Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Saker jag har sett (25)

Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E

Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!

Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)

Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)

Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)

Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)

Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)

Saker jag har sett (21)

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Saker jag har sett (16)

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)