Bette Davis

Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.

Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).

Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.

Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.

Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.

Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".

Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).

På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.

Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.

Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:

"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."

-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.

I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?

William Wyler

Ett problem, eller vad man ska kalla det, med att se en film av William Wyler är att hans bildkompositioner ofta är så avancerade och hänförande att man glömmer bort berättelsen för en stund. Arvtagerskan (The Heiress 1949) kan få stå som ett exempel. Det är inte bara att han använder ett extremt skärpedjup (det vill säga att allt är i fokus, ingenting är suddigt, inte ens längst bort i bild), utan att han också låter det hända saker på många plan i bilden, så att man måste välja var man ska titta. Istället för att klippa mellan scenerna låter Wyler dem äga rum i samma bild så man får låta blicka flytta sig från exempelvis Olivia de Havilland i bildens förgrund till Ralph Richardson i bildens bakgrund och sen tillbaka, lätt ängslig över att man ska missa något. Det är en teknik han började utveckla under 30-talet och på 40-talet behärskade han den konsten till 100%. Han är en av de främsta iscensättarna av interiörer som filmkonsten haft. Tänk bara på alla dessa speglar! Man brukar prata om Bergmans speglar, men man kunde gott skriva en bok om Wylers filmskapande med titeln Såsom i en spegel.

Wylers sätt att arbeta har ibland setts som en mer demokratisk filmstil, där åskådaren själv får välja vad han/hon vill lägga blicken på, vilket skulle göra filmen mer objektiv. Det är inte helt korrekt tycker jag, även om två parallella skeenden visas så kan regissören ändå styra åskådarens känslor och sympatier. Åskådaren kan välja om hon vill titta på antingen den ena karaktären, eller den andra, men det är Wyler som bestämt dels att just de är där, och dels vad de ska göra. En poäng är snarare att man vinner koncentration, genom att man slipper distraherande klipp. När rummet och tiden hålls intakt behålls och förstärks den känsla som finns där. En annan poäng är att en scen kan fördjupas, och/eller breddas. I en tidigare Wyler-film, Dodsworth (även känd under namnet Varför byta männen hustru, 1936), finns en scen där en dotter tröstar sin far (det är mest familjedramer i Wylers ouevre), men i bakgrunden, i det andra rummet, står dotters man och lyssnar på deras samtal. Genom att visa dem alla i samma bild så skapar Wyler en spänning mellan dottern och hennes man, utan att bryta stämningen med att klippa i scenen. En annan effekt av Wylers stil är att han undviker närbilder och inklippsbilder och ofta undviker korsklippning mellan två personer som pratar, vilket annars är konventionen. I en Wyler-film kan en hel scen utspelas där vi bara ser ansiktet på den ena personen i samtalet, och den andra personen får agera med axlar eller rygg. I avskedsscenen mellan Julie (Bette Davis) och Pres (Henry Fonda) i Skandalen kring Julie (Jezebel 1938) är Davis är vänd mot oss och Fonda mot henne, och Fondas käkben är det enda han har att spela med.

Det pratas ofta om Orson Welles och hans banbrytande film Citizen Kane (1941), inte minst Welles (och fotografen Gregg Tolands) användande av djupfokus och innertak, men Wyler excellerande i detta redan under tidigt 30-tal, ibland med Toland som fotograf. Fast en viktig skillnad är att Wyler hade en realistisk stil, medan Welles hade en expressionistisk stil, ibland åt det surrealistiska hållet, vilket är Wyler helt främmande. Wyler var inte alls en showman, eller visuell exhibitionist, som Welles, utan hans stil var underkastad berättelsen och känslan i scenerna i första hand, medan hos Welles var det inte alltid klart om det var berättelsen eller stilen som var det viktigaste. Det har gjort att Wyler idag inte sällan kallas tråkig, präktig och feg, och han räknas sällan till de stora filmskaparna. Men under sin storhetstid från, säg 1933, då han gjorde Skilsmässoadvokaten (Counsellor at Law 1933), till 1959, då han gjorde Ben-Hur, rankades han som en av de största inom filmen. 12 gånger var han nominerad till en Oscar för bästa regi, och han vann tre gånger, han har också vunnit Guldpalmen i Cannes en gång utav tre nomineringar.

