Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Filmarkivet (7)

Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.

Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.

Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!

Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)

------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.