Stängt på grund av studier

Jag kommer alltså att lägga den här filmbloggen i malpåse under min tid i Skottland. Men jag har nu en engelsk filmblogg så titta in där om ni har lust. Eller titta in här. Filmforum ligger ju kvar på nätet, även om det inte tillkommer nya banbrytande texter på ett tag.

Trevlig höst!

Sommaruppehåll (och Gus Van Sant)

Det är lika bra att acceptera att jag inte kommer hinna med den här filmbloggen under nuvarande omständigheter och snart är det dessutom sommar. Så därför börjar sommaruppehållet redan nu.

Sen får vi se vad som händer i höst!

Jag avslutar med en liten fundering om Gus Van Sant.

Missförstådda och problematiska tonåringar har en trogen vän i Gus Van Sant. Genom hela sin karriär har han skildrat dem, med nyfikenhet och respekt, om än med ett visst mått av fetishering. Tonåringar, eller något äldre ungdomar, står i centrum i Mala Noche, debuten från 1985, de står i centrum i Good Will Hunting (1997), Finding Forrester (2000), Elephant (2003), Paranoid Park (2007) och de spelar en viktig roll i Till varje pris (To Die For 1995). Filmhistorien är också viktig för Van Sant, så pass att han 1998 gjorde en synnerligen trogen nyinspelning av Hitchcocks Psycho (1960). Sålunda borde man kunna förvänta sig en nyinspelning av Nicholas Rays fina och explosiva Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955), kanske en version där den homosexuella undertexten i orginalet får en mer framträdande plats. Jag hoppas det i alla fall.

Längst ner på sidan finns en scen ur Ung rebell.

imdbs favoriter

I min profil stod det en gång i tiden att jag skissade på att doktorera, kanske i Australien. Nu är det dags för att doktorera, men inte i Australien. Istället blev det Skottland. St Andrews. Det är anledningen till den sporadiska aktiviteten på filmforum, samt att jag haft fett mycket att göra på jobbet. Vad som händer framöver är oklart men jag bloggar på ett tag till så får vi se.

Idag blir det bara lite kuriosa. På imdb.coms lista på dom 250 filmer som fått högst betyg av imdbs användare finns tre svenska filmer. På plats 103 Det sjunde inseglet (1957), på plats 130 Smultronstället (1957) och på plats 191 Låt den rätte komma in (2008).

På första plats ligger för övrigt Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption 1994), vilket är intressant. Inte för att den är dålig utan för att den är så pass ordinär. De flesta andra filmerna på listan är alla särpräglade på något vis. Banbrytande eller konstnärligt högtstående eller visuellt magnifika eller tematiskt mångbottnade eller spektakulära äventyrsfilmer av klassisk matinéstil. Men inget av detta finns hos Nyckeln till frihet. Kanske är det just det, att den är minsta gemensamma nämnaren och inte innehåller något element som kan irritera eller provocera någon. Det gyllene snittet.

Jag räknade lite bland filmernas regissörer. Den mest populära regissören är Alfred Hitchcock, överlägset dessutom, med 11 filmer på listan. Näst populärast är Stanley Kubrick med 8 filmer och Billy Wilder med 7. Kubrick gjorde dock bara 13 filmer sammanlagt, jämfört med Wilders 27 och Hitchcocks omkring 54 stycken. 

Men den mest framgångsrika är Sergio Leone. Han gjorde sju filmer och fyra av dem är med på topp 250, varav en på plats 4, Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo 1966). En till av hans filmer, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari 1964), fick dessutom 8.0 i snittpoäng, vilket är samma poängsnitt som de som ligger på plats 193 - 250, vilket betyder att även den kan hamna på listan, vilken dag som helst. Fem filmer av sju. Inte illa.

Norman, Adair och listade filmer

Under många år satt Barry Norman i BBC:s fåtölj och recenserade film. Han skrev också böcker, och en av dem heter 100 Best Films of the Century. Den kom visserligen ut 1992, så det känns inte så aktuellt att recensera den, men jag läste härom dagen en bitsk artikel om den som skrevs av Gilbert Adair i The Sunday Times (återfinns i essäsamlingen Surfing the Zeitgeist) när Normans bok var aktuell, och Adairs reaktion finns det en del att skriva om . Så det gör jag nu:

