Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Saker jag har sett

För er som läser Believer är säkert Nick Hornbys kolumn Stuff I've Been Reading bekant. Varför skulle jag vara sämre? Dags alltså för Saker jag har sett som framöver kommer att publiceras oregelbundet och slumpmässigt. Sen den som ett komplement till måndagsessän, med några ord om vad jag sett den senaste tiden. God läsning!

Little Big Man är en synnerligen besynnerlig westernfilm från 1970, med Dustin Hoffman i titelrollen. Det är en uppgörelse med westernmyten, och en bitande kritik mot de vitas utplåning av indianerna. Vissa sekvenser, som en oprovocerad kavalleriattack mot ett indianreservat, är oerhört brutala och smärtsamma, och effektiva. Andra sekvenser däremot är mer lättsamma, närmast farsartade, och har en slags camp-faktor. Här finns till exempel en sekvens där Little Big Man försöker sig på att vara revolverman, och är stenhård, men han tål inte synen av blod, och har tycks oförmögen att sitta på en stol utan att trilla av. Ett ovanligt inslag är den homosexuelle indian som Little Big Man blir vän med (men han tackar nej till att sova över i dennes tipi, så att kalla det en tidig gaywestern är nog att förta sig). Filmens regissör är Arthur Penn, mest känd för Bonnie och Clyde (1967), och han hade en säregen förmåga att blanda stilar och ge en slags mytisk, balladliknande form till sina filmer. Little Big Man är inget undantag, men inte heller helt lyckad.

1970 var Dustin Hoffman en ung man, det är han inte längre, vilket man kan se i Stranger Than Fiction (2006). I den kan man också se den alldeles förtjusande Maggie Gyllenhaal. Will Ferrell är med också, och bra även han. Ja, det är många som är med. Tom Hulce (som spelade Mozart i Amadeus (1984), Linda Hunt och Queen Latifah återfinns också, till allmän glädje. Samt Emma Thompson förstås. Will Ferrell spelar kontorsråttan Harold Crick, som plötsligt upptäcker att han är huvudfigur i en bok som håller på att skrivas. Inte att en bok skrivs om honom, utan att han är en fiktiv rollfigur i en roman. Bland annat hör han författarens röst, som hela tiden berättar vad han gör, hur han tänker och vad som händer. Resultatet blir att Harold genomgår en existentiell kris. Det är nämligen också en film av den typen som går ut på att man ska förverkliga sig själv, bryta mot rutinerna, finna sin inre glöd och sånt, och Harold Cricks väg ut ur vardagstristessen går bland annat via den bohemiska bagerskan Ana Pascal (ms Gyllenhaal), med hjälp av den excentriske litteraturprofessorn Jules Hilbert (mr Hoffman). Filmen är tyvärr lite osjälvständig, med tydliga referenser till exempelvis Truman Show (1998), men skön, mycket skön. Den hör till den typ av filmer Charlie Kaufman och Spike Jonze specialiserat sig på, med en komplex metastruktur, och det är ganska stimulerande. Will Ferrell fyller också sin figur med värdighet och värme som gör honom till en av de mest älskvärda av hjältar. Filmen fungerar på många plan, men främst genom sin lågmäldhet och älskvärdhet, trots att den behandlar de stora frågorna, livet, döden, kärleken och konsten.

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Det verkar som om existentiella frågeställningar är temat för stunden, för nog kan man säga att sådana även finns i Nu blåser vi snuten (Smokey and the Bandit, 1977) också. Den köpte jag för 49 kronor på Coop Forum, av nostalgiska skäl. Den var nämligen en favorit när jag var liten och jag gillade den nu också. Den handlar om två medelålders män som ska smuggla öl från Texas till Georgia. Den ena mannen (spelad av Jerry Reed) kör en långtradare, och den andra (spelad av Burt Reynolds) kör en svart Trans Am. På vägen plockar han upp en kvinna på flykt undan ett bröllop, iförd bröllopsklänning (spelad av Sally Field). Syftet med smugglingen är att vinna ett vad, men det primära syftet är att få leva fritt, känna fartvinden, gemenskapen med de andra långtradarchaffisarna, och peka finger åt etablissemanget. Det är på många sätt en befriande och upplyftande film, gjord med precis rätt blandning av patos och självironi (vid ett tillfälle, efter att han smitit undan polisen ännu en gång, tittar Reynolds rakt in i kameran och gör en min direkt åt åskådaren), även om den naturligtvis är ganska fånig. Men vem har sagt att det fåniga också måste vara dåligt? För övrigt, Sally Field är hur cool som helst, hon darrar inte på manschetten oavsett vad som händer, och hon har de flesta bra replikerna. Bara en sån sak.

Ännu en Oscargala

Jag är två dagar sen den här veckan, och ber om överseende med detta.

Det har alltså varit Oscarsgala, och den har jag sett. Visserligen inte i sin helhet, så jag missade exempelvis Will Ferrell skrika "I won't pick a fight with you 'cause you're a badass!" till Mark Wahlberg, och jag fick inte heller se Michael Manns collagefilm om hur USA porträtterats på film under årens gång. Men jag fick i alla fall se Ennio Morricone ta emot en Hedersoscar. Morricone tillhör den handfull filmhistoriska personligheter vars samlade verk jag skulle ta med mig till en öde ö, så han förtjänar alla priser han får. Att han skulle få detta ur Clint Eastwoods hand var också rätt.

