Budgetramar

Pengar är ju allt som oftast den stora tvistefrågan i filmvärlden, som i alla andra världar. Alla vill ha mer pengar. I Sverige har vi något som kallas förhandsstöd, det är pengar man får av filminstitutet när man ska spela in en film, och det är ett ständigt gnäll om detta. Vissa anser att skattepengar över huvud taget inte ska gå till filmproduktion, andra anser att pengarna nu bara går till tillrättalagda filmer med masspublikspotential, företrädesevis regisserade av medelålders män. Eftersom ett av syftena med att göra film är att tjäna pengar som kan återgå till filminstitutet, och sedan satsas på nya filmer, så finns det en poäng med att hjälpa till att sjösätta produktioner av filmer för en bred publik. Men samtidigt finns ingen mening med att bara satsa på publikvänliga filmer, för att använda pengarna till att satsa på nya publikvänliga filmer. Om det ska finnas någon poäng borde man med hjälp av filmstöd få göra små, egna filmer man annars inte hade kunnat göra. Och i stort är det ju så det fungerar nu. Fast en serie stora felsatsningar det senaste åren, såsom Kommer du med mig då? och Tre solar har ju gett kritikerna vatten på sin kran. Fast det är naturligtvis orättvist. Det finns ju inget system som garanterar att pengarna alltid går till det bästa projektet.
Nu förhandlar man om ett nytt filmavtal, vilket förhoppningsvis blir klart i maj. Då får vi se hur mycket pengar det blir till kommande filmprojekt. Hoppas de fördelas vist. Det är i alla fall redan sagt att man ska verka för att minst 40% av stödpengarna går till kvinnliga filmare.

Men pengar är inte allt.

Härom dagen såg jag Invisible Ghost, en relativt tidig film av Joseph H. Lewis. Ni har förmodligen aldrig hört talas om honom, men han har gjort några fantastiska filmer, såsom My Name is Julia Ross (1945) Gun Crazy (1949), Hämndens skugga (1955), under sin karriär, en karriär som överglänser många mer välkända regissörers. Invisible Ghost är dock på inget sätt fantastisk, en tämligen ordinär b-film med halvtaskiga skådespelarprestationer och ointressant handling. Men fotot är det inget fel på. Vissa bildlösningar är i samma klass som något man kan finna i Citizen Kane, och Invisible Ghost hade premiär före Orson Welles film. Lewis har få övermän när det gäller kameraplacering och bildkomposition. Om han ägnat mer energi åt skådespelarna hade Invisible Ghost kunnat bli stor.
Poängen med exemplet Invisible Ghost är att den hade en budget som förmodligen underskrider vad Lukas Moodysson lägger ner på palestinasjalar under ett år. En annan poäng är att många av de senaste årens svenska filmer varit sämre än Lewis film. Om man har den rätta begåvningen och inställningen så behöver man inte så mycket pengar. Dessutom kan man lära sig att arbeta med de begränsningar som finns.
Man kan också hitta på nya sätt att få tag på pengar. En av de senaste årens bästa filmer, koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife), finansierades via en internetfond, där folk kunde satsa pengar som sedan gick till filmproduktionen. Enligt en artikel i engelskspråkiga Korea Herald så var det en succé: "The film went on to attract 1.7 million viewers nationwide [Sydkorea], generating an impressive gain of 79.4 percent for those who participated in the Internet fund. The success story is likely to establish the Internet fund as a valuable method of financing in the future. "
För den som inte vill göra som King Vidor, pantsätta sitt hus för att göra den film de drömmer om, kanske det kunde vara ett alternativ även i Sverige?