Familjen Spielberg

Duellen och Hajen i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i Närkontakt av tredje graden. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.

Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.

Hajen, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, Sugarland Express, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i E.T. består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. Solens rike handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. Hook handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I A.I. ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. Catch Me If You Can öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, Minority Report, ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, Världarnas krig, spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen.

Solens rike är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att vara dysfunktionell.

Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt: “All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.

Återkomst

Så, äntligen börjar det bli ordning på torpet och jag har tid att skriva på filmforum. Imorgon kommer den första nyskrivna texten på en evighet... Om Spielberg.

övertryck

Nej, var inte oroliga. Jag är kvar, men jag har så mycket att göra, med jobbresor till London och andra stora projekt utomlands. Men snart kommer det nya, informativa och spirituella inlägg!

filmkritik och debatt därom

Det pågår just nu två parallella debatter om filmkritik, en startad av Nils-Petter Sundgren och en som en följd av att Mammut visades i Berlin.

NPS skrev en krönika om hur dåliga dagens filmbloggare var, fast han gillade Hynek Pallas och Kjell Häglund. Först hade jag tänkt ge mig in i debatten men varför då? Det känns så tramsigt alltsammans. Både Sundgrens krönika och flera av de svar han fått. (Sundgrens krönika finns bland annat här, inklippt i ett svar på den samma.) Den andra diskussionen, om svenska filmkritikers okritiska mottagande av Mammut, är aningen mer relevant. Bland debattanterna återfinns Jon Asp, Per Gudmunsson och Hynek Pallas men för enkelhetens skull räcker det att läsa den eminenta sammanfattningen Jonas Holmberg gjort på flm. (I dagens Expressen har Jonas också skrivit om debatten.) Själv är jag mycket kritisk till Mammut, (läs varför här) men är inte överraskad över det övervägande positiva mottagandet. Tror dock inte det handlar om att det är just Moodysson som gjort den, eller för att den är svensk (hur svensk den nu är), utan för att den i sitt budskap stryker kritikerna medhårs.

Det största problemet med debatter om filmkritik och filmkritiker är nog att det mest blir grova generaliseringar och svepande omdömen som är ack så lätta att motbevisa. Ytterligare en nu pågående debatt handlar om huruvida svenska filmkritiker är för unga, oerfarna och ointresserade av filmhistoria och den debatten är ett utmärkt exempel på vad jag skrev i föregående mening... Egentligen handlar det sällan om själva filmkritiken utan blir en fråga om käpphästar och generationsförbistringar. När sedan debattörer som själva inte är filmkritiker blandar sig i kommer lätt andra klichéer på löpande band. I debatterna just nu har jag ännu inte sett repliken "alla kritiker är ändå bara misslyckande och bittra filmregissörer" men nästan. Den gamla klassikern "men gör en egen film då får du se hur lätt det är" har bland annat förekommit, trots argumentets poänglöshet. Undrar förresten om det argumentet används i andra sammanhang. "Jaså, du tycker tunnelbanan ofta är försenad? Försökt själv sköta lokaltrafiken i Stockholm så får du se hur lätt det är." "Så du tycker det var dumt att invadera Irak? Försök själv vara president så får du se hur lätt det är."

Vad som också är lite fånigt i de här debatterna är att i princip alla känner varandra (och det gäller mig också) så det blir ganska incestuöst. Att någon av debatterna skulle leda till en bättre eller mer relevant filmkritik har jag svårt att tro. Jag skrev för övrigt ett inlägg för snart tre år sedan om min syn på filmkritik och hur jag skulle vilja att den var så läs gärna den. Klicka här. Jag skrev i höstas om Sundgren och politisk film också, så klicka här om du vill läsa den artikeln.

Oscar 2009

Jag är fortfarande lite yrvaken efter nattens Oscarvaka. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt på grund av alla reklamavbrott hela tiden som stör rytmen och sänker humöret. Dessutom var det så lite av Hugh Jackman, som varit riktigt bra i sin inledning och sina dansnummer. Särskilt det musikalmedley som Baz Luhrmann koreograferat var spektakulärt. Men på det hela taget är Oscargalan förbluffande dålig tv, och det inledande två timmar reportaget från röda mattan är en orgie i pinsamheter och trams. Man fick knappt se en enda känd person, bara ett helt kompani olika programledare som hela tiden tackade varandra. What's the deal?

