Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Saker jag har sett (7)

Döda poeters sällskap (Dead Poets Society 1989) var väldigt omtalad när den kom, och skolbarnen flockades i salongerna, självvalt eller ditkommenderade av lärare och rektorer. Jag själv såg den två gånger. Nu har jag sett om den, och blev överraskad av hur bra den var. Den utspelas på en internatskolan i USA 1959, en strikt och konformistisk skola full av brådmogna tonåringar. Den termin den utspelas kommer en ny lärare till skolan, John Keating (Robin Williams), och han är varken strikt eller konformistisk, utan han predikar självständigt tänkande och frigörelse. Eleverna suger åt sig, men alla hanterar friheten på olika sätt, vissa bättre än andra. Skolledning och föräldrar rasar däremot. Filmen är dock komplex nog att inse att friheten har ett pris, och att det ibland finns en poäng med att anpassa sig, samtidigt som det även kan bli ett tvång att vara självständig. Och vem är det egentligen som är den verkliga rebellen? Vem är mest självständig? Det är inte självklart.

Vad som ger Döda poeters sällskap en extra krydda, trots att det är en typisk Hollywoodmoralitet, är att Peter Weir lyckas infoga samma känsla av mystik som genomsyrar nästan alla hans filmer, både hans första i hemlandet Australien, och hans senare i USA. Jag vet inte om andlighet är det rätta ordet, men det svävar något särskilt över hans filmer, som, utöver briljanta skådespelarinsatser och en vilja att pröva nya genres och tekniska lösningar, ger hans filmer en personlighet. Hans tema är oftast det samma, en man som befinner sig i en miljö han inte passar in i, inte förstår, som han till slut tvingas lämna, eller i fallet Truman Show (1998) självmant väljer att lämna. Här är det förstås John Keating som har den rollen, men även några av eleverna passar in i mönstret. Döda poeters sällskap är en av Weirs mest konventionella filmer, men hans ande svävar ändå över den, och den är en njutning. (finns på dvd)

Nio liv (Ni liv 1957) av Arne Skouen brukar räknas som den bästa norska filmen någonsin, och det kan jag på sätt och vis förstå. Den handlar nämligen om en norsk motståndsman som, jagad av tyskarna, skidar genom de norska fjällen och mot alla odds överlever laviner, snöstormar, snöblindhet, kallbrand, och allt man kan tänka sig. Den var en smula stel och tradig, men med ett svindlande vildmarksfoto. Personligen föredrar jag nog Hawaii, Oslo (2004) om jag måste välja en norsk film. (finns på dvd i Norge)

Jag är svag för filmer om det gamla Hollywood, studio-erans Hollywood, så naturligtvis ville jag se Hollywwodland (2006), om skådespelaren George Reeves liv och död. Den var inte mycket att ha, men den hade i alla fall en skön stämning av slemmiga skumraskaffärer. Ben Affleck i rollen som George Reeves var bra också. (går möjligen på bio, kommer på dvd)

Lars von Trier är mer spännande som performance-artist än filmskapare, vilket hans senaste alster, Direktören för det hela (Direktoren for det hele 2006), är ett bevis på. Den är helt meningslös, och om det inte var för att Trier klipper så fort någon sagt en replik hade jag slumrat till ganska tidigt. Men det frenetiska klippande gjorde mig så omtumlade att det var omöjligt att somna, vilket möjligen var anledningen. (går på bio)

Att somna till Faster Pussycat! Kill! Kill! (1966) är svårt det också, men av andra anledningar. Det är en av Russ Meyers breastploitation-filmer, om nu det är ett ord. Tre go go-dansörer åker varsin sportbil genom ett stäpplandskap och hamnar till slut på en gård där en bitter man i rullstol bor med sina två söner, den ene god, den andre muskulös med efterbliven (några möss syntes dock inte till). Dansörerna har fått reda på att männen har en liten förmögenhet i sedlar, och genom att först förföra dem, och sedan mörda dem, försöker de få tag på pengarna. Det hela är synnerligen absurt och bisarrt, en orgie i stora bröst, snabba bilar och slagsmål, samt tidstypisk musik. Titeln säger egentligen allt om filmen, så den som tycker titeln är attraktiv bör se filmen också. (finns på dvd)