Maya Deren

En kvinna ligger på en strand där vågorna rullar in och ut. Hon tittar på måsarna och börjar sedan klättra upp i ett dött träd. Plötsligt befinner hon sig på ett långt matbord, där uppklädda människor sitter och röker, pratar och skrattar. Hon kryper längs med bordet, men ingen tar någon notis om henne. I andra änden av bordet sitter en man och spelar schack, men när kvinnan kommer fram till schackbrädet börjar pjäserna flytta runt sig av sig själva tills en pjäs faller av brädet och ramlar ner i det döda trädet och vidare ner i vattnet. Kvinnan följer efter. Lite senare befinner hon sig i ett hus där möblerna är täckta med vita lakan. Hon går runt, öppnar dörr efter dörr, och plötsligt är hon inte längre i huset utan på en klippa. Hon glider ner för stenarna och vandrar runt på en stenig strand. Hon plockar upp sten efter sten tills hon kommer fram till strandkanten, där två svartklädda kvinnor sitter och spelar schack. Mot slutet springer kvinnan, kanske i panik, bort från allting, medan återblickar till det vi redan sett klipps in.

Det, lite översiktligt, är ”handlingen” i Maya Derens stumma kortfilm At Land (1944). Som synes är det inte en traditionell spelfilm utan en konstfilm, och som sådan är den en viktig milstolpe inom den avantgardistiska filmen, och Maya Deren är, på många sätt, ett av de viktigare namnen inom den konstform hon arbetade i. Deren menade att film verkade på två plan, horisontellt, som var ett narrativt plan, berättelsen, personerna, handling, och vertikalt, som var ett poetiskt plan, stämning, tonfall och rytm. Själv var hon alltså mer intresserad av det vertikala planet.

Deren föddes 1917 i Kiev, Ukraina, som Elenora Derenkowsky. På grund av antisemitismen i hemlandet flyttade familjen till USA 1922, där man också kortade efternamnet till (det mindre uppenbart judiska) Deren. Sitt förnamn bytte hon själv på 40-talet från Elenora till Maya, som är ett buddhistiskt begrepp för att verkligheten är en illusion. Det är också sanskrit för ”moder”. Hon studerade i Genève i Schweiz mellan 1930 och 1933, och när hon kom tillbaka till USA pluggade hon journalistik på universitetet i Syracuse. Hon passade också på att skriva poesi och gifta sig med Gregory Bardacke. De flyttade till New York där de skiljde sig och Deren tog en examen i English literature. Då hade hon blivit intresserad av dans och slog följe med Catherine Dunham, koreograf och dansare, på en turné runt i USA. Där träffade hon sin nästa man, Alexander Hammid och de gifte sig 1942. Det var nu som Deren började göra film, förmodligen tack vare att hennes man var filmskapare själv, av tjeckisk härkomst.

Deras första film var Meshes in the Afternoon (1943). En kvinna kommer hem en solig dag och sätter sig i en fåtölj vid ett fönster. Där somnar hon, och börjar drömma besynnerliga drömmar. Hon plockar ut nycklar ur munnen, hon springer uppför trappor som svajar från sida till sida, knivar dyker upp som från ingenstans och en mystisk svartklädd varelse med en spegel som ansikte vandrar förbi. Allting händer dessutom flera gånger, fast med små förskjutningar.
Med sin film, och de kommande, problematiserade Deren och Hammid jaget, tiden och rummet. De rörde sig bortom konventionell logik och kontinuitet och gjorde det dessutom med stil och ambitiöst kameraarbete. De kritiserade borgerliga konventioner och osynliggörandet av kvinnan.

De bosatte sig i Greenwich Village, där Deren var synnerligen aktiv. Hon skrev, fotograferade, filmade, dansade, sydde kläder och startade Creative Film Foundation, för att stödja och premiera konstfilm. I hennes krets återfanns Arthur Miller, Sara Kathryn Arledge, Dylan Thomas, Shirley Clarke, Stan Brakhage, Hon ordnade också egna visningar för sina filmer, hemma hos kritiker som James Agee och Manny Farber, och på Provincetown Playhouse. Det var en succé och inspirerade till skapandet av Cinema 16 (en filmförening som visade experimentell film, liksom dokumentärfilm, och som hade 7000 medlemmar som mest). Agee var inte helt överväldigad, men han menade att han inte kunde komma på någon som ”is paying any more attention to that great universe of movie possibility” än Deren.

Deren var av den uppfattningen att film var ett eget medium och att man borde använda dess möjligheter att bryta upp tiden och rummet. I en film kan en person öppna en dörr och kliva från ett rum till en helt annan plats eller en annan tid, och att på detta sätt bryta mot verklighetens restriktioner var centralt för Derens filmskapande. I hennes ofullbordade dansfilm A Study in Choreography (1945) dansar en man i skogen, sen via ett klipp är han i en ateljé, för att sedan plötsligt dansa runt på ett museum bland statyer och byster innan han är tillbaka i skogen igen. Ett annat exempel är The Very Eye of Night (1958) där elever från Metropolitan Opera Ballet School filmats och den negativa filmen har dubbelexponerats över en stjärnhimmel så att de dansar längs Vintergatan.

