Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Genre (2) Gangsterfilmen

Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).

Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.

Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.

Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).

Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.

Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.

På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.

I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.

Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.

Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.

Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.

--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.

Jean-Pierre Melville

Det är ett mysterium, och ganska beklagligt, att inte Jean-Pierre Melville och Ennio Morricone samarbetade. Det känns som gjorde för varandra. Det närmaste Morricone kom var väl när han gjorde musiken till Den sicilianska klanen (Le clan des Siciliens 1969) som är regisserad av Henri Verneuil men med tydliga influenser från Melville, fast utan dennes stil och tyngd. Morricones musik är dock magnifik, och den återkommande melodi som hörs redan under förtexterna har etsat sig fast på mina trumhinnor.

Det som gör att jag tror de skulle passat bra ihop, Melville och Morricone, är att de har två saker gemensamt, deras verk kännetecknas av vemod och ensamhet. Ingen kompositör har skrivit sådana hjärtskärande stycken som Morricone, och alla återkommande bilder från Melvilles filmer med stumma, ensamma, svikna män som rör sig på folktomma gator, hade varit ett perfekt komplement.

Av någon anledning brukar jag glömma bort Melville när jag funderar på vilka mina favoritregissörer är. Det kan bero på att han är så oerhört smal, efter sina första två alster gjorde han i princip bara en film, om och om igen. Men det faktum att han var så konsekvent och kompromisslös är ju egentligen inte något fel, och det han gjorde, det gjorde han bra. Han gjorde 13 filmer, jag har sett nio av dem, de är alla mycket bra, och i alla fall fyra är renodlade mästerverk.

Melville var 30 år när han gjorde sin första film, La silence de la mer (1947), så hade han levat än hade han fyllt 90 i år. Men han dog för 34 år sedan, blott 56 år gammal. Melville var inte född Melville utom Grumbach, och han började göra filmer redan som liten. Namnet tog han sig efter den amerikanske författaren till Moby-Dick (1851), Herman Melville. När Andra världskriget bröt ut var Melville 22 år, och slogs mot tyskarna. När kriget var över startade han sin egen filmstudio och gjorde lågbudgetfilmer utanför systemet, bland annat samarbetade han med Jean Cocteau. Melvilles andra film Les enfants terribles (1950) bygger på Cocteaus manus, och 1950 spelade Melville en roll i Cocteaus egen Orphée. Den första film Melville gjorde i sin säregna stil var dock Bob le flambeur (1956).

Själva inledningen på Bob le flambeur är en av de mest oemotståndliga jag vet. Den utspelas under en morgon i Paris, vid Montmartre, där gatsoparna och tidningsgubbarna är de enda som är uppe, och gatorna ligger tomma. Bob själv är på väg hem efter en pokernatt, och promenerar glatt, och hälsar på alla han möter. Det är hans kvarter, och han känner alla. Det finns något idylliskt och nostalgiskt över det hela, något friskt och levande. Men det är tyvärr bara något tillfälligt, som snart övergår i mörker, och ond bråd död.

De filmskapare som utgjorde franska nya vågen på 1960-talet var väldigt kritiska mot den tidigare franska filmen, och ytterst få filmskapare fick godkänt. Jean Renoir var en man tyckte om, Jacques Becker en annan, och så Jean-Pierre Melville. Melvilles utanförskap, hans egensinniga sätt att arbeta, och det faktum att han var sina filmers sanna upphovsman, i kraft av att vara regissör, manusförfattare och producent, och ibland även fotograf och scenograf, gjorde att han hyllades, och han spelade också en viktig roll i den ledande nya vågen-regissören Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle 1960). Så för sina landsmän i en kommande generation var Melville en viktig influens. Man kan se Melville som en länk mellan den klassiska filmen från 30- och 40-talet, och den "nya" filmen på 60- och 70-talet. Steget från Melville till Bernardo Bertolucci och Michelangelo Antonioni är inte så långt. En regissör från en senare generation, och en annan kultur, John Woo, har sagt att Jean-Pierre Melville är som en gud för honom, och influenserna syns tydligt, men Woo är alldeles för rastlös och effektsökande för att göra Melville rättvisa. Undrar om inte Michael Mann är den som bäst fört Melvilles arv vidare, in i 1990- och 2000-talet.

