Omtänk

Som ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om. 

Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. Saker jag har sett kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.

I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för Moodyssons nya film Mammut. Det blir spännande.

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Mord på tåg 63

Det finns en typ av film som nästan helt försvunnit från marknaden, och det är de korta, anspråkslösa underhållningsfilmer, som ibland schablonartat kallas B-filmer. Även en simpel actionfilm idag ska vara den största, mest spektakulära happening som någonsin skådats, och alltför många seriösa filmer hämmas av att de tar sig själva på väldigt stort allvar, så att pretentionerna kväver lusten.

I veckan såg jag äntligen Mord på tåg 63 (The Narrow Margin 1952), en film som jag längtat efter i alldeles för många år. Det är en thriller ombord ett tåg, den har inga kända skådespelare, den är bara 70 minuter lång, och den är bara en ren, rak rysare. Två poliser ska föra ett vittne från Chicago till Los Angeles med tåg, jagade av tre mördare. En av polismännen blir skjuten ganska snart, och sen är det bara en polis, och vittnet kvar. Mördarna vet inte hur vittnet, en änka, ser ut, men de vet hur polismannen ser ut, polismannen vet om mördarna, men inte hur de ser ut, något som gör tåget till en plats där varje människa är ett hot, en potentiell mördare, och ett potentiellt offer. Av detta har det blivit en snudd på perfekt film. Den är andlöst spännande från första till sista bildruta, och den är en uppvisning i effektivt bildberättande. Den klaustrofobiska stämningen underbyggs effektivt av bildkompositionerna, och dialogen är hårdkokt och laddad, av det slaget att man gärna lägger replikerna på minnet för att själv kunna använda dem en vacker dag.

Det faktum att det är ren underhållning, hindrar inte att den också är en liten moralitet, av ett för genren klassiskt slag, en snuts heder. På tåget erbjuds polismannen pengar för att vända bort blicken, och ett återkommande tema i filmen är att han är trängd från alla hörn. Han slåss för sitt liv, för vittnets liv, för sitt samvetets skull, och han är filmen igenom bitter och äcklad av sig själv, sitt jobb, sin situation.

1952 var sådana här filmer ett stående inslag i repertoaren, det fanns helt enkelt ett större utrymme för små filmer i Hollywood, nu måste varje film vara stor för att bära kostnaderna, och helst redan första helgen. På den här punkten är jag faktiskt böjd att hävda att det var bättre för. Det är inte nödvändigtvist så att filmerna var bättre för, men det var mer varierat. Det fanns en större spridning av filmer, av genres, av budgetar, och i vilken liten lågbudgetfilm som helst kan man hitta en sådan passion och hantverksskicklighet att de knockar vilken modern megabudgetfilm som helst. Mord på tåg 63 hade förmodligen inte blivit gjord idag, men hade den det hade den haft stjärnor i huvudrollerna och ett par saftiga explosioner, och halva njutningen hade gått förlorad.

--------------------------------------------------------------
1990 gjordes en nyinspelning av Mord på tåg 63, den fick på svenska heta Farligt möte (Narrow Margin). Gene Hackman och Anne Archer spelar huvudrollerna. Jag såg den för kanske 15 år sedan, och vill inte säga något om dess eventuella kvaliteter. Ingen av versionerna finns utgivna i Sverige idag, men det är möjligt att man kan gräva fram en gammal vhs-kopia av Farligt möte i en välsorterad videobutik. Versionen från 1952 finns utgiven på dvd i Frankrike och USA, den från 1990 finns i England och USA.

Richard Fleischer regisserade Mord på tåg 63, manuset skrevs av Earl Fenton och huvudrollen spelades av Charles McGraw. Tillsammans har de också gjort Jagad av radiopolisen (Armored Car Robbery 1950). Ack, om den ändå fanns på dvd den också.

