Indiana Jones

Någon gång runt 1987 såg jag Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984) för första gången. Det var en kompis som hade den på vhs och den var något alldeles väldigt bra tyckte jag, absolut en av de bästa filmer jag någonsin sett, om inte den bästa av dem alla. Hade jag haft möjlighet hade jag säkert sett den ett par gånger i veckan, men vi hade inte video hemma så jag var utlämnad till mina vänners vilja att se den. Ett par år senare hade del tre i serien, Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade 1989), premiär, närmare bestämt 15 september 1989, två veckor efter att jag fyllde 15 år. Det är nog den mest efterlängtade premiären i mitt liv, och jag hade bokat biljetter på Astoria i god tid (och jag har fortfarande biljetten kvar). Men jag blev besviken, för den var inte alls lika bra som föregångaren. Inte i närheten. Visserligen hade jag fått en mer sofistikerad filmsmak vid den här tiden, men jag dyrkade fortfarande De fördömas tempel. Det sista korståget var inte dålig, den var bara inte i samma klass.

Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.

Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.

Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.

De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.

Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.

Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här

Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.