Michelangelo Antonioni

Efter Bergman, så har nu även Michelangelo Antonioni avlidit. Samma dag dessutom, vilken känns lite märkligt. Men man kan nog säga att han var Italiens svar på Bergman, så det kanske är ganska naturligt egentligen.

Jag skrev om en av Antonionis filmer i våras, och här kommer den texten i repris:

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Här är DN:s artikel om Antonioni.

Saker jag har sett (2)

Det verkade länge som om jag aldrig skulle behöva säga det, men nu måste jag tyvärr göra det. Milos Forman har gjort en dålig film. Jag har sett alla långfilmer han gjort, och nästan allt har varit riktigt bra (bäst är En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plavovlaský 1965) och Taking Off (1971)), och har de inte varit riktigt bra har det i alla fall varit bra. Men Goya's Ghosts, som hade premiär härom veckan, den är inte bra. Den brister på nästan alla plan. Javier Bardem går runt och mumlar, Natalie Portman har ryckningar i läppen och Stellan Skarsgård känns som om han är lobotomerad. Det är historia och konst förvandlat till kitschigt, ytligt dravel. En scen mot slutet, ett besök på Prado museet i Madrid, var filmens största behållning, som också hade en viss visuell elegans, men vad övrigt var var inte bra.

En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) är något helt annat. En alldeles underbar liten engelsk film, som formligen svämmar över av idéer och infall. Den första halvtimmen är en farsartad inledning på ett litet insnöat hotell i ett litet insnöat land i centrala Europa strax före Andra världskriget. Bland gästerna finns en ung engelska och en äldre engelsk guvernant. De gör sällskap på tåget därifrån, men plötsligt är guvernanten borta. Hennes väninna letar efter henne, men hon är spårlöst försvunnen. Som inte det var märkligt nog så förnekar alla andra passagerare att de sett henne. Antingen har hon aldrig varit på tåget, eller är alla inblandade i en konspiration. Men varför? Efter hand blir det uppenbart att filmen är en allegori över stämningarna i Europa på gränsen till Andra världskriget, där slipade fascister och eleganta östeuropéer intrigerar mot britterna. Mot slutet av filmen är det bara britter kvar på tåget, och de tvingas skjuta sig till friheten. Manuset, av Sidney Gilliat och Frank Launder, kan tolkas som en kritik mot den brittiska regeringens eftergiftspolitik mot nazisterna och Tyskland. Det var den första av flera filmer Alfred Hitchcock regisserade som var antinazistisk propaganda, och den bästa därtill. Det är den typ av film där ingen är vad han/hon utger sig för att vara, och där ordvitsarna står som spön i backen. Jag såg den på bio, men den finns att hyra, så gör det på en gång.

Några ordvitsar förekommer inte i 4.30 (2005), en avskalad studie i ensamhet från Singapore. Den handlar om en pojke i 10-års åldern som lever i princip helt ensam. I lägenheten bredvid bor en koreansk man, med oklar relation till pojken, annars består pojkens dagar utanför skolan av total ensamhet. Det är nästan ingen dialog i filmen, den är i det närmaste ljudlös, och det händer i princip ingenting. Det är bara pojken som tar in tvätt, klipper sönder cigaretter, badar, busar med en grupp pensionärer som gör tai chi, samtidigt som han längtar efter en pappa. Han har en mamma men hon är inte i Singapore, hon bara ringer ibland. Jag såg den i en nästan tom biosalong, så under 90 minuter var det bara jag och den där pojken, och filmen hade den effekten att jag blev helt absorberad av hans liv. Om han skrattade så skrattade jag, om han ramlade som höll jag upp händerna framför ansikte för att skydda mig, om han var ledsen så var jag det också. Det var en märklig känsla att så totalt gå upp i någon annans liv, och eftersom det inte fanns några störande objekt eller distraherande händelser var jag helt utelämnad. Jag har full förståelse för de som efter fem minuter börjar sucka och undra om det inte ska hända något snart, men även de borde kunna uppskatta Xiao Li-yuan, som spelade pojken. Han var storartad.

