Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Saker jag har sett (24)

Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld

Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.

Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)

Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).

Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)

Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.

Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)

Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.

På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.

En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.

Lasse Hallström på dvd

Tidsbrist gör att det bara blir ett kort inlägg idag, men det är bättre än inget.

Just nu går på biograferna Bluffen (The Hoax 2006), där Richard Gere spelar Clifford Irving, mannen som skrev en bok baserad på intervjuer han påstod sig ha gjort med Howard Hughes, trots att han aldrig träffat Hughes. Det är Lasse Hallströms senaste film och det är också hans bästa film sedan Once Around - mannen som inte passade in (1991). Det är en riktigt skälmhistoria med skönt 70-tals stuk som är både fascinerande och medryckande. Att Hallström lyckats så bra med en film som utspelas på 70-talet kanske beror på att det var då han själv började göra film. Debuten kom 1973 med tv-filmen Ska vi gå hem till dej eller till mej eller var och en hem till sitt som han skrev och regisserade och han följde upp den med En kille och en tjej (1975) som Hallström skrev tillsammans med Brasse Brännström. Brasse spelar också killen och Mariann Rudberg spelar tjejen. Det är kort sagt en alldeles underbar film som jag kan se hur många gånger som helst och den är en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Det har länge smärtat mig att den inte finns tillgänglig så min oförställda glädje är naturligtvis monumental den här vecka då den äntligen kommer på dvd, i en Lasse Hallström-box om tre filmer. Han och Brasse har skrivit manus till alla tre och de andra två heter Jag är med barn (1979) och Två killar och en tjej (1983). Tillsammans bildar de en trilogi om förvirrad manlighet i folkhems-Sverige och de står sig utmärkt i konkurrens med förebilder som Milos Forman och Woody Allen. Men bäst är En kille och en tjej. Den är så varm och hjärtlig och fångar mänskligt beteende så insiktsfullt och precist att man blir lycklig bara av att tänka på den. Den har en spontanitet och enkelhet som de andra två saknar, de är mer avancerade, och något har då gått förlorat, något unikt. Lasse Hallström har ett härligt skratt som han ofta bjuder på när han blir intervjuad och hela filmen En kille och en tjej är som det där skrattet och därför känns det också som om det är den film som ligger Hallström närmast. Jag kan i alla fall inte skilja dem åt. Lova att ni hyr eller köper den redan till helgen!

----------------------------------------------------
Jag kan också tipsa om Orson Welles film B som i bluff (F For Fake 1974), en fantastisk dokumentär om Clifford Irving, konstförfalskaren Elmyr de Hory och Welles själv. Det kan vara Welles bästa film och den finns på dvd i USA och England.
Ett annat tips är Jonathan Demmes film Melvin och Howard (Melvin and Howard 1980). Även det en alldeles underbar film, garanterat Demmes bästa, om Melvin Dummar, som väl får karakteriseras som trailer-trash, och som får ärva pengar efter Howard Hughes eftersom han en gång hjälpte Hughes i öknen utanför Las Vegas. Är det en sann historia? Spelar den någon roll? Den finns i alla fall på dvd i USA.
Här finns några recensioner på Bluffen: SvD, DN, New York Times, Salon.com

Stockholm Film Festival avdelning 1

En ny höst, en ny filmfestival, och allt är sig likt.

Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?

Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.

Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.

Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.

Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.