Saker jag har sett (29)

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Göteborg film festival 2006 (och Taiwan)

Det finns något trösterikt i att 400 personer masar sig upp ur sina sängar och trotsar snödrivor för att bege sig till Järntorget och biografen Draken för att se en svensk dokumentärfilm från 1956 om några morska killar från Göteborg som reser till Röda havet för att dyka bland hajar och koraller. Det var otvetydigt en av festivalens höjdpunkter. Jag är partisk eftersom några kollegor till mig på filminstitutet varit med och restaurerat den, men Expedition Röda Havet hade andra kvaliteter utöver sina återskapade färger. Den var nästan lika spännande som Hajen (1975), och betydligt mer varm, rolig och oskuldsfull. Den var också skickligt gjord, inga amatörmässiga missar. En pärla, som förhoppningsvis kommer på tv och Cinemateket, eller varför inte som extramaterial på en svensk dvd-utgåva av Life Aquatic with Steve Zissou (2005). En nåd att stilla bedja om.

Att enbart skildra två personer i ett rum i 90 minuter kräver en hel del av aktörer och regissör för att det inte ska bli tråkigt. Det lyckades man med i chilenska In Bed (En la cama på spanska). En man och en kvinna träffas på en fest, tar in på hotell och har sex. Sen börjar filmen, då de presenterar sig för varandra och spenderar natten lärandes känna varandra innan morgonen nalkas och det är dags att ge sig ut i vardagen igen. Det var länge både roligt och charmigt, men mot slutet började de bli djupsinniga och känsliga, och då blev det lite fånigt. Och lite tråkigt då filmmakarna inte riktigt tycktes våga gör en film där sex bara var kul, utan det måste till lite ångest och ursäkter. Det kändes onödigt.

När amerikanska filmtidskriften Film Comment vid sekelskiftet bad filmkritiker världen över rösta fram 90-talets främsta regissör delades första platsen av Clint Eastwood och taiwanesiske Hou Hsiao-Hsien. Eastwood är en internationell ikon, men Hou är blott ett namn för filmfestivalbesökare. Hans senaste film, Three Times, visades i Göteborg, och består av tre delar. En utspelas 1966, och handlar om en tjej som jobbar på en biljardhall, och en militär som förälskar sig i henne. När han kommer hem på permis så får han veta att hon slutat och flyttat till en annan stad. Han reser då Taiwan runt och söker efter henne på olika biljardhallar. Det var en alldeles ljuvlig liten film, nästan ordlös, och med amerikanska 60-tals schlagers på ljudbandet. Scenen i slutet då de står i regnet och han försynt kramar hennes hand var en av de mest romantiska och rörande bilder jag sett på år och dag. De andra två delarna, en stum utspelandes 1911, och en modern utspelandes 2005 (ett bisexuellt triangeldrama) var också fina, men inte alls lika perfekta. (En fundering, om jag googlat på dessa regissörer i Kina, hade jag då fått napp, eller hade censuren spärrat länkar till dem?)

Taiwan har fått fram flera framstående festivalfavoriter. Utöver Hou, även exempelvis Tsai Ming-Liang (född i Malaysia) och Lin Cheng-Sheng. Deras filmer kännetecknas av stillsamhet, ordlöshet och existentiell förvirring, och det är kanske inte förvånande att de inte vunnit mer publik. En annan taiwanesisk regissörsgigant är Edward Yang, som borde kunna få en större publik, då han är mer lättillgänglig. Se gärna hans Yi yi (2000), ett magnifikt familjeepos. Annars är tveklöst Ang Lee den mest kände taiwanesen, men istället för att gå och se den präktiga och pretentiösa Brokeback Mountain rekommenderar jag hans Bröllopsfesten från 1993. Även den handlar om svårigheterna ett gaypar ställs inför när omgivningen är oförstående, men det är betydligt mer avslappnat och charmigt än Heath Ledgers väsningar i mungipan.

Men, tillbaka till Göteborg. Den bästa filmen på festivalen var trots allt amerikansk. Junebug, med Alessandro Nivola och Embeth Davidz i huvudrollerna. De är nygifta och nu ska de hem till hans familj och hälsa på. Familjen bor i en håla på landet och är åt white trash-hållet, det nygifta paret är storstadsmänniskor med konstnärliga intressen. Kulturkrocken blir förstås stor, men filmen går sina egna vägar och det blir inte den kliché man kunnat tro. Det finns så mycket värme och kärlek här, att det räcker till tio filmer, och regissören Phil Morrison, som är född i den lilla stad filmen utspelas i, är uppenbarligen fylld av vördnad och skräckblandad förtjusning inför sin hembygd. Han är också (inspirerad av Yasujiro Ozu kanske?) inte rädd för att låta tystnaden tala, och många scener följs av bilder på tomma rum, och öppna fält. Dessa stämningsskapande pauser gör mycket till för att filmen ska bli egen. Jag hoppas den får svensk premiär. Amy Adams, som spelar höggravid och pratglad svägerska, har nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Kanske det kan hjälpa till att locka fram en svensk distributör. Det förtjänar den. Jag skulle bli förvånad, och glatt överraskad, om jag ser någon bättre amerikansk film i år.

Det visades naturligtvis fler filmer på festivalen, men det får räcka med de här för den här veckan. Nästa vecka är filmforum tillbaka på sin vanliga dag, måndag. Vi ses!

-----------------------------------------------
En av Hous filmer, Millennium Mambo (2004), finns att köpa eller hyra i välsorterade videobutiker. Bröllopsfesten har funnits på vhs i Sverige, och kan finnas kvar. Junebug finns på amerikansk dvd. Life Aquatic finns på svensk dvd. Yi yi kan finnas på svensk dvd, men i alla fall på amerikansk. Av Tsai Ming-Liang finns Vad är klockan i Paris? (2001) på svensk dvd/vhs, men flera andra finns på amerikansk dvd. Jag rekommenderar särskilt Rebels of a Neon God (1992).