Den röda öknen (Il deserto rosso 1964), om en kvinnas sammanbrott i ett industrilandskap i Ravenna, är inte vad jag skulle kalla storartad. Precis som i Feber (L'eclisse 1962), som jag skrev om i förra Saker jag har sett, är det en av Michelangelo Antonionis utforskningar av den italienska borgarklassen, men den här är inte alls lika lyckad. Det är för stel och formell för min smak, även om Monica Vitti som spelar huvudrollen är bra. Filmen imponerar annars mest för att den är så frånstötande ful. Alla miljöer och interiörer är smutsiga, gråa, ogästvänliga, det finns inget för ögat att vila på, och skorstenarna pumpar oavbrutet ut giftig rök. Faktum är att det enda färgglada är just röken, och titeln, Den röda öknen.

Det är nog 18-20 år sedan jag såg Dr Zjivago (Doctor Zhivago 1965) för första gången, och sedan dess har jag längtat efter att se den på stor duk. Nu äntligen har jag fått göra det, och även om det på alla sätt var en undermålig kopia var det ändå en fröjd att se den. Det är en av de visuellt mest imponerande filmer jag vet, både för sina exteriörer, men också för sitt eleganta och experimentella filmande genom glas, vilket närmast är ett tema filmen i genom, att filma viktiga händelser genom ett fönsterglas, där vi bara ser vad som händer, men inte hör vad som sägs. Det är ett grepp jag gillar. Det är verkligen en film som använder sig av det rent filmiska, bilder och klippning, för att berätta, och den gör det så bra att de tre och en halv timmar som filmen pågick tog slut i ett nafs. David Lean var min favoritregissör under många år, tills Howard Hawks tog hans plats, och Dr Zjivago är ren Lean, såväl visuellt som tematiskt, och även om han gjort en handfull filmer som är bättre emotionellt och intellektuellt, så är det nog ingen som är ett lika visuellt äventyr, möjligen Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962).

Jag gillade som sagt inte Goya's Ghosts, men allra sämst av den senaste veckans sedda filmer var tveklöst Wild Hogs (2007). En riktigt idiotisk film om manlig vänskap, full av tramsiga mansmyter om våld och komplett med gnälliga fruar och homofobi, lägg till detta några riktigt pinsamma insatser av John Travolta och Ray Liotta, en hög med unkna skämt (och en märklig tro att ett skämt blir roligare om det upprepas) och ett bisarrt berättande, och dra sen dina egna slutsatser. Jag ska inte förneka att jag skrattade ibland, men herregud vilken smörja!

Förra Saker jag har sett återfinns (här)
A.O. Scotts recension av Wild Hogs återfinns (här)

Saker jag har sett

För er som läser Believer är säkert Nick Hornbys kolumn Stuff I've Been Reading bekant. Varför skulle jag vara sämre? Dags alltså för Saker jag har sett som framöver kommer att publiceras oregelbundet och slumpmässigt. Sen den som ett komplement till måndagsessän, med några ord om vad jag sett den senaste tiden. God läsning!

Little Big Man är en synnerligen besynnerlig westernfilm från 1970, med Dustin Hoffman i titelrollen. Det är en uppgörelse med westernmyten, och en bitande kritik mot de vitas utplåning av indianerna. Vissa sekvenser, som en oprovocerad kavalleriattack mot ett indianreservat, är oerhört brutala och smärtsamma, och effektiva. Andra sekvenser däremot är mer lättsamma, närmast farsartade, och har en slags camp-faktor. Här finns till exempel en sekvens där Little Big Man försöker sig på att vara revolverman, och är stenhård, men han tål inte synen av blod, och har tycks oförmögen att sitta på en stol utan att trilla av. Ett ovanligt inslag är den homosexuelle indian som Little Big Man blir vän med (men han tackar nej till att sova över i dennes tipi, så att kalla det en tidig gaywestern är nog att förta sig). Filmens regissör är Arthur Penn, mest känd för Bonnie och Clyde (1967), och han hade en säregen förmåga att blanda stilar och ge en slags mytisk, balladliknande form till sina filmer. Little Big Man är inget undantag, men inte heller helt lyckad.

