller. Men är det ena verkligen nödvändigtvis bättre än det andra? Vem har bestämt att ett originalmanus automatiskt är bättre än en tolkning?

Guiseppe Tomasi di Lampedusa, av adlig siciliansk börd, skrev bara en roman, men det är en roman som får de flesta andra romaner att rodna av avund. Leoparden (Il gattopardo) publicerades 1958 och berättar om Italiens enande i slutet av 1800-talet, vilket sker parallellt med en aristokratisk, siciliansk familjs undergång. Av detta fulländade litterära verk gjorde Luchino Visconti en filmatisering 1963, vilket också det är ett fulländat verk. En magnifikt iscensatt berättelse som (tillsammans med Rocco och hans bröder från 1960) är det bästa Visconti gjort, och en av filmkonstens höjdpunkter. Vilken som är bäst, boken eller filmen, kan jag inte svara på. Båda är lika bra, och båda är en prydnad för sin respektive konstart.

Ett liten test visar också att filmer med manus baserat på annan förlaga ligger bra till bland de filmer som anses som de bästa någonsin. Tre stickprov gav följande resultat: Av de 10 bästa amerikanska filmerna enligt American Film Institute är det bara tre som har originalmanus, och två av dem är inspirerade av verkliga händelser. Av de 10 bästa filmerna enligt imdbs läsare har blott tre originalmanus. Vid Sight and Sounds senaste omröstning om de 10 bästa filmerna någonsin är dock sex originalmanus, varav ett är en dramatisering av verkliga händelser.

Det är dock irrelevant om en film har ett originalmanus eller inte, det viktiga är om filmen är bra eller inte, eller så borde det vara i alla fall.