Det är förstås lätt att dra en parallell till surrealismen, men Deren själv uppskattade inte den kopplingen. Surrealismen för henne var något självupptaget och inskränkt. Hon förespråkade en aktiv och allomfattande konst, där den enskilda konstnären och den enskilda individen gick upp i ett större sammanhang. ”He becomes part of a dynamic whole which, like all such creative relationships, in turn, endow its parts with a measure of its larger meaning.”

Deren var aktiv socialist, och Trotskist, och hennes tankar om individens plats i ett stort kollektiv hänger förstås ihop med hennes socialistiska tankegångar. Men hon var kritisk till situationen i Sovjetunionen, som hon kallade för ”feudal industrialism”. Deren var en medveten konstnär som ansåg att man har ett ansvar för att agera etiskt, och att estetik och etik hänger ihop. När man uttrycker sig estetiskt gör man också ett etiskt ställningstagande, eller borde i alla fall. Det är konstnärens skyldighet att vara medveten om omvärlden och dess problem och konflikter och behandla dem i sin konst.

Det är inget jag håller med om personligen, men för Deren var det ett moraliskt imperativ.

Deren drabbades av en hjärnblödning 1961, bara 44 år gammal, och hennes dåvarande man, Teiji Ito, strödde hennes aska över berget Fuji i Japan.

---------------------------------------------------------
Det första citatet är ur Derens egen konstteoretiska text An Anagram of Ideas on Art, Form and Film. Agees citat är från en recension i The Nation 1946, och finns återgiven i Agee on Film.
Hennes filmer finns på dvd i USA, samt på nätet. Se här till exempel.

Fortfarande semester, fast ett tips om Malmö Konsthall

Måndagen den 20 augusti blir det full fart igen på filmforum, men till dess vill jag tipsa alla som är, eller kommer till, Malmö om utställningen på Malmö Konsthall med filmer och målningar av William Kentridge. Den är intressant för den filmintresserade också, särskilt projektet 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon, Kentridge hommage till en av filmkonstens första och främsta pionjärer, fransmannen Georges Méliès (1861-1938). Utställningen pågår till den 19 augusti.

Filmarkivet (12)

En kvinna, Julie, ligger i en säng, ibland har hon kläder på sig, ibland är hon naken. Hon äter lite socker. Hon skriver ett brev. Och hela tiden berättar hon i voice over vad hon nyss har gjort, eller vad hon strax ska göra. Det är allt. En kvinna, ett rum, en säng, några brev och lite socker.

Vad jag just beskrivit är den första delen av mitt tolfte val till Filmarkivet, Chantal Akermans film Je, tu, il, elle (1974). I den andra delen åker Julie med en lastbil, och medan lastbilschauffören berättar om sitt äktenskap runkar hon av honom. Den tredje delen är Julies besök hos sin ex-flickvän. De har sex, och sen går Julie därifrån nästa morgon. Det är filmens handling, i den mån man kan kalla något så flyktigt för handling. Mer relevant är kanske att säga att den handlar om en kvinnas sexuella liv. Den kvinnan ligger Chantal Akerman nära får man förmoda, för hon är regissör, manusförfattare och producent, det är också hon som spelar Julie.

Je, tu, il, elle har alltså inte någon klar handling, den är en slags installation, eller performancekonst, lika gärna som en film. Det är inte så viktigt, att kategorisera, men det är något man kan diskutera. Hur som helst har den en hypnotisk närvaro. Den första delen är den som fungerar bäst. Det är en gåta hur en ensam kvinna i ett kalt rum som äter socker kan vara så trollbindande. En anledning är berättarrösten, som skapar en form av intimitet och spänning. Det är enkla raka bilder, där kameran är stationär, men inte statisk, snarare nyfiken och lyhörd. Men även om den första är den bästa är de alla relevanta.

Chantal Akerman, en av Belgiens få internationellt erkända filmskapare, blev naturligtvis hyllad som en feministisk filmskapare. Delvis för vad hon berättar om, och delvis för hur hon berättar, eller inte berättar. Hon bryter helt mot konventioner och berättarstrukturer, och skildrar bara en kvinna. Filmen ställer inga frågor, den ger inga svar, den bara är, vilket naturligtvis kan bli oerhört frustrerande för den som behöver struktur. För andra kan det kännas befriande, för strukturer, som ofta är manliga, kan vara både förminskande och förtryckande.

Bland Akermans senare filmer återfinns bland annat Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1976), en nästan fyra timmar lång film om tre dagar i en hemmafrus liv, om hennes vardagsbestyr, vilket innefattar att sälja sin kropp till män för att kunna försörja sig själv och sin son. Den finns på dvd i Frankrike. Få av hennes filmer har visats i Sverige, den enda jag kommer på är en romantisk komedi från 1996, Det bor en fransk kvinna i min lägenhet (Un divan à New York), som kan finnas i (extremt) välsorterad videobutik. I England finns La captive (2000), och i USA finns Demain on déménage (Tomorrow We Move 2004) på dvd, men mer är det inte.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här