1970 var Dustin Hoffman en ung man, det är han inte längre, vilket man kan se i Stranger Than Fiction (2006). I den kan man också se den alldeles förtjusande Maggie Gyllenhaal. Will Ferrell är med också, och bra även han. Ja, det är många som är med. Tom Hulce (som spelade Mozart i Amadeus (1984), Linda Hunt och Queen Latifah återfinns också, till allmän glädje. Samt Emma Thompson förstås. Will Ferrell spelar kontorsråttan Harold Crick, som plötsligt upptäcker att han är huvudfigur i en bok som håller på att skrivas. Inte att en bok skrivs om honom, utan att han är en fiktiv rollfigur i en roman. Bland annat hör han författarens röst, som hela tiden berättar vad han gör, hur han tänker och vad som händer. Resultatet blir att Harold genomgår en existentiell kris. Det är nämligen också en film av den typen som går ut på att man ska förverkliga sig själv, bryta mot rutinerna, finna sin inre glöd och sånt, och Harold Cricks väg ut ur vardagstristessen går bland annat via den bohemiska bagerskan Ana Pascal (ms Gyllenhaal), med hjälp av den excentriske litteraturprofessorn Jules Hilbert (mr Hoffman). Filmen är tyvärr lite osjälvständig, med tydliga referenser till exempelvis Truman Show (1998), men skön, mycket skön. Den hör till den typ av filmer Charlie Kaufman och Spike Jonze specialiserat sig på, med en komplex metastruktur, och det är ganska stimulerande. Will Ferrell fyller också sin figur med värdighet och värme som gör honom till en av de mest älskvärda av hjältar. Filmen fungerar på många plan, men främst genom sin lågmäldhet och älskvärdhet, trots att den behandlar de stora frågorna, livet, döden, kärleken och konsten.

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Det verkar som om existentiella frågeställningar är temat för stunden, för nog kan man säga att sådana även finns i Nu blåser vi snuten (Smokey and the Bandit, 1977) också. Den köpte jag för 49 kronor på Coop Forum, av nostalgiska skäl. Den var nämligen en favorit när jag var liten och jag gillade den nu också. Den handlar om två medelålders män som ska smuggla öl från Texas till Georgia. Den ena mannen (spelad av Jerry Reed) kör en långtradare, och den andra (spelad av Burt Reynolds) kör en svart Trans Am. På vägen plockar han upp en kvinna på flykt undan ett bröllop, iförd bröllopsklänning (spelad av Sally Field). Syftet med smugglingen är att vinna ett vad, men det primära syftet är att få leva fritt, känna fartvinden, gemenskapen med de andra långtradarchaffisarna, och peka finger åt etablissemanget. Det är på många sätt en befriande och upplyftande film, gjord med precis rätt blandning av patos och självironi (vid ett tillfälle, efter att han smitit undan polisen ännu en gång, tittar Reynolds rakt in i kameran och gör en min direkt åt åskådaren), även om den naturligtvis är ganska fånig. Men vem har sagt att det fåniga också måste vara dåligt? För övrigt, Sally Field är hur cool som helst, hon darrar inte på manschetten oavsett vad som händer, och hon har de flesta bra replikerna. Bara en sån sak.

