Visar inlägg med etikett Peter Weir. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Weir. Visa alla inlägg

onsdag, april 22, 2009

Maurice Jarre

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.

måndag, juni 18, 2007

Saker jag har sett (7)

Döda poeters sällskap (Dead Poets Society 1989) var väldigt omtalad när den kom, och skolbarnen flockades i salongerna, självvalt eller ditkommenderade av lärare och rektorer. Jag själv såg den två gånger. Nu har jag sett om den, och blev överraskad av hur bra den var. Den utspelas på en internatskolan i USA 1959, en strikt och konformistisk skola full av brådmogna tonåringar. Den termin den utspelas kommer en ny lärare till skolan, John Keating (Robin Williams), och han är varken strikt eller konformistisk, utan han predikar självständigt tänkande och frigörelse. Eleverna suger åt sig, men alla hanterar friheten på olika sätt, vissa bättre än andra. Skolledning och föräldrar rasar däremot. Filmen är dock komplex nog att inse att friheten har ett pris, och att det ibland finns en poäng med att anpassa sig, samtidigt som det även kan bli ett tvång att vara självständig. Och vem är det egentligen som är den verkliga rebellen? Vem är mest självständig? Det är inte självklart.

Vad som ger Döda poeters sällskap en extra krydda, trots att det är en typisk Hollywoodmoralitet, är att Peter Weir lyckas infoga samma känsla av mystik som genomsyrar nästan alla hans filmer, både hans första i hemlandet Australien, och hans senare i USA. Jag vet inte om andlighet är det rätta ordet, men det svävar något särskilt över hans filmer, som, utöver briljanta skådespelarinsatser och en vilja att pröva nya genres och tekniska lösningar, ger hans filmer en personlighet. Hans tema är oftast det samma, en man som befinner sig i en miljö han inte passar in i, inte förstår, som han till slut tvingas lämna, eller i fallet Truman Show (1998) självmant väljer att lämna. Här är det förstås John Keating som har den rollen, men även några av eleverna passar in i mönstret. Döda poeters sällskap är en av Weirs mest konventionella filmer, men hans ande svävar ändå över den, och den är en njutning. (finns på dvd)

Nio liv (Ni liv 1957) av Arne Skouen brukar räknas som den bästa norska filmen någonsin, och det kan jag på sätt och vis förstå. Den handlar nämligen om en norsk motståndsman som, jagad av tyskarna, skidar genom de norska fjällen och mot alla odds överlever laviner, snöstormar, snöblindhet, kallbrand, och allt man kan tänka sig. Den var en smula stel och tradig, men med ett svindlande vildmarksfoto. Personligen föredrar jag nog Hawaii, Oslo (2004) om jag måste välja en norsk film. (finns på dvd i Norge)

Jag är svag för filmer om det gamla Hollywood, studio-erans Hollywood, så naturligtvis ville jag se Hollywwodland (2006), om skådespelaren George Reeves liv och död. Den var inte mycket att ha, men den hade i alla fall en skön stämning av slemmiga skumraskaffärer. Ben Affleck i rollen som George Reeves var bra också. (går möjligen på bio, kommer på dvd)

Lars von Trier är mer spännande som performance-artist än filmskapare, vilket hans senaste alster, Direktören för det hela (Direktoren for det hele 2006), är ett bevis på. Den är helt meningslös, och om det inte var för att Trier klipper så fort någon sagt en replik hade jag slumrat till ganska tidigt. Men det frenetiska klippande gjorde mig så omtumlade att det var omöjligt att somna, vilket möjligen var anledningen. (går på bio)

Att somna till Faster Pussycat! Kill! Kill! (1966) är svårt det också, men av andra anledningar. Det är en av Russ Meyers breastploitation-filmer, om nu det är ett ord. Tre go go-dansörer åker varsin sportbil genom ett stäpplandskap och hamnar till slut på en gård där en bitter man i rullstol bor med sina två söner, den ene god, den andre muskulös med efterbliven (några möss syntes dock inte till). Dansörerna har fått reda på att männen har en liten förmögenhet i sedlar, och genom att först förföra dem, och sedan mörda dem, försöker de få tag på pengarna. Det hela är synnerligen absurt och bisarrt, en orgie i stora bröst, snabba bilar och slagsmål, samt tidstypisk musik. Titeln säger egentligen allt om filmen, så den som tycker titeln är attraktiv bör se filmen också. (finns på dvd)