Att Martin Scorsese fick en Oscar av Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och George Lucas var ganska rörande (med undantag av att Lucas uppenbarligen har Jabba the Hutt som frisör). Men samtidigt lite trist, för Scorsese borde fått den på 70-talet, när han var på topp. Han har hållit fast med sin tematik och sina ämnen, men filmerna har bara blivit längre och längre, ända sedan Maffiabröder (Goodfellas 1990), samtidigt som de har förlorat den nerv, energi och hetta som fanns där en gång. Jag tror det handlar om stilen. På 70-talet och det tidiga 80-talet hade hans filmer en surrealistisk, suggestiv, stämning, något drömskt över sig. Vart har den tagit vägen? Ibland kan man skymta den för en kort stund, men ingen Scorsesefilm har haft samma hypnotiska effekt på mig som trion Taxi Driver (1976), Tjuren från Bronx (Raging Bull 1980) och King of Comedy (1982), och den råa energin i Boxcar Bertha (1972) och Alice bor inte här längre (Alice Doesn't Live Here Anymore 1974) saknar jag också. Av "the guys with the beards", som William Holden säger i Fedora (1978), eller "the movie brats" som de också kallas, det vill säga de unga amerikanska regissörer som slog igenom på 1970-talet, är det Steven Spielberg som ensam lyckats hålla formen, rent av utvecklats och mognat med stil. Coppola har inte ens gjort en film de senaste 10 åren, förrän nu, Youth Without Youth, som tydligen ska ha premiär senare i år. Undrar hur den blir.

Det finns mer att skriva om det, och om Oscarsgalan, men min dator verkar ha fått fnatt så det får vänta till en annan dag, eller en annan dator.
---------------------------------------------
Här är några av de mest kända av "the movie brats": William Friedkin, Brian De Palma och de fyra på Oscargalan: Steven Spielberg, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, George Lucas. Hal Ashby, Michael Cimino, Jonathan Kaplan och Jonathan Demme förtjänar också att nämnas.

Frat Pack

Den första filmen var Cable Guy (1996). Ben Stiller regisserade den, och han bad Owen Wilson spela en liten roll, efter att han sett Wilson spela i Wes Andersons debutfilm (O)organiserad kriminalitet (1995). Med i Cable Guy var också Jack Black. Sedan dess har Black och Stiller nu gjort sex filmer tillsammans. Stiller och Wilson har spelat tillsammans i sammanlagt sju filmer, samt ett pilotavsnitt av tv-serien Heat Vision and Jack (1999), där också Jack Black medverkade. Samma år, 1999, gjorde Ben Stiller också The Suburbans. Där medverkar även Will Ferrell. Ferrell och Stiller har nu gjort fyra filmer tillsammans. 2001 gjorde Stiller, Wilson och Ferrell Zoolander, där dyker också Vince Vaughn upp. Stiller och Vaughn har nu gjort fem filmer tillsammans, Wilson och Vaughn tre filmer.

Tillsammans utgör dessa herrar vad som först kallades "the Slacker Pack", men som numera går under benämningen "the frat pack", efter en artikel i USA Today. Owen Wilsons bror Luke Wilson hör också till kretsen och tillsammans har de nu gjort 19 filmer. Alla är inte med i alla 19 filmer, men minst två av dem är med i någon av dem, och det vanliga är att en eller två spelar huvudroller och så dyker några av de andra upp i biroller, ibland utan att nämnas i eftertexterna. Ett exempel är Anchorman (2003), där Ferrell spelar huvudrollen, och Stiller, Vaughn, Black och Luke Wilson alla dyker upp i småroller, bland annat i ett gängslagsmål (i en sekvens Ferrell kallat "West Side Story med mustascher").

I filmkomik just nu är det nog så att the Frat Pack är det roligaste som erbjuds. Det är en vulgär, aggressiv humor, respektlös och ibland rent absurd, där de alla har varsin figur som de excellerar med. Mest utstuderad är Ferrell, som vanligtvis spelar emotionellt gravt handikappad, burdus och omogen. Vaughn är ofta kylig och cynisk, med en giftig tunga, undantagen är den sköna Dodgeball (2004), som också är en av deras bästa. Stiller är gärna kolerisk, och inte alltid så smart. Owen Wilson är godhjärtad och lite förvirrad, och ser oftast ut som om han kände sig missförstådd och orättvist behandlad.

Deras humor är ganska grabbig och sexfixerad, ibland för mycket, som i Old School (2002), men paradoxalt nog finns där samtidigt en satir över machoism och manlighet, och egentligen är de bara sårbara, ensamma män som söker kärlek. Det är en av behållningarna med filmerna.

De har inte bara gjort filmer tillsammans, och exempelvis I Spy (2002), med Owen Wilson och Eddie Murphy, har samma typ av humor som de ovannämnda, och är ibland sublim, mycket tack vare Wilsons stil. Men det blir någon extra när flera dyker upp, och hittills är Anchorman deras största stund, totalt utflippad som den är. Även om grundhistorien är traditionell så är utförande långt därifrån. Här blandas musikalinslag med grovt våld mot värnlösa djur, och över allt svävar Will Ferrells hysteriska nyhetsankare Ron Burgundy.

Det finns något uppfriskande och befriande i filmernas galna och utflippade episoder, där inga skämt är för vulgära och inga kor för heliga, samtidigt som det finns något sött och värnlöst över alltsammans. Nu väntar jag otåligt på nästa film, bland dem The Wendell Baker Story, med Ferrell och bröderna Wilson. Fast den kommer nog bara på dvd. How do you like them apples?