Saker jag har sett (25)

Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E

Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!

Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)

Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)

Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)

Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)

Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)

Saker jag har sett (3)

Det är något speciellt med att se en film i en fullsatt salong, med en taggad publik. Så var det när jag såg Hot Fuzz (2007) en torsdagskväll. Jag måste säga att jag blev överraskad av filmen. Jag visste att det skulle vara en slags parodi på actionfilmer, men det var en ganska liten del av filmen som var det, resten var en ganska söt historia om manlig vänskap, mellan superpolisen från London som mot sin vilja skickas till en sömnig by utan brottslighet, och en av poliserna i byn. Fram till det dramatiska slutet var det en trivsam och underfundig komedi med mycket värme. Slutet var däremot en magnifik shootout mellan byns pensionärer, beväpnade till tänderna, och de två poliserna, lika tungt beväpnade de. När filmen var slut applåderade de flesta i publiken, och hade jag inte varit en sån torrboll hade jag också gjort det. Jag tar igen det nu.

Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada 2006) såg jag på bio förra året, och jag kände på en gång att jag ville se den igen, för Meryl Streeps skull. Nu har jag sett den igen, på dvd, och den var lika bra den här gången. Storyn är det inte mycket bevänt med, med Streep är en njutning rakt igenom, och Stanley Tucci är också en stor behållning, och filmen är tillräckligt kvick och elegant för att hålla humöret uppe när ingen av dem är i bild. En annan tjusning är miljöerna, jag skulle också vilja jobba för Runway, tidningen filmen utspelas på. I och för sig skulle jag hellre skriva för The New Yorker eller The Atlantic, och med tanke på att Runway inte finns i verkligheten är förmodligen chanserna större att det blir på New Yorker jag till slut hamnar.

Whit Stillman gjorde tre filmer under 1990-talet, Metropolitan (1990), Barcelona (1994) och Last Days of Disco (1998), som tillsammans bildar en omistlig trilogi, och helst bör avnjutas i ett svep under en helg, med en drink i handen, en roman av Jane Austen i knät och India and Nuyorican Soul på stereon. Tyvärr är det bara Last Days of Disco som finns åtkomlig i Sverige, och jag såg om den nyligen. Den är naturligtvis alldeles magnifik. Den handlar om discolivet på 80-talet i New York, och om en serie förvirrade, misslyckade, genanta, det vill säga allt för mänskliga, karaktärer. Det är på alla vis en film av Whit Stillman, han har ett eget persongalleri, återkommande skådespelare (och rollfigurer), där folk pratar oavbrutet med snitsiga formuleringar. Om man vill skulle man kunna säga att de är antropologiska studier av gruppdynamiken bland unga vuxna amerikaner av WASP-bakgrund, eller UHB (urban haute bourgeoisie) som de själva kallar sig i Metropolitan. Men man kan också säga att de är sköna, melankoliska, roliga och insiktsfulla dramer, fyllda med härliga oneliners.

Metropolitan såg jag en gång på Röda Kvarn, och igår var jag där igen, eller där den en gång låg. Det som en gång var Stockholms finaste biograf är ju nu en flashig klädaffär, och att tiderna förändras kändes högst påtagligt. Det är en skön affär, så jag är inte särskilt besviken, och förmodligen lär jag gå dit oftare än jag var på Röda Kvarn. Sen gick jag (snarare, vi) på bio på Skandia, och såg Illusionisten (The Illusionist 2005), om en trollkarl i Wien vid förra sekelskiftet. Den tiden och den platsen har jag länge varit svag för, men filmen var inte särskilt engagerande tyvärr. Den kändes alltför plastig, och jag var totalt ointresserad av trollkarlen (spelad av Edward Norton) och hans kvinna (spelad av Jessica Biel, men 100%-ig frånvaro). De föreföll mig vara i total avsaknad av charm, humor, liv och vitalitet, och det samma hade gällt filmen i sin helhet, hade det inte varit för poliskommissarie Uhl, spelad av Paul Giamatti. Han var den enda intressanta rollfiguren, den enda som inte var enbart yta. Han förde tankarna till kapten Renault i Casablanca, även om Giamatti inte fick vara fullt lika hämningslöst cynisk och kvick som Claude Rains.