Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Saker jag har sett (12)

Den här veckans skörd: Ugglor i mossen, American Splendor, Supersugen, The Simpsons Movie

Ugglor i mossen (The Trouble With Harry 1955) är något av odd man out i Hitchcocks efterkrigsproduktion. Det är nämligen en komedi, helt utan ondskefulla poliser, mödrar eller komplexfyllda psykopater. Ett lik finns dock, Harry. Han ligger i en solig skogsdunge, som verkar vara en av New Englands mest välfrekventerade platser. En gammal man som varit ute och jagat hare hittar honom först, och tror att han är ansvarig för Harrys död. Sen kommer en dam, som också tror sig vara ansvarig. En mor med son dyker också upp, och modern drar en lättnadens suck när hon upptäcker den döde Harry, och misstänker att hon också möjligtvis kan vara ansvarig för hans död. En luffare dyker upp, och stjäl Harrys skor, och en tankspridd farbror snubblar över Harry ett par gånger, utan att märka honom. Sen försöker jägaren gräva ner Harry, men får snart gräva upp honom igen. Lite senare gör han ett nytt försök, och så där håller det på, filmen igenom. Den döde mannen är mest ett störande element i dessa människors vardag, och de försöker på bästa sätt få bort honom. Det är alltså synnerligen makaber humor, och den utspelar sig bland ytterst ärbara människor på landsbygden, där allt är mycket civiliserat och korrekt, och man håller på etiketten. Det är väldigt mycket Hitchcock över alltsammans helt enkelt, som ju alltid njutit av att vända på konventioner och gärna placerat det djävulska och det makabra i det vackra och/eller vardagliga. Den närmaste parallellen till Ugglor i mossen är nog Skuggan av ett tvivel (A Shadow of a Doubt 1943). Den är betydligt bättre, en av de bästa filmer jag vet, och är en psykologisk thriller, men den gemensamma nämnaren är att även den utspelas i en liten idyllisk stad, där invånarna har ett tämligen udda förhållande till döden. En stor skillnad är dock att Skuggan av ett tvivel har ett hotfullt, skuggfyllt svartvitt foto av Joseph Valentine, medan Ugglor i mossen är fotograferad av Robert Burks bland färgglada höstlöv i solljus. Det är en ljuvlig färgprakt. (båda finns på dvd)

American Splendor (2003) har även den sin beskärda del av svart humor. Den bygger på serieskaparen Harvey Pekars serier om sig själv, och handlar därför om Pekars liv. Paul Giamatti spelar huvudrollen, men Pekar är också med själv och kommenterar händelserna. På så vis blir filmen både en dokumentär om Pekar, och en spelfilm om honom, baserad på hans egna historier. Han är också filmens berättarröst. Jag är väldigt förtjust i filmen, det här var tredje gången jag såg den, och den funkar lika bra varje gång. Det är en film om losers och nördar, men den är varken avståndstagande eller insmickrande. Blandningen av dokumentära inslag och spelfilmsinslag fungerar riktigt bra, och skapar dynamik och spänning, vilket även filmens tecknade inslag bidrar till. Man får sig också lite seriehistoria på köpet. Bland de som tecknade Pekars berättelser fanns Robert Crump, en av den moderna seriens fäder, och han är med i filmen också, dock inte i egen person, utan spelad av James Urbaniak. Den bästa sekvensen är då Pekar, i den här scenen spelad av Giamatti, vandrar runt i en serieruta och berättar om hur han en dag upptäckte att det fanns en annan som hette Harvey Pekar i staden, och sen dök det upp en till. Sen dog den första, och sen den andra. Sen några år senare dök ytterligare en Harvey Pekar upp. "Who are these people? Where do they come from? What do they do? What's in a name? Who is "Harvey Pekar"?" undrar Pekar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men den där scenen lever kvar i mitt huvud, och har gjort så sen 2003. (finns på dvd)

Till sist två biofilmer på S. Supersugen (Superbad 2007) och The Simpsons Movie (2007). Utan att överdriva måste jag säga att Supersugen är bland det roligaste jag sett på år och dag. Jonah Hill och Michael Cera spelar två high school-killar som tagit på sig ansvaret att fixa sprit till en fest. Syftet är att imponera på två tjejer, och på det viset förhoppningsvis få till det med sagda tjejer. Eftersom ingen av killarna har rätt ålder eller pengar är det naturligtvis dömt att misslyckas, men den till synes ändlösa serie av förvecklingar, absurditeter och vansinne som sen följer överträffade alla mina förväntningar. Det var så pass skruvat att det ibland var fullkomligt genialt, samtidigt som den var förbluffande söt och känslig. Se den, se den, se den! (på bio nu)

The Simpsons Movie däremot ser jag inte större anledning till att rekommendera. Visserligen skrattade jag ordentligt några gånger, som när en sur isbjörn sparkade en hund eller hur det var, men med tanke på att det var 80 minuter non stop med skämt vore det väl konstigt om inte ett enda hade varit roligt. Jag förnekar inte att det är fräckt och galet, men det blir för mycket, eller möjligtvis inte tillräckligt. Min biodejt somnade och jag funderade på att göra det samma, men kämpade mig tappert igenom hela filmen. Fast jag kan ha nickat till en stund för jag undrar nu vad som hände med grisen, Homers ögonsten. Brändes den ihjäl i huset? Eller finns det utrymme för en uppföljare här?

Här finns DN:s recensioner till Supersugen och Simpsons att jämföra med, och här är SvD:s Supersugen och Simpsons. Vi tycker inte alltid likadant.

Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).