När man gör en lista, såsom Norman gjorde, leder det ofrånkomligen till att folk mer eller mindre upprört frågar varför den och den filmen inte är med, och varför den och den filmen är med. Norman svarar själv i förordet "And the answer quite simply is because it is my selection - not yours, nor anyone else's." Fast Adair, förstås, låter sig inte nöjas med detta. Han går igång på att Normans val är så, tja, banala är kanske ett lämplig ord, inskränkta eller förutsägbara. Det är för mycket amerikanskt, för mycket brittiskt, för mycket mainstream. Adair skriver att "he appears never to have heard of Rossellini, Ozu, Mizoguchi, Vigo, Ophüls, Dovzhenko, Feuillade, Tati, Tarkovsky and Paradzhanov, and [Norman] relegates such living masters as Resnais, Rivette, Rohmer, Antonioni, Wenders, Pialat, Oliveira, Bertolucci and Bresson (Bresson!) to the status of also-rans". Men även när Norman har med filmskapare som Adair godkänner, så som Hitchcock eller Welles, tycker Adair att Normans filmval är för trist. ("Hitchcock? Why bother looking further than Psycho?")

Jag känner mig själv inte särskilt träffad av Adairs sarkasmer (min egen lista (finns här) innehåller exempelvis två Rossellini, en Ozu, en Mizoguchi, en Ophüls, två Rivette, en Bertolucci och två Bresson) men det är ändå ganska dumt, av två skäl. 

Dels för att Norman säkert sett filmer av alla, eller i alla fall de flesta, av Adairs älsklingar men uppenbarligen inte tyckte att de var tillräcklig bra. Norman är ju trots allt inte främmande för europeisk film. Filmer av Godard, Carné, Fellini, Visconti, Cocteau (just Cocteau måste väl trots allt blidka Adair lite grann), Buñuel, med flera finns med. 

Det andra skälet till att det blir dumt, eller fånigt, är det faktum att Adairs egen lista på uteblivna namn även den är förutsägbar och inskränkt, i samma utsträckning som han tycker  Normans är. Nästan alla namn som Adair listar tillhör basuppsättningen av europeiska och japanska artfilm regissörer som slog igenom på 50-talet. Med undantag av Feuillade och Paradzanov är Adairs lista lika konventionell som Normans. Lite roligt är det att Norman har samma inställning som Adair. Exempelvis kriserar Norman Oscarsjuryn för att vara enkelspårig och fantasilös som ger Oscar för bästa film till Kramer mot Kramer (Kramer vs Kramer 1979) istället för till Apocalypse Now (1979) och nästan aldrig ger priset till en western exempelvis.

Även när man läser Adairs lista kan man som sagt fnysa åt konformismen om man vill. Var, frågar man sig, finns Mikio Naruse, Teinosuke Kinugasa, Joseph H. Lewis, Gregory La Cava, Hasse Ekman, Tomás Alea Gutiérrez och så vidare. Så där kan man hålla på, men vad är poängen med det? Utifrån båda sina positioner vill Norman och Adair komma åt de småborgerliga och lyfta fram de filmer som verkligen är bra. Men varför måste allt göras i förhållande till något annat? Varför hävda att ens egen lista är bättre än någon annans lista? Baserat på vilka kriterier? 

Som Norman skrev, "it is my selection - not yours, nor anyone else's." Kan det inte få räcka med det?

-----------------------------------------------------

Två saker till:

Norman skriver i sitt förord att listan innehåller filmer som inte skulle komma med på någon annans lista. "What on earth, one wonders, can these latter films be" frågar sig Adair. Får jag föreslå Oh, mr Porter (1937), en komedi med Will Hay, och måhända Genevieve (1953), trots Kay Kendalls trumpetsolo. Men i övrigt är Normans filmval, precis som Adair säger, föga överraskande, men det säger en del om den position han utgår ifrån när han tror att många av filmerna inte skulle vara med på någon annans lista.

Adair ondgör sig också över att man i Storbritannien inte tar filmkonsten på allvar utan ser den lite över axeln, och att Normans lista spär på denna syn på filmen. Men det förstår jag inte alls. Det är ju inget fel på filmerna Norman listat. Tvärtom, de flesta är väldigt bra och många är exempel på filmkonst när den är som bäst. Även om blott 36 av dem är med på min lista.

