Regi i motvind

Som jag konstaterade tidigare så var inga kvinnor ens nominerade till regipriset på årets Oscargala. Det var inget unikt. Sammanlagt tre kvinnor har varit nominerade för regipriset. Förra året Sofia Coppola med Lost in Translation. Jane Campion nominerades 1993 för Pianot och Lina Wertmuller var först 1977 med Pasqualino Settebellezze. Alltså bara tre kvinnor på 77 år. Notera dessutom att av de tre, är det bara en som är amerikansk. Jane Campion, och hennes film, är från Nya Zeeland och Lina Wertmüller, och hennes film, från Italien. Det betyder alltså att Oscarjuryn bara lyckats hitta en enda inhemsk kvinnlig regissör. Det är snudd på bisarrt. Hur kommer detta sig, egentligen. En anledning är förstås att det är betydligt färre kvinnor än män som regisserar (och anledningarna till det kan man spekulera i länge), men även om de är få är de inte obefintliga. Några kandidater: Allison Anders för Gas Food Lodging 1992, Nora Ephron för Du har mail 1998, Kathryn Bigelow för Strange Days 1999, Nicole Holofcener för Walking and Talking 2002. Och med tanke på Jane Campions och Lina Wertmüllers nomineringar, varför inte nomineringar till Claire Denis, Laetitia Mason, Lynne Ramsay, Gillian Armstrong osv. Är det för att deras historier är för kvinnliga för den manliga oscarjuryn? Är det för att männen tenderar att premiera varandra? Eller är det bara en slump? Förmodligen är det en blandning av flera faktorer, och det är inget jag vill spekulera i nu. Idag får det räcka med att konstatera faktum. Nästa gång ska jag titta närmare på hur det ser ut i svensk film.