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Helvetet är en stad

Den brittiska filmbolaget Hammer Films slog igenom stort på 1950-talet, och in på 60-talet, med en serie skräckfilmer, och stod för en av två förhärskande trender inom den dåtida brittiska filmen. Den andra trenden var vad som kom att kallas diskbänksrealismen, där det ledande produktionsbolaget hette Woodfall. Det var filmer som handlade om "arga unga män" i arbetarklassmiljö. Men en av de bästa brittiska filmerna från den tiden är en korsning mellan de två, nämligen Helvetet är en stad (Hell Is a City, 1959). Även om den är producerad av Hammer, och inspelade i vidfilmsformatet Hammerscope, är den inte en skräckfilm utan en realistisk polisfilm, i arbetarklassmiljö. Helvetet är en stad är inte en film som förekommer i de filmhistoriska översiktsverken, inte heller räknas den bland klassikerna, men det visar bara hur godtyckligt det urvalet är (mer om det här). Helvetet är en stad är både en fin thriller i sin egen rätt, samtidigt som den är intressant som en länk mellan på olika decennier, och två olika inställningar till livet. Den är skriven och regisserad av Val Guest, en av den engelska filmens riktiga arbetshästar. Guest regisserade drygt 50 filmer, och skrev även manus till dem, samt till ett 30-tal filmer till. Några producerade han också. Han dog för övrigt för bara ett par veckor sedan, 94 år gammal. Huvudrollen spelas av Stanley Baker, som hade sin storhetstid just dessa år, då han ofta spelade råbarkade män uppvuxna långt från de förnäma salarna.

Helvetet är en stad utspelas i Manchester. En litet gäng rånar en värdetransport, men polisen är dem snabbt på spåren, ledda av Harry Martineau. Filmen är fylld av de vanliga klichéerna, som att Harry är så uppfylld av sitt arbete att han försummar sin fru, men den är betydligt mer än så. Miljöerna är unika, och därigenom får filmen en välkommen fräschör, fint fångade av fotografen Arthur Grant. Här finns ingen kuliss så långt ögat når, och Manchesters industrimiljö ger en tung doft av utspilld öl, skitiga kläder och bolmande skorstenar. Harrys problem med sin fru består dessutom inte bara av att han prioriterar sitt jobb, utan att det finns en annan kvinna. Inte någon ung, vacker snärta, utan en äldre kvinna som jobbar på puben han brukar besöka. Deras relation ger filmen en oanad tragisk dimension, tillsammans med Harrys tilltagande desillusionerade syn på tillvaron. Till slut är det vad som gör Helvetet är en stad annorlunda.

Där tidigare polisfilmer vanligtvis handlat om brott och straff, och ibland även om polismannens vardag, och som också upptar större delen av Helvetet är en stad, så sker en vändning mot slutet. Precis som man halvvägs in i Tyskland anno noll (Germania anno zero, 1947) kan se hur den italienska neorealismen lämnar realismen (Vittorio de Sica) och går mot en mer existentiell riktning (Michelangelo Antonioni), från att vara en fråga om liv eller död, till en fråga om vilket liv som är värt att levas, så ändras riktningen även i Helvetet är en stad, och frågan om vem som är ond eller god, vad som är rätt eller fel, förvandlas till (den retoriska) frågan ”Vad spelar det för roll?” Slutet på Helvetet är en stad liknar mer slutet på Antonionis Feber (L'eclisse, 1962) än andra polisfilmer.

Efter att fallet är löst åker inte Harry hem till frun, inte heller firar han med kollegorna. Istället ger han sig ut på en ensam, nattlig vandring på Manchesters dystra gator. Filmens sista replik är "You don't have to be alone to be lonely."

-----------------------------------------------------------------------
Det finns en del myter om diskbänksrealismen, en av dem är att det var första gången som brittisk film tog sig annan arbetarklassen, en annan att dess realistiska approach var ett brott mot tidigare brittisk film. Naturligtvis är båda påståendena felaktiga. Mer sanningsenligt vore att säga att diskbänksrealismen bara förde vidare en tradition med anor tillbaka till de första brittiska filmerna, och att realismen alltid varit den brittiska filmens främsta kännemärke.

Helvetet är en stad finns på dvd i England och USA. För den som vill se diskbänksrealism rekommenderar jag Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960) samt Långdistanslöparen (The Loneliness of the Long Distance Runner, 1962). Bra filmer med Stanley Baker är till exempel Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953), Rattens desperados (Hell Drivers, 1957) och Krashen (The Accident, 1967). Alla ovan nämnda filmer finns på dvd i England.