Om priserna är det inte mycket att säga, annat än att det var många rörande tacktal. Skönt att inte Benjamin Buttons otroliga liv vann några tunga priser. Det vore intressant vad de indiska kritikerna som gnällt på Slumdog Millionaire tycker idag när den fick så många priser och tårögda pristagare tackade akademin å Indiens vägnar och pratade om att nu äntligen fick indisk film en plats på kartan. Apropå Indien så minns jag fortfarande när Satyajit Ray fick en Honorary Award 1992, någon månad innan han avled. Det var ett rörande ögonblick.

I en märklig artikel i The Economist ironiserade man över att Oscarstatyetterna går till små, smala filmer som få sett och jämförde med The Dark Knight som är väldigt populär men inte fick några tunga nomineringar. (Det ironiserades över det även på galan igår, särskilt om The Reader.) Visserligen är The Dark Knight betydligt bättre än till exempel Milk och Benjamin Button om ni frågar mig, och borde nominerats mer, men å andra sidan är det knappast några obskyra filmer som nominerats. Vad vore poängen med en gala som belönade de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna? De har ju redan fått sitt pris, i guldpengar istället för guldstatyett.

Apropå The Dark Knight, det sägs ibland att Heath Ledger nominerades enbart för att han dog. Vill de med detta säga att han inte var bra nog, eller att man inte har för vana att nominera skådespelare i den typen av filmer? Det sistnämnda stämmer inte och hans rollprestation var helt makalöst magnifik. Det var tveklöst den mest självklara vinnaren.

Här är en annan länk, med allt om galan.

fildelning

Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i måndags olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.

Och som jag sagt förut så känns debatten som förs nu redan förlegad.

Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Göteborg

Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.

Ron Howards senaste film heter Frost/Nixon, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.

Men den bästa filmen jag såg var iranska The Song of Sparrows, av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.

Jesper Ganslandt följer upp Farväl Falkenberg (som jag skrev om här) med en dokumentär, Filmen jag inte pratar om längre, om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser. 

Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna Julia, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.

Saker jag har sett (30)

Mammut, Benjamin Button otroliga liv, Revolutionary Road

På ett hantverksplan är Mammut, Benjamin Button och Revolutionary Road delvis oklanderliga, med reservation för Thomas Newton tröttsamma musik i den sistnämnda. I Mammut spelar dessutom alla mycket bra, och det finns goda skådespelarprestationer i Benjamin Button också. Kate Winslet i Revolutionary Road är magnifik. Men vad alla tre också har gemensamt är att jag fann dem tråkiga och jag blev inte emotionellt engagerad i någon av dem. Och då räcker det inte med föredömliga produktionsvärden. I Revolutionary Road var problemet dels att Leonardo DiCaprio inte kändes trovärdig som gift, heltidsarbetade 30-åring med två barn och dels att filmen stod och stampade. Allt sades i det första grälet i första scenen mellan det gifta paret, och sen skedde ingen utveckling utan bara en konstruktion om en Parisresa som mest kändes som ett farthinder på väg mot det ofrånkomliga slutet. I Mammut var problemet att filmen flöt omkring från person till person, i land efter land, men aldrig gick in på djupet och aldrig själv intresserade sig för sina rollfigurer annat än som megafoner för ett budskap.

Mammut har inte en traditionell historia utan är mer en lägesbeskrivning av hur världen ser ut. Eller snarare vill den vara det, men det är en klichéfylld bild av världen. Den världsbilden går ut på att det finns ett väst och en tredje värld, och den tredje världen utnyttjas av väst. Men verkligheten är mer komplex och om man inte ser nyanserna utan bara upprepar bilden av amerikaner som blasé, thailändska kvinnor som prostituerade och filipinos som fattiga levandes vid soptippen så blir man en del av problemet. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Det här är den bild som ständigt förmedlas (vid sidan av bilden av Thailand som ett semesterparadis). Visserligen är sexturismen till Thailand omfattande men Thailand är också en förtryckande nation och också ett förhållandevis rikt land. Moodysson hade lika gärna kunnat göra en film om rika thailändska affärsmän som åker till Laos och utnyttjar prostituerade, eller för den delen till USA och går till prostituerade där. Det hade varit modigare och mer spännande. Som det nu är bekräftar Mammut trots allt bara den världsbild som vårt samvete vill att vi ska ha. 

Intervju med Lukas Moodysson i DN här. DN:s recension här. En recension från SvD här.

Omtänk

Som ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om. 

Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. Saker jag har sett kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.

I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för Moodyssons nya film Mammut. Det blir spännande.

2008/2009

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.

