Maurice Jarre

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.

Saker jag har sett (32)

Så, Saker jag har sett är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.

Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler

Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i Last Days (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. Milk är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns här)

Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på flm gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)

Che - argentinaren (Che - Part One) är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)

En shopaholics bekännelser (Confessions of a Shopaholic) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)

The Wrestler är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)

Recensionslänkar:

Milk DN SvD

Det regnar alltid... DN SvD

Jag har älskat dig så länge DN SvD

Che DN SvD

En shopaholic... DN SvD

The Wrestler DN SvD, Andres Lokkos intervju med Rourke här

2008/2009

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.

Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Saker jag har sett (26)

Nyckfull sommar, Dag som natt, Sidewalks of New York, Kvinna i dödscell, Rånet, Gatans desperados, Tropic Thunder

Man ska naturligtvis vara lite försiktig med att säga att något är typiskt än det ena, än det andra, men det går inte att komma ifrån att Nyckfull sommar (Rozmarné léto 1968) känns typiskt tjeckisk. Den handlar om tre äldre, ganska patetiska, farbröder som tillbringar en sommar med att bada och dricka öl vid floden. En dag kommer två cirkusartister förbi, ett gift par, och de tre männen blir alla som förhäxade av den unga frun. En av männens fru flyttar i sin tur in hos det unga paret. Filmen är som en sedelärande saga, egensinnig och poetisk. Den balanserar på det gubbsjukas gräns men stämningen i filmen är sådan att, som sagt, männen är patetiska mer än något annat och filmen är på det hela taget ganska sorglig men förtjusande. (finns på dvd i Tjeckien och USA)

För den som inte varit på en filminspelning men är nyfiken så är François Truffauts Dag som natt (La nuit américaine 1973) en bra början. Den utspelas helt på en filminspelning, bakom kulisserna, och betar av problem som glömska skådespelare, katter som vägrar dricka mjölk, pengar, belysning, ljudupptagningar och allt annat som kan tänkas hända på en inspelning. Truffaut själv spelar regissören och även om det inte är hans mest djupsinniga film är den rolig och förförisk och har den öppenhet och värme som kännetecknar allt Truffaut gjort. Den får nog anses vara obligatorisk för alla som är filmintresserade. (finns på dvd i Frankrike och USA)

Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)

Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)

En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.

Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)

Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.

Saker jag har sett (23)

Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight

Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)

En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)

En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)

I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Saker jag har sett (20)

Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?

Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?

De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.

Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)

Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)

Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)

Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)

Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)

What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)

Saker jag har sett (19)

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)

Saker jag har sett (16)

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)

julklappstips

Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.

I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.

När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.

Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.

Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.

En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.

Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.

En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.

Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.

De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.

Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.

Filmkonstens historia (3)

I förra kapitlet om Filmkonstens historia (här) berättade jag om hur utvecklingen gick från stillbilder till rörliga bilder och hur en växande medelklass och även arbetarklass tog till sig filmen som en ny, spännande underhållningsform, men att filmen fortfarande var outvecklad och primitiv. Den behövde utvecklas och en som bidrog till utveckling var Georges Méliès.

Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.

Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.

Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.

Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.

Méliès grundade alltså sitt eget produktionsbolag och vid ungefär samma tid i Frankrike grundades också de två stora tongivande bolagen Pathé och Gaumont. Det var på Gaumont som Alice Guy började sin karriär. Guy, som brukar anses vara världens första kvinnliga filmregissör, föddes 1873 och började jobba som sekreterare på Gaumont. När Gaumont började producera egna filmer fick hon chansen att regissera själv och det gjorde hon bättre än de flesta och hon utsåg till artistisk ledare för all filmproduktion på Gaumont. 1907 gifte hon sig med en engelsman och tillsammans flyttade de till USA där Guy-Blaché, som hon hette efter giftermålet, grundade en egen filmstudio, Solax. Hon var framgångsrik under flera år men 1922 återvände hon till Frankrike och gjorde inga fler filmer.

Hittills har det mest handlat om Frankrike, men i nästa kapitel kommer Storbritannien och USA i fokus och det kommer bland annat handla om westernfilmer och bolagskonflikter, dokumentärfilmer och Brightonskolan.

Första kapitlet finns här.