Saker jag har sett (33)

Ghost, Titta vi flyger, Den osynlige fienden, En farlig kvinna

Ghost (1990) är ju något av en modern klassiker (vad nu det är för något), som de flesta verkar ha sett och som det refereras till. Så jag har i 19 år beklagat att jag inte sett den. Nå, nu har jag sett den och nu beklagar jag istället att jag sett den. Den var nämligen synnerligen dålig. Det räcker egentligen med Patrick Swayze. Joey i Vänner (Friends) fick en gång en recension som sa att han inte var "believable as a human being". Det samma gäller Swayze. Jag vet inte hur han gör det, men han gör det dåligt. Hela filmen är en banal, tramsig och frustrerande övertydlig smörja, utan dynamik eller värme, charm eller hantverksskicklighet. (finns på dvd)

Titta vi flyger (Airplane 1980) är gjord av Zucker, Abrahams, Zucker, det vill säga Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker. Samme Zucker som gjort Ghost. Men det är en helt annan värld. Titta vi flyger är en rå och stundtals hysteriskt rolig parodi på katastroffilmer och på så mycket annat. Det rör sig skamlöst mellan högt och lågt (en höjdpunkt är piloten som som börjar prata homoerotiska fantasier med en liten pojke och frågar om han någonsin suttit i ett turkiskt fängelse). Den är förvisso inte för alla smaker, men för den som är på humör är den oemotståndlig. Roger Roger? We've got clerance Clarence. (finns på svensk dvd)

Charm eller värme finns det inte heller så mycket i Den osynlige fienden (Lost Patrol 1934), men hantverksskicklighet och dynamik finns det desto mer av. Det är en tidig John Ford-film, innan hans storhetsperiod som inleddes 1939, och det är relativt enkel. En engelsk patrull i öknen går vilse och slår läger vid en oas, där en osynlig fienden skjuter ihjäl dem, en efter en, utan att någonsin visa sig. Det blir en förtätad stämning och Fords stundtals magnifika bilder gör det till en mycket lyckad film, trots sin kolonialt dammiga ideologi. (finns på fransk dvd)

En farlig kvinna (Baby Face 1933), om en hårdhudad och utnyttjad kvinna som avancerar via sängvägen, är ett exempel på det mer osminkad Hollywood som fanns innan "the production code", filmindustrins självcensur, som infördes 1934. Den är kort och koncis och Barbara Stanwyck i huvudrollen är strålande. Kritikerna skrev mycket om att hon var hjärtlös och hänsynslös, men det stämmer inte med hur hon presenteras och porträtteras i filmen. Det är märkligt, men inte ovanligt, när kritiker låter sina egna övertygelser avgöra vad en film har för budskap, snarare än vad filmen faktiskt själv säger. (kan eventuellt finnas i någon dvdbox i USA)

Maurice Jarre

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.

Saker jag har sett (32)

Så, Saker jag har sett är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.

Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler

Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i Last Days (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. Milk är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns här)

Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på flm gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)

Che - argentinaren (Che - Part One) är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)

En shopaholics bekännelser (Confessions of a Shopaholic) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)

The Wrestler är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)

Recensionslänkar:

Milk DN SvD

Det regnar alltid... DN SvD

Jag har älskat dig så länge DN SvD

Che DN SvD

En shopaholic... DN SvD

The Wrestler DN SvD, Andres Lokkos intervju med Rourke här

Rättstavning

Nu är påsken slut och jag är tillbaka. Sitter och skriver på den första Saker jag har sett på väldigt länge. Jag har sett så mycket att den riskerar bli på tok för lång. Någon form av pedagogisk uppdelning får det bli.

Tills dess så kan jag berätta att Svenska Dagbladet stackars recensent Jeanette Gentele, som oftast är en källa till lika delar frustration och skräckblandad förtjusning, i torsdags recenserade Race to Witch Mountain. I slutet av sin recension nämnde hon en tidigare version av samma story. Jag citerar: "Race to witch mountain, som bygger på boken med samma namn av Alexander Key, har spelats in flera gånger, bland annat under titeln Den äventyrliga flykten 1975 med Ray Millands, Donald Pleasance, Cristopher Lee och Bette Davies."

Låt oss leka Finn fem fel! Boken heter Escape to Witch Mountain, inte Race to.... Ray Milland stavar utan "s" på slutet. Donald Pleasence stavar inte sitt efternamn Pleasance. Christopher Lee stavar sitt förnamn med "Ch" och Bette Davis stavar sitt efternamn utan "e". Varken Lee eller Davis är för övrigt med i Den äventyrliga flykten.  

Efter det här inlägget kanske SvD ändrar i nätartikeln, men i pappersform är den förevigad för all framtid. 

Förresten, 1978 kom en uppföljare till Den äventyrliga flykten, Dr Gannon och hans robotar (Return from Witch Mountain). Där är Lee och Davis med. 

Overload

För någon månad sedan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Schindler's List (1993) förnekar att det fanns gaskamrar i Tyskland under Andra världskriget och förra veckan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) skildrar Europas kolonisering av "white supremacists". Jag trodde i min enfald att båda handlade om det motsatta med vad fan vet jag? 