Helvetet är en stad

Den brittiska filmbolaget Hammer Films slog igenom stort på 1950-talet, och in på 60-talet, med en serie skräckfilmer, och stod för en av två förhärskande trender inom den dåtida brittiska filmen. Den andra trenden var vad som kom att kallas diskbänksrealismen, där det ledande produktionsbolaget hette Woodfall. Det var filmer som handlade om "arga unga män" i arbetarklassmiljö. Men en av de bästa brittiska filmerna från den tiden är en korsning mellan de två, nämligen Helvetet är en stad (Hell Is a City, 1959). Även om den är producerad av Hammer, och inspelade i vidfilmsformatet Hammerscope, är den inte en skräckfilm utan en realistisk polisfilm, i arbetarklassmiljö. Helvetet är en stad är inte en film som förekommer i de filmhistoriska översiktsverken, inte heller räknas den bland klassikerna, men det visar bara hur godtyckligt det urvalet är (mer om det här). Helvetet är en stad är både en fin thriller i sin egen rätt, samtidigt som den är intressant som en länk mellan på olika decennier, och två olika inställningar till livet. Den är skriven och regisserad av Val Guest, en av den engelska filmens riktiga arbetshästar. Guest regisserade drygt 50 filmer, och skrev även manus till dem, samt till ett 30-tal filmer till. Några producerade han också. Han dog för övrigt för bara ett par veckor sedan, 94 år gammal. Huvudrollen spelas av Stanley Baker, som hade sin storhetstid just dessa år, då han ofta spelade råbarkade män uppvuxna långt från de förnäma salarna.

Helvetet är en stad utspelas i Manchester. En litet gäng rånar en värdetransport, men polisen är dem snabbt på spåren, ledda av Harry Martineau. Filmen är fylld av de vanliga klichéerna, som att Harry är så uppfylld av sitt arbete att han försummar sin fru, men den är betydligt mer än så. Miljöerna är unika, och därigenom får filmen en välkommen fräschör, fint fångade av fotografen Arthur Grant. Här finns ingen kuliss så långt ögat når, och Manchesters industrimiljö ger en tung doft av utspilld öl, skitiga kläder och bolmande skorstenar. Harrys problem med sin fru består dessutom inte bara av att han prioriterar sitt jobb, utan att det finns en annan kvinna. Inte någon ung, vacker snärta, utan en äldre kvinna som jobbar på puben han brukar besöka. Deras relation ger filmen en oanad tragisk dimension, tillsammans med Harrys tilltagande desillusionerade syn på tillvaron. Till slut är det vad som gör Helvetet är en stad annorlunda.

Där tidigare polisfilmer vanligtvis handlat om brott och straff, och ibland även om polismannens vardag, och som också upptar större delen av Helvetet är en stad, så sker en vändning mot slutet. Precis som man halvvägs in i Tyskland anno noll (Germania anno zero, 1947) kan se hur den italienska neorealismen lämnar realismen (Vittorio de Sica) och går mot en mer existentiell riktning (Michelangelo Antonioni), från att vara en fråga om liv eller död, till en fråga om vilket liv som är värt att levas, så ändras riktningen även i Helvetet är en stad, och frågan om vem som är ond eller god, vad som är rätt eller fel, förvandlas till (den retoriska) frågan ”Vad spelar det för roll?” Slutet på Helvetet är en stad liknar mer slutet på Antonionis Feber (L'eclisse, 1962) än andra polisfilmer.

Efter att fallet är löst åker inte Harry hem till frun, inte heller firar han med kollegorna. Istället ger han sig ut på en ensam, nattlig vandring på Manchesters dystra gator. Filmens sista replik är "You don't have to be alone to be lonely."

-----------------------------------------------------------------------
Det finns en del myter om diskbänksrealismen, en av dem är att det var första gången som brittisk film tog sig annan arbetarklassen, en annan att dess realistiska approach var ett brott mot tidigare brittisk film. Naturligtvis är båda påståendena felaktiga. Mer sanningsenligt vore att säga att diskbänksrealismen bara förde vidare en tradition med anor tillbaka till de första brittiska filmerna, och att realismen alltid varit den brittiska filmens främsta kännemärke.

Helvetet är en stad finns på dvd i England och USA. För den som vill se diskbänksrealism rekommenderar jag Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960) samt Långdistanslöparen (The Loneliness of the Long Distance Runner, 1962). Bra filmer med Stanley Baker är till exempel Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953), Rattens desperados (Hell Drivers, 1957) och Krashen (The Accident, 1967). Alla ovan nämnda filmer finns på dvd i England.