Andra kapitlet finns här

Filmkonstens historia (2)

Idag fortsätter berättelsen om filmkonstens historia. Förra gången (här) berättade jag om den första filmvisningen i Paris 1895, om bröderna Lumiere, och om den franska ingenjören Joseph Nicéphore Niepce som tog det första bestående fotografiet på 1820-talet. Idag handlar det om hur stillbilderna blev rörliga, och hur de rörliga bilderna spred sig över världen.

Att ta en rad fotografier av något och sedan förevisa dem i en serie var populärt, och 1861 uppfann amerikanen Coleman Sellers en apparat som han kallade Kinematoscope, i vilken han visade seriefotografier. 1872 experimenterade engelsmannen Eadweard James Muybridge med seriefotografering vid hästkapplöpningar, där kameror uppställda efter varandra längs med löparbanan tog bilder av hästarna, den ena direkt efter den andra. Han förevisade sedan sina bilder i en maskin han kallade Zoopraxiscope där bilderna placerats på en roterande skiva så att när man tittade på bilderna genom ett hål så fick man en känsla av rörelse. Muybridges Zoopraxiscope var i sin tur inspirerad av belgaren Joseph Plateau som 1832 hade byggt en maskin (Phenakisticope, ibland kallad Phenakistoscope), som också var en roterande skiva med målningar i, där man fick en illusion av rörelse när skivan snurrade snabbt och man tittade på den genom ett litet hål. Året därpå uppfanns Zoetrope, en utveckling av Phenakisticope, byggd på samma princip.

Vid decennieskiftet 1870/1880 visade fransmannen Émile Reynaud för första gången rörliga bilder projicerade på en vägg, bilderna var teckningar han själv gjort. Han använde sig av sin uppfinning Praxinoscope, som med hjälp av ljus och speglar förmedlade rörelse från teckningarna till väggen. Han var mycket framgångsrik med sin uppfinning, men efter att bröderna Lumière började visa ”riktiga” rörliga bilder så förlorade Reynaud sin publik och han slängde i frustation hela sin utrustning i Seine.

I USA så hade under tiden Thomas Edison (som redan uppfunnit grammofonen (1877) och glödlampan (1879)) och hans medhjälpare W.K.L. Dickson experimenterat med film, och det var Dickson som var den första att göra den typ av filmremsa som fortfarande används. Han gjorde remsan 35mm bred och för varje bildruta gjorde han åtta hål, fyra på var sida om bilden. Sedan kunde han, genom att dra filmremsan genom en vev, skapa rörliga bilder. Dickson och Edison byggde sig en filmstudio, spelade in filmer och förevisade dem sedan i sin uppfinning Kinotoscopet. 1891 var de klara med sitt projekt och 1893 hade de gått ut officiellt och tjänade stora pengar på att visa sina korta filmer (omkring 20 sekunder långa). Det var alltså en sådan Kinotoscope som bröderna Lumière såg i Paris 1984 (se Filmkonstens historia (1)). Men för att titta på filmen var man tvungen att stå framför apparaten och kika in i ett litet hål. Lumière ville kunna projicera filmen på en vägg, som Reynaud gjorde med sina teckningar. Så uppfann han malteserkorset.

Nyhetens behag gjorde att de rörliga bilderna spred sig som en löpeld över hela världen. Sommaren 1896 hade såväl Brasilien som Indien, såväl Kina som Australien fått ta del av Lumières filmvisning. Länderna började också själva göra filmer. 1898 började man spela in journalfilmer i Indien. I Japan började man filmatisera kabuki-föreställningar runt 1897, och även vardagsscener från gatan. I Sverige började två entrepenörer, Numa Peterson och Ernest Florman, att året efter Lumière kom hit göra egna filmer, såväl händelser från gatan som Ibsen-dramer.

