2008/2009

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.

Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

julklappstips

Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.

I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.

När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.

Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.

Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.

En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.

Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.

En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.

Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.

De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.

Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.

Veckans dvd-tips: Blade Runner och Indiskret

Det blir två filmer den här veckan, dels den första Philip K. Dick filmatiseringen*, dels ett av Cary Grant/Ingrid Bergmans alster.

Philip K. Dick är ju en av den litterära världens gurus, inte bara för science fiction-vänner. Hans utflykter i det undermedvetna och det utomtidsliga hör till det mest fantasieggande som går att läsa (vilket gör att man kan ha överseende med det ibland platta och torftiga språket). Novellen Do Androids Dream of Electric Sheeps ligger till grund för Ridley Scotts dystopi Blade Runner (1982), en av de mest inflytelserika filmerna från de senaste 25 åren. Mode, musik, design, inte bara filmkonsten har påverkats av, främst bilderna och scenerierna. Den finns i två versioner, en filmbolagsvariant med lyckligt slut och berättarröst, som vissa föredrar, samt Scotts egen version, med annat slut och utan berättarröst, samt ett par andra justeringar. Förändringarna gör stor skillnad, och jag föredrar Scotts. Det har länge varit diskussion runt dess tillkomst, och hur manuset kom till, och vem som skrev vad, Hampton Fancer och/eller David Peoples, men det påverkar inte njutningen av att se filmen.

Indiskret (Indiscreet 1958) är en av Stanley Donens europeiska filmer, och inte någon musikal, utan en förträfflig, känsligt berättande film om två medelålders människor i London som upptäcker att de är förälskade, lite motvilligt. Se den för charmen, känslan, och ett av de bästa skådespelarparen filmhistorien känner, Cary Grant och Ingrid Bergman.

Jag har ett tredje tips också. Jag har inte sett den, och den är säkert undermålig, men dess titel har hemsökt mig i många år. Surf Nazis Must Die (1987). Titta på omlaget redan ikväll. Jag bjuder på en replik så länge: "Slime-sucking Neanderthal! How dare you question my loyalty?"

-----------------------------------------
*1962 gjordes en tv-serie som hette Out of This World. En av episoderna var skriven av Philip K. Dick, så är man petig blir det den första filmatiseringen baserad på hans penna.