Jul 2008

Bland alla julföreberedelser hann jag inte med att skriva något i går och inte i dag heller. Men God jul! Och glöm inte att se Ungkarlslyan (The Apartment 1960), den bästa julfilmen av dem alla.

Saker jag har sett (29)

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Rättigheter

I mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.

Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens SvD säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.

Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.

Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands erfarenheter har inte varit så inspirerande.

Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.

Stockholm Film Festival 2008

Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!

Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation (2008) och You Must Remember This: The Warner Bros. Story (2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. You Must Remember This är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?

En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste Achilles and the Tortoise (Achilles to kame 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.

En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film Dream (Bi-mong 2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. Dream är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog Samaritan Girl (Samaria 2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.

Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var Absurdistan (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.

Även om ingen film jag sett var lika dålig som Absurdistan så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var Paper Soldier (Bumaznyj soldat 2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.

Saker jag har sett (27)

Jag har visserligen sett en hel del men det blir bara en film idag, Zeitgeist (2007), för det finns mycket att säga om den. Den finns inte på dvd men sprids på nätet, via google video eller för nedladdning.

Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.

Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.

Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.

De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.

Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.

Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.

Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.

Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.

Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.

Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.

Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.

Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.

Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!

------------------------------------------------------------

För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.

För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.

Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här

För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här

Steve McQueen

I en scen i Gatans kung (Somebody Up There Likes Me 1956) finns en scen i en biljardhall. En ung man står med ryggen mot kameran, vänd mot biljardbordet, när något stör honom. Han vänder sig blixtsnabbt om, och i samma rörelse drar han fram en kniv. Det var inte vem som helst som vände sig om, det var en 26-årig Steve McQueen i sin debutroll. Och rollen som hårdhudad hoodlum passade honom perfekt, särskilt med tanke på hans barndom. Hans ensamstående alkoholiserad mamma lämnade bort honom till sina föräldrar när Steve var tre år. Han pendlade sedan mellan sina morföräldrar och sin mamma och hennes män, vissa av dem misshandlade både mamman och Steve. Han drev omkring med kriminella gäng och hamnade som tonåring på ett hem för missanpassade ungdomar, Junior Boys Republic. Sedan var han några år i marinkåren, där han spenderade en hel del tid i arresten. Men han började skärpa till sig, och efter marinkåren försörjade han sig bland annat som racerförare för motorcyklar samtidigt som han pluggade till skådespelare. Han gjorde diverse teaterroller innan han fick rollen i Gatans kung. Huvudrollen där spelas av Paul Newman, hans andra filmroll och första huvudroll. Han var redan stjärna där. McQueen hade fortfarande några år kvar tills dess.

Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.

Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).

Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.

Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.

Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.

Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".

I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.

I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:

"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."

Saker jag har sett (26)

Nyckfull sommar, Dag som natt, Sidewalks of New York, Kvinna i dödscell, Rånet, Gatans desperados, Tropic Thunder

Man ska naturligtvis vara lite försiktig med att säga att något är typiskt än det ena, än det andra, men det går inte att komma ifrån att Nyckfull sommar (Rozmarné léto 1968) känns typiskt tjeckisk. Den handlar om tre äldre, ganska patetiska, farbröder som tillbringar en sommar med att bada och dricka öl vid floden. En dag kommer två cirkusartister förbi, ett gift par, och de tre männen blir alla som förhäxade av den unga frun. En av männens fru flyttar i sin tur in hos det unga paret. Filmen är som en sedelärande saga, egensinnig och poetisk. Den balanserar på det gubbsjukas gräns men stämningen i filmen är sådan att, som sagt, männen är patetiska mer än något annat och filmen är på det hela taget ganska sorglig men förtjusande. (finns på dvd i Tjeckien och USA)

För den som inte varit på en filminspelning men är nyfiken så är François Truffauts Dag som natt (La nuit américaine 1973) en bra början. Den utspelas helt på en filminspelning, bakom kulisserna, och betar av problem som glömska skådespelare, katter som vägrar dricka mjölk, pengar, belysning, ljudupptagningar och allt annat som kan tänkas hända på en inspelning. Truffaut själv spelar regissören och även om det inte är hans mest djupsinniga film är den rolig och förförisk och har den öppenhet och värme som kännetecknar allt Truffaut gjort. Den får nog anses vara obligatorisk för alla som är filmintresserade. (finns på dvd i Frankrike och USA)

Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)

Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)

En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.

Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)

Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.

Prag och Sao Paulo

Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.

Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.

I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)

I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...

Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.