Det här var en tid då, i den industriella revolutionens efterföljd, en växande medelklass fick mer och mer fritid, framför allt i västvärlden. Man gick alltmer på cirkus och teater, nöjesfält växte fram, man roade sig med fotografier och vaudeville-underhållning. Dessutom spreds läskunnigheten mer och mer och därför blev det allt vanligare att folk läste på sin fritid, högläsning inom familjen blev ett vanligt kvällsnöje. Arbetarklassen fick också viss del av det utökade utbudet. I allt detta blev även filmen en naturlig del av folks tidsfördriv. Film visades på två olika sätt, dels efter Lumières modell, projicerad på en duk, dels efter Edisons modell med tittskåp. Filmerna var aldrig mer än en tagning långa, runt en minut eller kortare, och det var sällsynt att kameran rörde sig. De få gånger det hände var när kameran moterats på ett tåg, eller på en båt. Eftersom filmerna var så korta så förevisades hela program för publiken. Maskinisten fick en samling kortfilmer och dem kunde han sen välja vilka han ville visa, och i vilken ordning de skulle visas. Det fanns ännu så länge ingen ljudfilm, så ljudet tillhandahölls med hjälp av piano (på de mindre visningsplatserna) eller orkestrar. Det förekom också att man hade en grammofon bredvid projektorn. Textskyltar på filmen som förklarade vad som hände var inte uppfunnet än, utan maskinisten eller någon annan var speaker istället. Dessutom var det en helt annan stämning bland publiken än idag. Våra dagars tysta och städade publik var ännu inte påtänkt.

Men även om det var populärt med cinematografin, som det kallades, så började folk snart bli lite trötta på alla dessa korta journaler och entagningssketcher. Det var uppenbart att filmen behövde utvecklas och förnya sig för att behålla sin publik. Dessutom började personer med större konstnärliga ambitioner att intressera sig för filmen. Filmen som historieberättare och filmen som självständig konstart kunde äntligen ta form.

Och om det ska jag berätta mer i nästa kapitel av Filmkonstens historia.

Filmkonstens historia (1)

Jag har en längre tid velat berätta filmkonstens historia och nu är det dags. I en lång serie, som alltså tar sin början idag, ska jag försöka skildra filmkonstens tekniska, tematiska och stilistiska utveckling, från allra första början fram till i alla fall 1990-talet. Jag ska berätta om Mikio Naruse i Japan, om blaxploitation i USA, om Bollywood i Indien, om den australiensiska nya vågen på 70-talet och om den politiskt radikala filmen i Sydamerika under samma tid. Jag ska berätta om CinemaScope, Hammer Films, Dorothy Arzner, Sophia Loren och Donna Deitch. Kort sagt, jag ska försöka få med allt som jag tycker är relevant. Men vi börjar från början. Det känns bäst så.

Filmkonstens histora del 1: Innan bilden blev rörlig

Den 13 februari 1895 fick fransmannen Louis Lumière patent på en uppfinning han gjort, en uppfinning som i Sverige kallas malteserkors. Tack vare denna uppfinning, som fortfarande är kärnan i en filmprojektor, blev det möjligt att projicera rörliga bilder på en duk. Filmkonsten som vi känner den idag hade för första gången getts en möjlighet att visa upp sig.

Louis Lumières far var fotograf, och Louis hade länge, tillsammans med sin bror Auguste, verkat som uppfinnare inom fotokonsten. 1894 bekantade sig bröderna med en amerikansk nymodighet som kommit till Paris, Kinetoscopet, en apparat i vilken man kunde se rörliga bilder. De blev då själva inspirerade att vidga sin verksamhet från stillbilder till rörliga. En dryg månad efter att patentet på malteserkorset godkänts visade bröderna den korta enaktsfilmen Arbetarna lämnar fabriken (La sortie des usines Lumière) för La société d’encouragement pour l’industrie nationale (Föreningen för främjandet av den nationella industrin). Den filmen var också den film som visades på Grand café i Paris den 28 december 1895, i vad som ofta brukar kallas filmhistoriens första officiella föreställning. Grand café var ett kafé för det fina folket i Paris och de satte kaffet i vrångstupen när de såg folk som rörde sig på väggen. I en annan film anlände ett tåg till en station. Publiken hukade sig i bänkarna vid anblicken av det framstormande loket. Filmerna var ungefär en minut långa, och filmade med en kamera som stod fastmonterad på marken. Filmerna var dessutom bara i en tagning, och det hade ingen handling. Men en av filmerna som visades, L’arroseur arrosé (Vattnaren vattnad), var dock en liten iscensatt komedi där en man försöker vattna sina blommor med hjälp av en slang. Till mannens förvåning kommer det inget vatten och konfunderad tittar han därför in i slangens mynning varpå vattnet sputar honom i ansiktet. Det är nämligen en pojke som busar med mannen. Även om folk skrattade gott åt den nedsprutade mannen så var det som gjorde störst intryck på publiken ändå rörelsen. En besökare berättade hur han rördes till tårar av åsynen av löven på ett träd som fladdrade för vinden. Ryktet spreds snabbt om Lumières fantastiska förevisningar, och folk strömmade till. Både konstarten och dess kommersiella potentialitet hade fått sitt genombrott.