En typisk bild från en film av Melville är en man i hatt och trenchcoat, med ett outgrundligt, sorgligt ansiktsuttryck, gärna trängd och tvungen att försvara sin heder. Alla hans missanpassade motståndsmän, poliser, präster och gangsters, är fåordiga men känslosamma män som stoiskt går mot sin undergång, och som gör det utan att le, utan att blinka, i trygg förvissning om att även om det går åt helvete så har de varit trogna sina ideal, och de har inte förnedrat sig eller sålt sig. I slutet på Melvilles sista film De kriminella (Un flic 1972) finns kanske den mest talande scenen ur hela hans samlande verk. Polisen bryter sig in hos en eftersökt brottsling, mannen springer in på toaletten och slänger igen dörren, en polis springer efter, slår upp dörren, och ser mannen stående framför spegeln med en pistol i handen, riktad mot sig själv. Polisen går ut och stänger dörren, väntar tills ett skott avlossats, och går sen in igen. Det hela är över på några få ordlösa sekunder, men det är talande sekunder. Mannen väljer självmord framför vanäran av att bli infångad, och av respekt låter polisen mannen dö ifred.

De män som Melville anlitade för att bära dessa trenchcoats och hattar var bland annat Jean-Paul Belmondo, Yves Montand, Paul Meurisse, Alain Delon och Lino Ventura. Särskilt de två sistnämnda var viktiga, Ventura i Andra andningen (Le deuxiéme souffle 1966) och Skuggorna armé (Les armée d'ombres 1969), och Delon i Samuraj Killer (Le samouraï 1968) och Den röda cirkeln (Le cercle rouge 1970). Ventura som ledare för den franska motståndsrörelsen under Andra världskriget i Skuggornas armé och Delon som alienerade yrkesmördare i Paris i Samuraj Killer får något mytiskt, magiskt skimmer omkring sig som är på en och samma gång både fascinerande och gripande. Det är uppenbart att Melville är fylld av beundran och kärlek inför dessa män, även om han är lika medveten som de själva är över att det inte finns någon plats för dem i samhället.

Det kan låta som om Melvilles filmer bara innehåller män, och det kan kännas så ibland, men visst finns här kvinnoroller också, som Isabelle Corey i Bob le flambeur, Emmanuelle Riva i Leon Morin, präst (Léon Morin, prêtre 1961), och framför allt, Simone Signoret, magnifik som Mathilde i Skuggornas armé, den kanske främsta motståndskämpen av dem alla. Men den värld Melville skildrar är männens värld.

Det finns en fin känsla för ironi i Melvilles filmer, händelser för ofta oanade konsekvenser, och ibland leder folks (miss)uppfattningar om sakernas tillstånd dem väldigt fel. Ett exempel hämtar jag från Skuggornas armé, en av Melvilles filmer om Frankrike under Andra världskriget. En motståndsman har fängslats av nazisterna och ligger, svårt skadad, på ett sjukhus drivet av Gestapo. För att frita honom utger sig några andra motståndsmän (ledda av Mathilde) för att vara tyskar, som kommit för att föra bort honom på förhör. Men läkaren på sjukhuset, av medlidande med den skadade fången, vägrar att lämna ut honom. Så motståndsmännen får åka tomhänta därifrån, och mannen dör i fångenskap. Läkarens plötsliga goda gärning blir i själva verket det som dödar mannen.

Den sekvensen är också typisk för Melvilles sätt att jobba. Det är en väldigt lång sekvens, och till stor del ljudlös. Det finns en stillhet och en tystnad i Melvilles filmer, en tystnad som på en och samma gång är rofylld och hotfull. Melville arbetar långsamt och metodiskt, och vet att en tom blick kan säga mer än ett replikskifte. Det sättet att arbeta på kan vara krävande för publiken, men det ligger något befriande i att njuta av någon som verkligen låter saker ta sin tid. Melvilles filmer är filmer att sjunka in i, och skakas om av. Det är inte glada eller positiva filmer, efter att ha sett några är det lätt att man förlorar tron på mänskligheten, och undrar om solen någonsin kommer att skina igen. Kanske är det därför jag inte vill ha med Melville bland mina favoritregissörer, han är för tung och pessimistisk.

Men samtidigt, det finns nyanser. I Den röda cirkeln spelar Yves Montand en försupen förbrytare, som plågas av mardrömmar och hallucinationer. När han söks upp och blir tillfrågad om han vill vara med om en avancerad kupp mot en juvelerare, blir det hans räddning, hans chans att bevisa för sig själv att han fortfarande duger, att han har ett värde. Han må stupa för polisens kulor, men hellre det än att fortsätta leva ett liv i total förnedring. Hans rollfigurer kräver inte mer av livet än de får ut av det, så på det viset är de inte tragiska, och för den som vet att det inte finns något alternativ, behöver inte döden vara skrämmande, eller ens ovälkommen.

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.