Döda poeters sällskap (
Dead Poets Society 1989) var väldigt omtalad när den kom, och skolbarnen flockades i salongerna, självvalt eller ditkommenderade av lärare och rektorer. Jag själv såg den två gånger. Nu har jag sett om den, och blev överraskad av hur bra den var. Den utspelas på en internatskolan i USA 1959, en strikt och konformistisk skola full av brådmogna tonåringar. Den termin den utspelas kommer en ny lärare till skolan, John Keating (Robin Williams), och han är varken strikt eller konformistisk, utan han predikar självständigt tänkande och frigörelse. Eleverna suger åt sig, men alla hanterar friheten på olika sätt, vissa bättre än andra. Skolledning och föräldrar rasar däremot. Filmen är dock komplex nog att inse att friheten har ett pris, och att det ibland finns en poäng med att anpassa sig, samtidigt som det även kan bli ett tvång att vara självständig. Och vem är det egentligen som är den verkliga rebellen? Vem är mest självständig? Det är inte självklart.
Vad som ger
Döda poeters sällskap en extra krydda, trots att det är en typisk Hollywoodmoralitet, är att Peter Weir lyckas infoga samma känsla av mystik som genomsyrar nästan alla hans filmer, både hans första i hemlandet Australien, och hans senare i USA. Jag vet inte om andlighet är det rätta ordet, men det svävar något särskilt över hans filmer, som, utöver briljanta skådespelarinsatser och en vilja att pröva nya genres och tekniska lösningar, ger hans filmer en personlighet. Hans tema är oftast det samma, en man som befinner sig i en miljö han inte passar in i, inte förstår, som han till slut tvingas lämna, eller i fallet
Truman Show (1998) självmant väljer att lämna. Här är det förstås John Keating som har den rollen, men även några av eleverna passar in i mönstret.
Döda poeters sällskap är en av Weirs mest konventionella filmer, men hans ande svävar ändå över den, och den är en njutning. (finns på dvd)
Nio liv (
Ni liv 1957) av Arne Skouen brukar räknas som den bästa norska filmen någonsin, och det kan jag på sätt och vis förstå. Den handlar nämligen om en norsk motståndsman som, jagad av tyskarna, skidar genom de norska fjällen och mot alla odds överlever laviner, snöstormar, snöblindhet, kallbrand, och allt man kan tänka sig. Den var en smula stel och tradig, men med ett svindlande vildmarksfoto. Personligen föredrar jag nog
Hawaii, Oslo (2004) om jag måste välja en norsk film. (finns på dvd i Norge)
Jag är svag för filmer om det gamla Hollywood, studio-erans Hollywood, så naturligtvis ville jag se
Hollywwodland (2006), om skådespelaren George Reeves liv och död. Den var inte mycket att ha, men den hade i alla fall en skön stämning av slemmiga skumraskaffärer. Ben Affleck i rollen som George Reeves var bra också. (går möjligen på bio, kommer på dvd)
Lars von Trier är mer spännande som performance-artist än filmskapare, vilket hans senaste alster,
Direktören för det hela (
Direktoren for det hele 2006), är ett bevis på. Den är helt meningslös, och om det inte var för att Trier klipper så fort någon sagt en replik hade jag slumrat till ganska tidigt. Men det frenetiska klippande gjorde mig så omtumlade att det var omöjligt att somna, vilket möjligen var anledningen. (går på bio)
Att somna till
Faster Pussycat! Kill! Kill! (1966) är svårt det också, men av andra anledningar. Det är en av Russ Meyers breastploitation-filmer, om nu det är ett ord. Tre go go-dansörer åker varsin sportbil genom ett stäpplandskap och hamnar till slut på en gård där en bitter man i rullstol bor med sina två söner, den ene god, den andre muskulös med efterbliven (några möss syntes dock inte till). Dansörerna har fått reda på att männen har en liten förmögenhet i sedlar, och genom att först förföra dem, och sedan mörda dem, försöker de få tag på pengarna. Det hela är synnerligen absurt och bisarrt, en orgie i stora bröst, snabba bilar och slagsmål, samt tidstypisk musik. Titeln säger egentligen allt om filmen, så den som tycker titeln är attraktiv bör se filmen också. (finns på dvd)
Inlägg