Även om det ibland hävdas att bröderna Lumière uppfann filmkonsten, inte minst i Frankrike, så är det naturligtvis fråga om en långvarig process som ledde fram till visningen på Grand Café. Redan under så kallad förhistorisk tid så fanns viljan att visa bilder på väggar, så som idag kan ses spår av i grottmålningarna i Lascaux, 15000 år f.Kr.. Målerikonsten har också under många tusen år varit ett framträdande utslag för människans vilja att uttrycka sig i bilder. Från minoiska väggmålningar från 1600-talet f.Kr., via skildringen av slaget vid Hastings på Bayeuxtapeten, tillkommen någon gång runt 1080 e.Kr. (som ju inte bara är måleri utan också en berättelse), till renässansmålarna Botticelli, Rafael, Tizian, och vidare mot Diego Velázquezs Hovdamerna (Les Meninas 1656), och fram till de franska impressionisterna från andra hälften av 1800-talet, så har bildkonsten hela tiden utvecklats, utvidgats och tänjt på gränserna för vad som kan avbildas och hur det avbildas. Bildkonsten fortsatte förstås att utvecklas även efter impressionisterna, men dit har vi inte kommit än. 182o-talet var också ett viktigt decennium för filmhistorien. Då framställde nämligen fransmannen Joseph Nicéphore Niepce för första gången ett bestående fotografi. Niepce var ingenjör, och utvecklade med sin bror bland annat en tidig förbrännningsmotor för båtar. I Frankrike var litografier populära på den här tiden, men Niepce, som var en bättre ingenjör än han var målare, försökte istället avbilda verkligheten på mekanisk väg, och på 1820-talet lyckades han alltså ta fotografier. Han, och flera andra, utvecklade sedan fotokonsten alltmer och i slutet av 1830-talet så slog fotograferingen igenom ordentligt. Sen var det bara en tidsfråga innan man ville ha rörliga bilder.

Om det handlar del 2 av Filmkonstens historia.

Saker jag har sett (11)

Dagens filmer är: Robin Hoods äventyr, Regnbågsdivisionen, Revolt i Costa Rica, Pink Cadillac, Hetsjakten, Harper, Till sista andetaget, 2 dagar i Paris, Bourne Ultimatum

Av någon anledning har en hel rad filmer regisserade av William Keighley nyligen släppts på dvd i Sverige. Har du aldrig hört talas om honom så var inte ledsen för det. Han tillhör den typ av habila hantverkare som utgjorde stommen i Hollywood under studiosystemets glansdagar, och som ibland brukar anföras som bevis på att det i Hollywood inte fanns plats för individuella konstnärer, utan att allt bara var en fabrik, där penningen och producenten styrde. Men Keighley (uttalas kee-lee) kan också anföras som bevis på att det tvärtom fanns gott om utrymme för individualism och konstnärliga ambitioner, genom att kontrastera Keighley mot andra regissörer. Michael Curtiz brukar anges som regissör till den klassiska versionen av Robin Hood, Robin Hoods äventyr (The Adventures of Robin Hood 1938), men han och Keighley delade på ansvaret, och den typen av dubbelkommande är förstås en guldgruva för en filmforskare, precis som det svenska tvillingregistret är en guldgruva för medicinsk forskning. När jag såg Robin Hoods äventyr visste jag inte vem som regisserat vad, men jag reflekterade över att det var skillnad på exteriörerna och interiörerna, och att exteriörscenerna var platta och stela i jämförelse. Senare läste jag på, och då visade det sig att Curtiz regisserat interiörsekvenserna, och Keighley exteriörerna, vilket inte kom som någon överraskning. Curtiz var en av 30- och 40-talets mest vitala och dynamiska filmskapare (Ingmar Bergman har sagt att han i sina tidigare filmer var influerad av Curtiz expressionistiska stil), medan Keighley var en arbetshäst.