Jag vet dock att jag fortfarande har alldeles för mycket att göra för att hinna skriva (till skillnad från vissa som kanske skulle göra något annat än att skriva). Men håll ut. Jag kommer snart tillbaka.

Ska detta förresten tolkas som att Spielberg i själva verket är nazist? Jag misstänker att han själv skulle bli mycket förvånad.

Familjen Spielberg

Duellen och Hajen i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i Närkontakt av tredje graden. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.

Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.

Hajen, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, Sugarland Express, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i E.T. består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. Solens rike handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. Hook handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I A.I. ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. Catch Me If You Can öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, Minority Report, ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, Världarnas krig, spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen.

Solens rike är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att vara dysfunktionell.

Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt: “All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.

Återkomst

Så, äntligen börjar det bli ordning på torpet och jag har tid att skriva på filmforum. Imorgon kommer den första nyskrivna texten på en evighet... Om Spielberg.

övertryck

Nej, var inte oroliga. Jag är kvar, men jag har så mycket att göra, med jobbresor till London och andra stora projekt utomlands. Men snart kommer det nya, informativa och spirituella inlägg!

filmkritik och debatt därom

Det pågår just nu två parallella debatter om filmkritik, en startad av Nils-Petter Sundgren och en som en följd av att Mammut visades i Berlin.

NPS skrev en krönika om hur dåliga dagens filmbloggare var, fast han gillade Hynek Pallas och Kjell Häglund. Först hade jag tänkt ge mig in i debatten men varför då? Det känns så tramsigt alltsammans. Både Sundgrens krönika och flera av de svar han fått. (Sundgrens krönika finns bland annat här, inklippt i ett svar på den samma.) Den andra diskussionen, om svenska filmkritikers okritiska mottagande av Mammut, är aningen mer relevant. Bland debattanterna återfinns Jon Asp, Per Gudmunsson och Hynek Pallas men för enkelhetens skull räcker det att läsa den eminenta sammanfattningen Jonas Holmberg gjort på flm. (I dagens Expressen har Jonas också skrivit om debatten.) Själv är jag mycket kritisk till Mammut, (läs varför här) men är inte överraskad över det övervägande positiva mottagandet. Tror dock inte det handlar om att det är just Moodysson som gjort den, eller för att den är svensk (hur svensk den nu är), utan för att den i sitt budskap stryker kritikerna medhårs.

Det största problemet med debatter om filmkritik och filmkritiker är nog att det mest blir grova generaliseringar och svepande omdömen som är ack så lätta att motbevisa. Ytterligare en nu pågående debatt handlar om huruvida svenska filmkritiker är för unga, oerfarna och ointresserade av filmhistoria och den debatten är ett utmärkt exempel på vad jag skrev i föregående mening... Egentligen handlar det sällan om själva filmkritiken utan blir en fråga om käpphästar och generationsförbistringar. När sedan debattörer som själva inte är filmkritiker blandar sig i kommer lätt andra klichéer på löpande band. I debatterna just nu har jag ännu inte sett repliken "alla kritiker är ändå bara misslyckande och bittra filmregissörer" men nästan. Den gamla klassikern "men gör en egen film då får du se hur lätt det är" har bland annat förekommit, trots argumentets poänglöshet. Undrar förresten om det argumentet används i andra sammanhang. "Jaså, du tycker tunnelbanan ofta är försenad? Försökt själv sköta lokaltrafiken i Stockholm så får du se hur lätt det är." "Så du tycker det var dumt att invadera Irak? Försök själv vara president så får du se hur lätt det är."

Vad som också är lite fånigt i de här debatterna är att i princip alla känner varandra (och det gäller mig också) så det blir ganska incestuöst. Att någon av debatterna skulle leda till en bättre eller mer relevant filmkritik har jag svårt att tro. Jag skrev för övrigt ett inlägg för snart tre år sedan om min syn på filmkritik och hur jag skulle vilja att den var så läs gärna den. Klicka här. Jag skrev i höstas om Sundgren och politisk film också, så klicka här om du vill läsa den artikeln.

Oscar 2009

Jag är fortfarande lite yrvaken efter nattens Oscarvaka. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt på grund av alla reklamavbrott hela tiden som stör rytmen och sänker humöret. Dessutom var det så lite av Hugh Jackman, som varit riktigt bra i sin inledning och sina dansnummer. Särskilt det musikalmedley som Baz Luhrmann koreograferat var spektakulärt. Men på det hela taget är Oscargalan förbluffande dålig tv, och det inledande två timmar reportaget från röda mattan är en orgie i pinsamheter och trams. Man fick knappt se en enda känd person, bara ett helt kompani olika programledare som hela tiden tackade varandra. What's the deal?

