Sommarlov

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men på grund av flytt och Norrlandsresa så blir det inget inlägg den här veckan. Men nästa måndag, då är jag tillbaka. Välkomna åter!

Originalmanus

Förra måndagen (13 juni) hade Dagens Nyheter en artikel om hur man i Hollywood numera främst gör nyinspelningar av gamla tv-serier, och att originalmanusen därigenom var hotade. De vanliga argumenten lyftes fram. Hollywood styrs av räknenissarna, Hollywood bryr sig bara om lättköpta kassasuccéer, och allt var bättre förr. Inget av det där är ju speciellt nytt, det har kritikerna hävdat sen Hollywood började göra film, och ungefär lika länge har man hävdat att det var bättre förr. I artikeln citeras också Sight and Sounds chefredaktör som får lägga ut texten om hur illa ställt det är idag. Som ett svar på det kan jag hänvisa till mitt allra första blogginlägg (från 22 februari, kallat Sideways) där jag skrev:

Många av de stora filmbolagen har startat dotterbolag vars uttalade ambition är att göra smalare filmer, där den drivande kraften inte är effekter eller stjärnor utan regissören. Ett sådant bolag är Fox Searchlight Pictures, som just nu gör succé med Sideways.

Så är det alltid, det finns hela tiden positiva och negativa förändringar, det är aldrig svart eller vitt. De som hävdar att det var bättre förr (och tänk så många de är), de lurar bara sig själv. Tv-serierna må vara populära som källor till filmer just nu, men det är inte det enda Hollywood presterar. Det är ungefär lika sant som att säga att de enda filmer som görs i Sverige idag är Beck-filmatiseringar, även om det känns så ibland.

Jag tycker själv att de senaste tv-seriefilmatiseringarna varit undermåliga, såsom Starsky & Hutch (2004) eller de två Charlies änglar, men Traffic (2000) var riktigt bra, och även den var en filmatisering av en tv-serie. Jag kan inte släppa misstanken att när DN:s skribent och Sight and Sounds chefredaktör gnäller över filmatiseringar av tv-serier så är det egentligen inte bristen på originalmanusen det handlar om, istället är det deras snobbism som gör sig gällande. Tv-serier är inte fint nog, och därför beklagar de sig. Eller så kanske de i sin vurm för originalmanusen föredrar XXX (2002) framför Gudfadern (1972).

Filmkonsten har i alla tider byggt sina manus på andra källor. Man har filmatiserat romaner, noveller och pjäser, man har byggt filmer på tidningsartiklar och tv-serier, och gjort nyinspelningar av äldre filmer, i Sverige i likväl som i Hollywood. Även dikter har legat till grund för filmer. Men hela tiden har det också skrivits originalmanus, och naturligtvis är de inte hotade nu heller. Men är det ena verkligen nödvändigtvis bättre än det andra? Vem har bestämt att ett originalmanus automatiskt är bättre än en tolkning?

Guiseppe Tomasi di Lampedusa, av adlig siciliansk börd, skrev bara en roman, men det är en roman som får de flesta andra romaner att rodna av avund. Leoparden (Il gattopardo) publicerades 1958 och berättar om Italiens enande i slutet av 1800-talet, vilket sker parallellt med en aristokratisk, siciliansk familjs undergång. Av detta fulländade litterära verk gjorde Luchino Visconti en filmatisering 1963, vilket också det är ett fulländat verk. En magnifikt iscensatt berättelse som (tillsammans med Rocco och hans bröder från 1960) är det bästa Visconti gjort, och en av filmkonstens höjdpunkter. Vilken som är bäst, boken eller filmen, kan jag inte svara på. Båda är lika bra, och båda är en prydnad för sin respektive konstart.

Ett liten test visar också att filmer med manus baserat på annan förlaga ligger bra till bland de filmer som anses som de bästa någonsin. Tre stickprov gav följande resultat: Av de 10 bästa amerikanska filmerna enligt American Film Institute är det bara tre som har originalmanus, och två av dem är inspirerade av verkliga händelser. Av de 10 bästa filmerna enligt imdbs läsare har blott tre originalmanus. Vid Sight and Sounds senaste omröstning om de 10 bästa filmerna någonsin är dock sex originalmanus, varav ett är en dramatisering av verkliga händelser.

Det är dock irrelevant om en film har ett originalmanus eller inte, det viktiga är om filmen är bra eller inte, eller så borde det vara i alla fall.

