Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Vissa filmer lyckas skapa en alldeles egen form av magi, de får en lyster, kanske av charm, kanske av glädje, kanske av kärlek. De behöver egentligen inte vara särskilt bra, men de har något visst oemotståndligt över sig som gör att de är omöjliga att inte tycka om. Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), är en sådan film. Det är dessutom alldeles särskilt bra, vilket gör den ännu mer magisk. Kombinationen av de tre huvudrollsinnehavarnas totala gehör, Conrad Halls lyriska foto, Burt Bacharachs musik och William Goldmans känsliga manus är överväldigande, och George Roy Hills regi styr allt med en fast men mjuk hand. Det är en av de mest förtjusande filmer som gjorts. Basta!

Butch Cassidy och Sundance Kid fanns på riktigt, de rånade tåg och banker i trakterna runt Fort Worth i slutet av 1800-talet. För att få stopp på dem anlitades dåtidens främsta sheriffer. Butch och Sundance bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta, och via New York for de till Sydamerika, först Argentina och sen Bolivia. Där levde de lagenligt i många år, men rånade till slut en bank, och hamnade i onåd med den bolivianska polisen. De dog i en eldstrid i en liten håla på landsbygden. Goldman, som under många år läst och forskat om de två, skrev ett manus som tämligen väl följde det verkliga förloppet, han har bara hoppat över en del detaljer och förskönat en del andra. Exempelvis så var inte Sundance en sådan mästerlig skytt som han är i filmen. Men förvånansvärt mycket av det som är med i filmen hände på riktigt, som att de rånade samma stackars bankbiträde två gånger, den ståndaktige Woodcock på tåget.

Både Goldman och regissören Hill är intresserade av myter och historier, och här har de verkligen gett sig hän. Filmen skildrar två mytiska figurer, och den tid de levde i, och samtidigt hur den tiden var förbi, och hur de egentligen överlevt sig själva. Det var ett vanligt tema i westernfilmer på 60-talet, man kan tänka på Peckinpahs våldsepos till exempel, men även actionfilmer som Underworld USA (1960), Bödlarna (The Killers, 1964) och Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, 1967). De filmerna är brutala och cyniska, Butch Cassidy och Sundance Kid är något annat. Den är mer vemodiga och lättsam. Här finns några av de roligaste scener och repliker jag vet, och det är mycket humorn som gör att filmen är så oemotståndlig, samtidig som den ger personerna mer levande och lätta att tycka om. Det är inte några hårdhudade gangsters, utan snarare gentlemän. I en scen som klipptes bort och inte fick vara med i den slutgiltiga filmen säger Butch: "Listen, if there is one thing we've got, it's manners." och så är det. Det är naturligtvis en försköning av verkligenheten, för dem som blev rånade och beskjutna var det knappast någon tröst om rånarna hade stil. Men det är Goldman förlåtet att han inte kan döma dem. Man vill så gärna tycka om dem. På så vis så är filmen en del av den mytbildning den skildrar, och det finns något metafilmiskt över den, vilket är tydligaste i början. Filmen inleds med en journalfilm om The Hole in the Wall Gang, som var ett av namnen på Butch och Sundances band, och sen är inledningen av själva spelfilmen i utsökt svart/vitt, när personerna presenteras, för att sedan övergå i klara och tydliga färger när själva intrigen tar sin början.

Butch Cassidy och Sundance Kid är inte någon av de största westernfilmerna. Den saknar det riktiga djupet för det, svärtan och smärtan, som finns i exempelvis Pat Garrett och Billy the Kid (1973), Mannen från västern (Man of the West 1958), Ulzanas raid (1975) och Förföljaren (The Seacrhers, 1956). Men den har så mycket annat, och framför allt spelet mellan Newman och Redford. De är det bästa paret på bio sedan Bogart och Bacall. I slutscenen, när de, nedskjutna och döende i en anonym by i Bolivia, planerar sin framtid tillsammans i Australien, så förenas alla de känslor som byggts upp under filmen. Det finns något hoppfullt och samtidigt tragiskt, något stoiskt och samtidigt uppsluppet över den scenen, och det samma gäller filmen i sin helhet.

Verklighetens Butch och Sundance dog som sagt i Bolivia. Av skottskadorna att döma så sköt Butch ihjäl den döende Sundance med ett nådaskott, innan han tog sitt eget liv. Så slutar inte filmen, och tur är väl det, för det skulle ha varit outhärdligt. Jag måste få tro att det fanns en möjlighet för dem att fly vidare, till Australien.
--------------------------------------------------------------

Det har nyligen kommit ut en fin dvdutgåva i USA av Butch Cassidy and the Sundance Kid, fullmatade med intervjuer och dokumentärer. Ett kul inslag är att man korsklippt motsägelsefulla svar och visar hur man inte alltid kan lita på sanningshalten i vad som sägs av de inblandade. Men den är ganska dyr, och om man vill kan man köpa en billigare svensk utgåva, som bör finnas i välsorterade butiker, om den inte dragits in i samband med att man släppt den nya utgåvan. De flesta av Peckinpahs filmer finns på dvd, även i Sverige. Det samma gäller Förföljaren och Ulzanas raid. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank) och Bödlarna (The Killers) finns på dvd i USA. Underworld USA finns inte utgiven tyvärr.

Veckans 5: Robert Redford

1969 Butch Cassidy och Sundance Kid - skådespelare
1972 Bill McKay - utmanaren (The Candidate) - skådespelare
1976 Alla presidentens män (All the President's Men) - skådespelare
1980 En familj som andra (Ordinary People) - regissör/producent
1994 Quiz Show - regissör/skådespelare

--------------------------------
Tre finns på dvd och vhs i Sverige. Quiz Show finns som hyr-vhs i Sverige, och på dvd i England. Bill McKay - utmanaren finns på dvd i USA, och släpps på dvd i England 24 juli.