Men det behöver inte betyda att filmerna är dåliga. Se bara på Regnbågsdivisionen (The Fighting 69th 1940), en krigsfilm som utspelas i Första världskrigets skyttegravar och som är en av de som precis släppts. James Cagney och Pat O'Brien spelar huvudrollerna. Cagney spelar en cynisk och elak fotsoldat, som bryter ihop vid fronten och blir ansvarig för att flera av hans kamrater skjuts ihjäl av tyskarna. Pat O'Brien spelar fältprästen som försöker tala Cagney till rätta. Filmen är bara 86 minuter, och föredömligt välberättad och gripande. Den är också själva urtypen för en Warner Bros-film, med the usual suspects inblandade, manus av Norman Reilly Raine (som också skrev Robin Hoods äventyr), foto av Tody Gaudio (som också fotade Robin Hoods äventyr), med Cagney och O'Brien i huvudrollerna och med Wal B. Wallis som producent, och, som sagt Keighley som regissör.

En annan, och betydligt tristare, film av Keighley är Revolt i Costa Rica (Torrid Zone 1940). Den har också Cagney och O'Brien i huvudrollerna, och är en äventyrskomedi, men trots att den är fotograferad av en av giganterna, James Wong Howe, och har en halsbrytande dialog, är den ganska blek, så den går det bra att stå över. (alla nämnda Keighleyfilmer finns på dvd)

Pink Cadillac (1989) går det också bra att stå över, om man inte nödvändigtvis måste se allt som Clint Eastwood varit inblandad i. Jag måste nödvändigtvis göra det, men den här actionkomedin där Eastwood hjälper en kvinna (Bernadette Peters) mot en nynazistisk sekt, hör inte till hans mest minnesvärda alster. Officiellt står Buddy van Horn, annars Eastwoods stuntkoordinator, som regissör men det är nog mest på pappret. Om man vill se en en riktigt bra film på likartat tema så rekommenderar jag Hetsjakten (The Gauntlet 1977), faktiskt en av 70-talets absoluta höjdpunkter. Där spelade Eastwood mot Sondra Locke, och Buddy van Horn var blott stuntkoordinator och Eastwood var regissör, även på pappret. (Pink Cadillac finns på vhs, i väldigt välsorterade videobutiker, Hetsjakten finns på dvd.)

Coolhet är ett lite luddigt begrepp, men få är coolare än Paul Newman i Harper (1966). Det är en slags film noir, fast på 60-tals vis, där Newman flummar runt och skiter i allt och alla. Det blir ganska trist som film, men han själv är skön. Slutet är obetalbart. (finns på dvd)

En annan cool film är Till sista andetaget (A Bout de souffle 1960) som jag såg om, igen, nyligen. Det finns inte så mycket mer att säga som jag och andra inte redan sagt (jag här), annat än att den 20 minuter långa sekvens då Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg leker, snackar, bråkar, älskar och spelar teater i hennes lilla lägenhet, är exceptionellt underbar i sin spontanitet, tramsighet och fräschör. (finns på dvd)

2 dagar i Paris (Deux jours à Paris 2007) har nog sneglat på Till sista andetaget, eller snarare stirrat sig blind på, men inte blev den bättre för det. En amerikan och en fransyska kommer till Paris och hälsar på hennes föräldrar. Tyvärr träffar de även en rad av hennes tidigare pojkvänner och älskare, och hennes nuvarande amerikanska pojkvän klarar inte av svartsjukan. Så de leker, snackar, bråkar, älskar (försöker i alla fall) och spelar teater i hennes lilla lägenhet, och runt om i Paris, och även om det är roligt någon enstaka gång är det mest bara ett trams, helt poänglöst. Merde! (går på bio nu)

Jag hyllade förra sommaren de två första filmerna om Jason Bourne (här), och jag blev därför glatt överraskad när jag inför premiären på den tredje delen insåg att det var många som gillade filmerna, både amerikanska och svenska kritiker. Själv är jag lite besviken på den nya, eftersom sorgen och bitterheten från andra filmen är mer nedtonad. Men samtidigt är den väldigt bra, och actionsekvenserna, som förlitar sig på intelligens istället för explosioner, är ofta alldeles bländande. De är spännande förstås, och samtidigt är det omöjligt att inte njuta av hantverksskickligheten i upplägget. Jag tänker då främst på en lång sekvens på Waterloo station i London, och en likaledes lång sekvens i Tanger, Marocko, även om jag i Tanger-sekvensen hade blivit glad om Julia Stiles karaktär själv avröjt hotet, istället för att Bourne fick rädda henne. Det är dock en njutning att ta del av den paranoida värld som Bourne-filmerna målar upp, där CIA mördar, kidnappar och torterar folk världen över, och det enda Bourne kan förlita sig på är sin snabbhet och intelligens, och jag tyckte också att slutet var tillfredsställande. Förhoppningsvis blir det inte fler filmer, för nu känns det som historien är klar, och att tre filmer var precis vad som behövdes. (går på bio nu)

Hmm, undrar vad jag ska se ikväll?