Ismail Merchant

Only Connect, en hemsida tillägnad E.M. Forster, hade samma dag det hände ett meddelande om att Ismail Merchant avlidit. Det är på sätt och vis talande att det var från en littatursite, och inte var från en filmsite, jag först fick veta att Merchant avlidit trots att han var filmproducent. Men genom sitt partnerskap med James Ivory, blev Merchant känd som en tillverkare av utsökta filmatiseringar av klassiska romaner. Ett faktum som också gjort att han blivit utsatt för en hel del nedvärderande kommentarer, och ibland använts som ett exempel på en beklaglig trend inom filmkonsten, trenden att göra lättsmälta, tillrättalagda filmversioner av de stora romanerna för en småborgerlig publik, i kommersialismens tecken. Ett citat från David Thomson kan få exemplifiera: "The loveliness of Merchant-Ivory gives me the creeps/.../[it] is prestigious, well furnished, accurate, prettily cast - and bland, anonymous, and stealthily interchangeable." (A Biographical Dictionary of Film, 1994). I senaste numret av brittiska filmtidningen Vertigo är det stjärnfotografen Chris Doyle som får ge utlopp för sin frustration över Merchant-Ivory. Han ogillar deras ointresse för filmkonsten, vilket han fick uppleva då han var fotograf på deras senaste (sista) produktion, The White Countess, som preliminärt ska ha premiär i höst. (Kanske är hans frustration grundad i att det faktum att de hade en annan syn på foto och fotografens roll än Doyle själv, och detta borde han väl insett redan innan han tackade ja till att medverka.)

Själv tycker jag att kritiken mot Merchant-Ivory är orättvis. Exempelvis att det bara är kommersiella beräkningar som ligger bakom deras filmskapande, när de under hela sitt samarbete varvat bredare filmer med stjärnor i rollerna, med smala, mer personliga filmer. De har dessutom haft en klar linje hela sin karriär, och det var först efter 20 års filmande som de hade en publiksuccé, med Ett rum med utsikt (1985), baserad på Forsters roman förstås. Dessutom förstår jag inte hur det kan vara något principiellt negativt i att göra filmer som är vackra att titta på, det är ju lika ytligt att inte kunna se bortom den vackra ytan som det är att bara göra filmer som har en vacker yta, men Merchant-Ivorys filmer har mer än bara utsökt fotograferade interiörer.

Ismail Merchant föddes i Bombay (numera Mumbai) och studerade på St. Xavier's College innan han for till USA och läste sig till en examen i ekonomi i New York. När han kom tillbaka till Indien hade han insett att det var film han ville arbeta med, och att filmerna skulle handla om kulturkrockar mellan den indiska och den engelska kulturen. Men han ville inte regissera själv dock, utan istället slog han sig ihop med James Ivory, en amerikan som spenderat mycket tid i Indien, där han regisserat dokumentärer. Merchant-Ivory Production var ett faktum, och fram till förra onsdagen så var dom ett par. Eller egentligen en trio. Någon måste ju skriva manus också, och efter att Merchant träffat den tyska författarinnan Ruth Prawer (som flyttat till Indien efter att hon gift sig med en indisk man och tagit hans efternamn, Jhabvala), så övertalade han henne att bli deras manusförfattare. "Men jag har aldrig skrivit något filmmanus!" utbrast hon nervöst. "Ingen fara," svarade Merchant lugnande, "jag har aldrig producerat någon film." Kontraktet skrevs samma dag, på en servett. En anekdot så god som någon för att beskriva Merchants sätt att arbeta. Vid ett tillfälle när de skulle filma på ett slott så vägrades de tillträde, men Merchant återvände efter en stund i förklädnad och utgav sig för att vara maharadja, och blev naturligtvis insläppt.

Den första film de tre, Merchant, Ivory och Prawer-Jhabvala, gjorde tillsammans var den lågmälda och trivsamma komedin Manus styrande lag eller Husfadern (The Householder eller Gharbar på hindi), inspelade i Delhi 1963 under överseende av Satyajit Ray. Den handlar om slitningar mellan ett nygift par, slitningar som inte underlättas av att en överbeskyddande moder dyker upp. Efter den lyckosamma debuten så rullade det på med en rad filmer, inspelade på plats i Indien, alla med kulturkrockar som tema, och konflikten mellan det rationella och det sensibla, mellan förnuft och känsla. Nämnas bland dem kan Romans i moll (Shakespeare-Wallah, 1965) och Bombay Talkie (1970). Men den bästa filmen med indiskt tema är En prinsessas självbiografi (Autobiography of a Princess, 1975), blott 60 minuter lång. Den handlar om en indiska i exil i London, och hennes engelska lärare, som träffas en dag och återlever sin tid tillsammans i Indien. Det är ett utsökt kammarspel där James Mason gör en av sina bästa roller, och Madhur Jaffrey tar till vara allt vad rollen ger henne.

