Mosfilm (myten om filmkonstens död)

I måndagens (14 mars) Svenska Dagbladet intervjuades Karen Sjachnazarov, generaldirektör för det ryska produktionsbolaget Mosfilm. Intervjuen avslutas med att han säger att den moderna filmen lider av "idébrist", och han undrar var "dagens Bunuel, Fellini, Visconti, Tarkovskij och Bergman" finns.
De där åsikterna förs fram i tid och otid, företrädelsevis av äldre män. Det finns en mytbildning runt just dessa regissörer och ett par till, som slog igenom under 60-talet eller slutet av 50-talet. Man menar att det var filmens guldålder, och att det bara gått utför sedan dess. Tyvärr är den uppfattningen en blandning av eurocentrism, manschauvinism och självcentrering.
Det myllrar av idérika och högkvalitativa filmskapare, från 1910-talet och fram till idag. Anledningen till att just en handfull europeiska 60-tals regissörer panegyriserats är att de slog igenom samtidigt som en hög med manliga filmkritiker och konstvetare kom i mogen ålder, och de första filmer de konfronterades med var just Fellinis och Bunuels. Men för att kunna försvara att man tyckte om film, som tidigare främst setts som underhållning för folket, var man tvungen att skapa en myt om att filmen nu äntligen var värd att beskådas, och debatteras. Därigenom fick filmkonsten en ny status den inte haft förut (annat än i Frankrike). Sen hjälpte det förstås att den rådande filmstilen var att med tydliga medel skrika konst, och att övertydlighet och excess blev ledorden. Fellini är paradexemplet. Det blev fint att vara svårmodig och svårbegriplig, och kritikerna lät sig villigt förföras. Missförstå mig inte, jag gillar också Visconti, men han är inget unikt fenomen.
Samma fälla har de gått i som snackar om "the movie brats" det "nya Hollywood" som slog igenom skiftet 1960/1970. Hopper, Scorsese, Coppola, Spielberg, Lucas och resten av skäggen. Jämfört med Clarence Browns familjeepos var de kanske revolutionerande, men jämfört med Don Siegels eller Sam Fullers actionmoraliteter så var det nya Hollywood inte särskilt anmärkningsvärt, annat än att budgetarna gick över styr. Det är ju alltid så att den som skriker högst också blir den som blir hörd av de flesta.
Och, till Karen Sjachnazarov och alla andra som söker konstnärliga och idérika regissörer idag, så finns de där ute, det gäller bara att ha ögonen öppna. Några tips:
Abbas Kiarostami, Claire Denis, Wong Kar-Wai, Jane Campion, Hou Hsiao-Hsien, Laetitia Mason, Kim Ki-Duk, Aleksandr Sokurov.