Filmarkivet (16)

Det sextonde filmen jag valt ut till Filmarkivet är den franska L'intrus (2004). Som för att understryka dess franskhet inleds den med en bild av en fransk flagga som vajar för vinden vid en sömnig gränspassage mellan Frankrike och Schweiz. Där, nära gränsen, äldre man (Michel Subor) i en liten stuga. Det är den mannen som är huvudperson, och kanske även titelperson? Mannen, som lever ett kyligt och tillknäppt liv, har ett dåligt hjärta (eller kanske saknar han ett över huvud tage), och väntar på att få genomgå en hjärttransplantation.

Allt är väldigt gåtfullt i filmen, och efterhand märker man att man inte blir klokare utan att berättelsen tvärtom blir allt mer ogenomtränglig, tills den till slut blir motsägelsefull och drömsk. Den förflyttar sig från den sömniga gränsbyn till den livliga hamnstaden Busan, i södra Sydkorea, och sen till en tropisk ö. På den tropiska ön blandas nutida bilder med återblickar i form av gamla filmklipp från samma ö, filmklipp med samma skådespelare, fast som ung, som nu spelar den gamle mannen.

I L'intrus är själva gåtan filmens mening. Det mest är bara gissningar, och även om ingenting hänger ihop, eller kanske faktiskt gör det, på ett annat plan, så spelar det ingen roll. Därför är L'intrus (skriven och regisserad av Claire Denis, och fotograferad av hennes ständige medarbetare Agnes Godard), den sextonde filmen i Filmarkivet. Denis, utan att vara uppenbart drömbunden som exempelvis David Lynch, skapar skönhet i förvirringen, och klarhet i luddigheten, och för övrigt, vilken rätt har vi att kräva svar och enkla lösningar? Vi som bara är inkräktare i den här mannens liv?

-------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon ( 2001) här

10 (2002) här

Fortfarande semester, fast ett tips om Malmö Konsthall

Måndagen den 20 augusti blir det full fart igen på filmforum, men till dess vill jag tipsa alla som är, eller kommer till, Malmö om utställningen på Malmö Konsthall med filmer och målningar av William Kentridge. Den är intressant för den filmintresserade också, särskilt projektet 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon, Kentridge hommage till en av filmkonstens första och främsta pionjärer, fransmannen Georges Méliès (1861-1938). Utställningen pågår till den 19 augusti.

Filmarkivet (13)

Den förra filmen som valdes in i arkivet var från 1974 (läs om den här), så det är ett ganska långt hopp till film nummer tretton, som är från 1991. Det betyder naturligtvis inte att det inte hände något relevant åren däremellan, men det är fråga om ett urval, och den trettonde filmen liknar ingen annan film, så därför blir den nästa film. De flesta av de tidigare filmerna i arkivet har varit korta och koncisa, men den trettonde filmen är tvärtom.

Den sköna satmaran (La belle noiseuse) är nämligen fyra timmar lång, och i princip det enda som händer under dessa fyra timmar är att en konstnär (Michel Piccoli) gör kolskisser av en modell (Emmanuelle Béart). Men det är just längden som gör filmen, för genom sin längd och lugn går filmen på djupet, och låter den sjunka in, och ger åskådaren en upplevelse som är både filmisk och själslig. Med sin händelsefria och repetitita stil blir den rofylld och samtidigt spännande, då konstnärens arbete under fyra timmar blir lika viktigt för oss som för honom. Det är sällan man får chansen att så ohämmat ges en inblick i en skapande process, och det är synnerligen stimulerande.

Men det är inte en dokumentär, utan en film, en film om spel, illusioner och konstnärsskap, och på så vis är det en typisk Jacques Rivette-film. Den är varm, vacker, mjuk, stillsam och inkännande, men det är för sin berättarstil, för sin kompromisslösa och hängivna fokusering på en detalj, som den förtjänar en plats i Filmarkivet.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.