Därefter inledde Merchant-Ivory-Jhabvala sin svit av filmatiseringar av klassiska romaner, av bland annat Henry James, E.M. Forster och Jean Rhys, men även modernare verk skrivna av Ruth Prawer Jhabvala själv och Kazuo Ishiguro. Dessutom fick trion tillökning. Från och med filmatiseringen av Henry James Europeerna (The Europeans, 1979) så har kompositören Richard Robbins skrivit musiken till nästan alla deras filmer, och ytterst förtjänstfullt därtill. Den är från den här epoken deras mest berömda verk kommer, såsom Hetta (Heat and Dust, 1982), Howard's End (1991) och Återstoden av dagen, (Remains of the Day, 1993). Kulturkrockar står alltjämt i centrum, mellan USA och Europa, mellan rika och fattiga, mellan indier och västerlänningar, och allt som oftast i litterära och konstnärliga miljöer. Böcker, tavlor, teateruppsättningar och filmer utgör en ständig referensram för historierna och karaktärerna.

Thomson gnällde över att filmerna är "bland, anonymous, and stealthily interchangeable." Men det ska mycket till för att förväxla Romans i moll med Återstoden av dagen, eller En prinsessas självbiografi och Maurice (1987), en film om homosexuell passion i ett England där detta var förbjudet. Även om underliggande tematisk trådar finns, så är de till formen annorlunda. Även om Merchant-Ivory inte precis utgör något konstnärligt avant garde så är de ändå en tillgång för filmkonsten. Nej, den allvarligaste invändningen mot dem är dels att de är tämligen ojämna, men främst att de under det senaste decenniet, efter Återstoden av dagen, inte lyckats prestera några mer framstående verk, även om de varit sina ideal trogna. Filmer som Min älskade Picasso (Surviving Picasso, 1995), Den gyllene skålen (The Golden Bowl 2000) och Skilsmässa på franska (Le Divorcée, 2003) är alla besvärande oengagerande och hämmade. Trots de starka känslor och färgstarka karaktärer som fyller filmerna är det som om allt dränerats på liv och lust. Det är nästan så det känns medvetet, men vilken orsaken i så fall skulle vara vet jag inte, bara att kontrasten mot tidigare filmer är slående.

Men misslyckandena under de sista tio åren av Merchants filmiska liv får inte skymma det faktum att han fullföljde sin vision som skildrare av kulturkrockar, ofta med högkvalitativt resultat. Det är också uppmuntrande hur en amerikansk regissör, en tysk-judisk författarinnan och en indisk-muslimsk producent under 44 år kunde samarbeta tillsynes smärtfritt. Det är som en oas av vänskap, tillförlitlighet och kärlek mitt i den beräknande och nervöst trendkänsliga filmvärlden. Och även om det är Återstoden av dagen som står med på min 100 bästa lista, så skulle jag ändå välja att ta med mig Ett rum med utsikt till en öde ö om jag tvingades välja. Bland alla Merchant-Ivorys filmer om svek, konflikt, förnekelse och saknad passar den inte riktigt in, men intrycket blir därför desto större. Ett rum med utsikt är en sant ljuvlig film, frisk, fräck och frispråkig, om passioner så stora att det är lättare att förtrycka dem än att leva ut dem, och den utspelas i ett nästan oanständigt idylliskt England, där männen badar nakna i skogssjöar, kvinnorna har oklanderligt vita klänningar och tedrickande och tennisspelande utgör de enda formerna av aktivitet. När jag är deppig eller sjuk finns det inget botemedel som är bättre än Ett rum med utsikt, och den som inte förmås tjusas av den är bara att beklaga. För att citera Chris Peachment: "Decent, honest, truthful and, dearest to Forster, it connects."

Filmtips

Den flitige läsaren minns säkert att jag hyllade En dröm om frihet av Janne Halldoff för några veckor sedan. Den visas på svt idag, måndag den 13 juni, 14.05. Se den!

Star Wars

Jag såg inte min första Stjärnornas krig-film förrän början av 1990-talet, när jag var ungefär 20 år. Sen har jag sett om de tre äldsta filmerna (Stjärnornas krig (1977), Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983) som de hette på den tiden) med ojämna mellanrum, alltid med samma förtjusning. Jag har också sett de senaste filmerna, och jag var ivrig inför var och en av dem, men jag har inte tyckt om någon av dem. De är tyvärr undermåliga.

Det bästa med filmerna (alla sex) är alla figurer och världar George Lucas skapat. Från Sandfolket som alltid rider i rad för att dölja sitt antal till Mos Eisley till de små lådor på hjul som åker runt i de ändlösa korridorerna på alla skepp, stationer och dödsstjärnor. De har alla liv, karaktär och en egen historia känns det som. De första filmerna har dessutom charm, humor och espri och Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher är samspelta och har precis det rätta tonfallet av kaxighet och förvirring, samtidigt som det utvecklas ett känslomässigt band mellan dem, liksom till Alec Guinness Obi-Wan Kenobi. Sen har rymden och planeterna en klarhet, och elegans, som förmodligen beror på att man inte kunde kosta på sig så mycket. Isplaneten de befinner sig på i början av Rymdimperiet slår tillbaka är fortfarande min favoritmiljö.