Om priserna är det inte mycket att säga, annat än att det var många rörande tacktal. Skönt att inte Benjamin Buttons otroliga liv vann några tunga priser. Det vore intressant vad de indiska kritikerna som gnällt på Slumdog Millionaire tycker idag när den fick så många priser och tårögda pristagare tackade akademin å Indiens vägnar och pratade om att nu äntligen fick indisk film en plats på kartan. Apropå Indien så minns jag fortfarande när Satyajit Ray fick en Honorary Award 1992, någon månad innan han avled. Det var ett rörande ögonblick.

I en märklig artikel i The Economist ironiserade man över att Oscarstatyetterna går till små, smala filmer som få sett och jämförde med The Dark Knight som är väldigt populär men inte fick några tunga nomineringar. (Det ironiserades över det även på galan igår, särskilt om The Reader.) Visserligen är The Dark Knight betydligt bättre än till exempel Milk och Benjamin Button om ni frågar mig, och borde nominerats mer, men å andra sidan är det knappast några obskyra filmer som nominerats. Vad vore poängen med en gala som belönade de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna? De har ju redan fått sitt pris, i guldpengar istället för guldstatyett.

Apropå The Dark Knight, det sägs ibland att Heath Ledger nominerades enbart för att han dog. Vill de med detta säga att han inte var bra nog, eller att man inte har för vana att nominera skådespelare i den typen av filmer? Det sistnämnda stämmer inte och hans rollprestation var helt makalöst magnifik. Det var tveklöst den mest självklara vinnaren.

Här är en annan länk, med allt om galan.

fildelning

Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i måndags olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.

Och som jag sagt förut så känns debatten som förs nu redan förlegad.

Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Göteborg

Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.

Ron Howards senaste film heter Frost/Nixon, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.

Men den bästa filmen jag såg var iranska The Song of Sparrows, av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.

Jesper Ganslandt följer upp Farväl Falkenberg (som jag skrev om här) med en dokumentär, Filmen jag inte pratar om längre, om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser. 

Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna Julia, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.

Saker jag har sett (30)

Mammut, Benjamin Button otroliga liv, Revolutionary Road

På ett hantverksplan är Mammut, Benjamin Button och Revolutionary Road delvis oklanderliga, med reservation för Thomas Newton tröttsamma musik i den sistnämnda. I Mammut spelar dessutom alla mycket bra, och det finns goda skådespelarprestationer i Benjamin Button också. Kate Winslet i Revolutionary Road är magnifik. Men vad alla tre också har gemensamt är att jag fann dem tråkiga och jag blev inte emotionellt engagerad i någon av dem. Och då räcker det inte med föredömliga produktionsvärden. I Revolutionary Road var problemet dels att Leonardo DiCaprio inte kändes trovärdig som gift, heltidsarbetade 30-åring med två barn och dels att filmen stod och stampade. Allt sades i det första grälet i första scenen mellan det gifta paret, och sen skedde ingen utveckling utan bara en konstruktion om en Parisresa som mest kändes som ett farthinder på väg mot det ofrånkomliga slutet. I Mammut var problemet att filmen flöt omkring från person till person, i land efter land, men aldrig gick in på djupet och aldrig själv intresserade sig för sina rollfigurer annat än som megafoner för ett budskap.

Mammut har inte en traditionell historia utan är mer en lägesbeskrivning av hur världen ser ut. Eller snarare vill den vara det, men det är en klichéfylld bild av världen. Den världsbilden går ut på att det finns ett väst och en tredje värld, och den tredje världen utnyttjas av väst. Men verkligheten är mer komplex och om man inte ser nyanserna utan bara upprepar bilden av amerikaner som blasé, thailändska kvinnor som prostituerade och filipinos som fattiga levandes vid soptippen så blir man en del av problemet. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Det här är den bild som ständigt förmedlas (vid sidan av bilden av Thailand som ett semesterparadis). Visserligen är sexturismen till Thailand omfattande men Thailand är också en förtryckande nation och också ett förhållandevis rikt land. Moodysson hade lika gärna kunnat göra en film om rika thailändska affärsmän som åker till Laos och utnyttjar prostituerade, eller för den delen till USA och går till prostituerade där. Det hade varit modigare och mer spännande. Som det nu är bekräftar Mammut trots allt bara den världsbild som vårt samvete vill att vi ska ha. 

Intervju med Lukas Moodysson i DN här. DN:s recension här. En recension från SvD här.

Omtänk

Som ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om. 

Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. Saker jag har sett kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.

I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för Moodyssons nya film Mammut. Det blir spännande.

2008/2009

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.