Ingmar Bergman lever

När Ingmar Bergman fyllde 75 år hyllades han av SVT genom att de visade två av hans filmer, En lektion i kärlek (1954) och Smultronstället (1957). Det var i juli, och jag var på landet, och det enda jag hade i tv-väg var en liten svartvit sak utan antenn. Men jag hade aldrig sett någon av Bergmans filmer så om det var som bjöds, so be it. Bilden var usel, grynig och suddig, men jag såg båda filmerna, och tyckte de var underbara, särskilt En lektion i kärlek. Min yngre bror såg dem också, och han tyckte ungefär som jag. Några veckor senare såg jag Det sjunde inseglet (1957), och var inte lika förtjust, men den var bra den också. Det är också den jag sett senaste, för tre veckor sedan, och nu har både jag och den växt, och jag tycker den är stundtals bländande, inte minst Gunnar Fischers foto.

När det pratas om Bergmans filmer sägs ofta att de är svåra och djupa, men de flesta av Bergmans filmer är inte så. Djupa kanske, men inte svåra, och de är ofta gjorda med förvånansvärt lätt hand. Även Det sjunde inseglet, en film om dödsångest, är förbluffande rolig, och ibland som en sommaridyll. Jag tror det var det som mest tilltalade mig när jag såg den och de andra två den där sommaren 1993. Det var så oväntat.

Den raka motsatsen är dock Nattvardsgästerna (1963). Den såg jag för några år sedan, och jag var på gott humör när jag gick in i biosalongen, men när jag kom ut var jag närmast suicidal. Det var en sådan ohämmad ångest i filmen att det knappt var uthärdligt. Den enda försonande faktorn var solljuset i kyrkan, fångat av Sven Nykvists kamera.

Den här året har jag arbetat på Ingmar Bergman arkivet, med att sortera och katalogisera hans kvarlämnade papper, och på det viset har jag kommit närmare mannen bakom regissören. Därför känns det förstås vemodigt att han somnat in för gott, även om det var väntat. Men med hans böcker och filmer så är han aldrig långt borta, de handlar ju till stor del om honom själv. När Jacobi (Gunnar Björnstrand) i Skammen (1968) berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, då är det Bergman som berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, hans minne blir Jacobis. På så vis bildar hans samlade verk ett arkiv av hans egna privata minnen, ett arkiv som alla har tillgång till.

I rummet Bergmans mor låg i tickade en väckarklocka på sängbordet, ett ljud som ofta återkommer i hans filmer. I mitt rum ligger nu min farfars fickur och tickar envetet. Kanske tickar den också för Bergman.

--------------------------------
Andras artiklar om Ingmar Bergman med anledning av hans bortgång finns här (SvD), här (av Astrid Söderbergh Widding), här (Carl-Johan Malmberg) och här (Maaret Koskinen). Leif Zern om Bergman och teatern här.

Mina tidigare inlägg om Bergman finns här (fem favoriter), här (om Persona, 1966), och här (om årets Bergmanvecka).

Som en parantes är det lite märkligt att den första film av Hasse Ekman jag såg, Hjärter knekt (1950), såg jag också i juli 1993. Jag tyckte mycket om den också. Men mer om vad jag tycker om Hasse Ekman finns här.