I de tre senaste filmerna (episod 1-3) har allt förändrats till det sämre. Dialogen blivit mer högtravande och floskulös, skådespelarprestationerna sämre och humorn nedmonterats. Detta symboliseras tydligast om man jämför kärlekshistorien mellan Han Solo och prinsessan Leia i episod 4-6 och kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé Amidala i episod 2-3. Där Hans och Leias relation känns som hämtad från screwball-komedi från 1930-talet, så känns Anakins och Padmés relation som hämtad från en novell refuserad av Veckorevyn. Pinsamt och patetiskt, och helt utan känsla är det. Synd dessutom att Padmé bara sitter hemma och hulkar hela episod 3. Om Leia sett sin mor hade hon skämt ögonen ur sig är jag rädd. Fast det är klart, i episod 2 slogs även Padmé som en hel jediriddare. Vad var det som gick snett där? En anledning till den kvicka dialogen och mer jämställda relationen i Rymdimperiet slår tillbaka kan nog vara att det inte är Lucas som skrivit manus. Det ursprungliga manuset skrevs nämligen av Leigh Brackett, som långt före Star Wars arbetade en hel del med Howard Hawks (se förra blogginlägget). Sorgligt nog dog hon i cancer innan filmen var färdig, och Lawrence Kasdan skrev färdigt manuset, men man kan ändå känna Bracketts anda över den färdiga filmen. Nästa film i serien, Jedins återkomst, skrev också Kasdan manus till. Det är bara Lucas namns som nämns, men äras den som äras bör. Och kanske är det inte heller en slump att Lucas varken regisserade Rymdimperiet slår tillbaka (Irvin Kershner) eller Jedins återkomst (Richard Marquand), de två bästa filmerna i serien? Marquand var väl på sin höjd en habil hantverkare, men Kershner var på 1960- och 1970-talet en egen kraft att räkna med. En av sin generations främsta faktiskt.

Man får ofta höra som något positivt att den senaste filmen är mörkare än de tidigare. Det sades också ofta om Rymdimperiet slår tillbaka. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara betydelsefullt eller anmärkningsvärt. Nästan alla filmer innehåller stråk av mörker, det är ju en förutsättning för att det ska bli någon konflikt. Och dessutom slutar hela rymdeposet lyckligt, trots allt. Men menar kanske de som hyllar de mörkare stråken att de helst skulle sett att Jedins återkomst slutade med att Jabba the Hutt grillade Yoda över öppen eld samt kastade ner avslitna kroppsdelar från hjältetrion till något mustigt monster?

Men tillbaka till de senaste filmerna. Det är märkligt hur alla figurer är så platta och livlösa, och då menar jag både människor och andra varelser. I episod 3, den som går på bio nu, finns det bara två figurer som känns levande, och ingen av dem är mänskliga. Nej, det är Yoda och general Grievous som är de enda som inte tycks ha käkat lugnande medel innan inspelningen. Att Ewan McGregor skulle åldras till Alec Guinness är rena skämtet.

Nästa stora invändning i iscensättningen. Det är ett sånt överdåd av ljus och ljud, av maskiner och månar, att jag blev snudd på yr i huvudet. Om det i episod 4 var fem stjärnkryssare i bild samtidigt är det nu 50. Lucas kanske tänkte sig att filmen då skulle bli 50 gånger bättre men där misstog han sig. Det skulle möjligen fungerat om han låtit bilderna sjunka in hos åskådaren, men eftersom det är en sådan infernalisk stress hela tiden, och Lucas mer förlitar sig på det snabba klippet än på den långa tagningen, så hinner man ändå inte ta till sig masscenerna.

Men hela världen är absorberad av Lucas och Star Wars, trots att det är så pass valhänta filmer. Jag förstår att det finns drivor av kids och vuxna som vill se hela sagan, och få veta hur, när och varför Anakin blev Darth Vader och så vidare och kanske är det småaktigt av mig att gnälla på petitesser som bristande stil, snits och snärt, men borde inte en film bedömas efter sitt utförande och inte efter sin mytologi? Jag tror att anledningen till att de tre senaste filmerna är så mycket sämre är att Lucas inte passar som författare eller regissör, han är snarare en visionär, mer intresserad och road av att skapa världar, och att med det allra senaste i teknik iscensätta dem. Tyvärr har han en övertro på teknikens möjligheter att överbrygga mänskliga, konstnärliga tillkortakommanden. Eller är det en övertro? Det är ju inte som att han gör en förlustaffär. Uppenbarligen nöjer sig folk med några väsningar från Darth Vader och lite digitala effekter. Men jag tycker det är synd att han inte lät någon annan skriva och regissera, potentialen är ju så stor i grundmaterialet.