Wyler föddes 1902 i en del av Tyskland som efter Andra världskriget tillhör Frankrike, och tidigt gav han sig in i filmens värld. Han emigrerade till USA när han var 18 år, och började jobba på Universal Studios. 1925 började han regissera lågbudgetwesterns, av vilka han gjorde en hel hög. Efter Universal började Wyler ett långårigt samarbete med producenten Samuel Goldwyn. Även om de grälade i stort sett på varje filminspelning, och även om Goldwyn flera gånger gjorde ändringar i filmerna mot Wylers vilja, så går det inte att bortse från Wylers bidrag till dessa filmer, och den höga och jämna kvalitet de besitter, och att de har en särskild look. 1938 frilansade han för Warner Bros, där han gjorde Skandalen kring Julie, och den ser inte ut som en Warner-film från den tiden (jämför med William Keighley som jag skrev om här härom veckan), utan som en Wyler-film. Här finns speglarna, trapporna, de långa svepande tagningarna, och de avancerade djupfokuskompositionerna. De filmer han gjorde efter att han lämnade Goldwyn och blev självständig mot slutet av 40-talet går inte att skilja från de han gjorde med Goldwyn. Den stora skillnaden skedde egentligen i mitten av 50-talet, då Wyler lämnade det intima familjedramat, och började pröva på nya miljöer, så som det bibliska dramat Ben-Hur, Ryktet (Children's Hour 1961, Hollywoods första film om lesbisk kärlek) och mest otippat av allt, den modsinspirerade och makabra engelska filmen Samlaren (The Collector 1965), som han valde att göra istället för Sound of Music, som han blivit erbjuden. Men ett par år senare gjorde han ändå en musikal, Funny Girl (1968), en film som frossar i speglar. Hans nästa film var hans sista, Natten de tystade L.B. Jones (The Liberation of L.B. Jones 1970), om rasmotsättningar i USA. Efter det ville han fortsätta, men var för klen, utan de sista åren ägnade han sig åt att resa med sin fru. Han dog 1981.

Det mest påtagliga med Wylers filmskapande är som ni kanske förstått hans mästerliga iscensättningar, som ibland tar andan ur en. Men det är mer och det som framförallt måste beröras är hans arbete med skådespelare. Wyler hörde dåligt och var dåliga på att kommunicera med sina aktörer och han slet ner dem så det var få som gjorde mer än en film med Wyler. Han hade en egen idé om skådespeleri som gick ut på att genom att låta skådespelarna göra omtagning på omtagning så skulle deras agerande nötas bort och själva kärnan i skådespelaren skulle komma fram och man skulle komma åt något särskilt äkta och geniunt. Wyler hade smeknamnet 90-take Willie för sin besatthet vid perfektion och han gav sig inte förrän han fått exakt det uttryck han ville, på samma sätt som han inte gav sig förrän fotografen ljussatt exakt som han ville ha, även om fotografen menade att det var omöjligt. Det här var inte något som gjorde honom populär under inspelningarna, inte heller bland filmbolagen, eftersom han alltid gick över budget och över tiden.* Men när filmen var klar var det ingen som klagade för i princip alla filmer han regisserade från 1933 och framåt blev såväl kritiker- som kassasuccér, vilket nog för anses vara tämligen unikt. Att vara skådespelare på en film av William Wyler må ha varit krävande, men det var nästan garanterat att man skulle få en Oscar-nominering för Wyler har regisserat fler Oscarsvinnare än någon annan regissör. Han sa själv en gång att "they might hate me on the set, but they'll love me at the premiere".

I Arvtagerskan är det ovannämnda Richardson och de Havilland förstås, samt Montgomery Clift och Miriam Hopkins, som glänser. Om jag tvingas välja en av Wylers filmer finge det bli den. Den är så gripande och tragisk att jag sitter och ryser mest hela tiden. Vissa har kallat den kall och hjärtlös, andra har sagt att den är grym på ett sätt som ingen annan Hollywood-melodram varit (vilket man kan säga om många av Wylers filmer), men den är varken kall eller hjärtlös, den är bara obeveklig. Katherine Sloper (de Havilland) är ogift dotter till Dr Sloper (Richardson). Hon är snäll och omtänksam, men småtråkig och färglös. Hennes far hyser inga särskilt varma känslor för henne, han är mest uttråkad. Han jämför henne med sin kära hustru, död sedan länge, som var en varm, vital, elegant kvinna som kunde tjusa vem som helst. Men så möter Katherine Morris Townsend (Clift) en ung man som börjar uppvakta henne. Hon har aldrig varit med om det tidigare och faller handlöst, men eftersom hennes far inte ser några positiva egenskaper hos sin dotter tror han inte heller att någon annan kan göra det, utan han bestämmer sig för att den unge mannen enbart är ute efter hennes pengar. Och kanske har han rätt.

Det är plågsamt att se Katherine bli så förnedrad och bedragen av de två männen i hennes liv. Till en början förstår hon ingenting, men till slut förlorar hennes far sitt tålamod och förklarar att han är helt oduglig, det enda hon duger till är att brodera. Hon blir helt förstummad, förkrossad och det är som om hon åldras 20 år framför ögonen på oss. Hon krymper ihop och imploderar och när sedan även Morris sviker henne har hon inget kvar. Men istället för att bryta ihop så hämnas hon på dem båda genom att behandla dem på precis samma sätt de behandlat henne. Hon visar inget annat än förakt mot sin far och hon förnedrar Morris när han kommer för att be om ursäkt. När hennes faster (Miriam Hopkins) frågar hur hon kan vara så grym svarar hon "I was taught by masters."

Men det finns mycket mer än Arvtagerskan. Där finns den oväntade ömheten mellan Audrey Hepburn och Gregory Peck i Prinsessa på vift (Roman Holiday 1953). Där finns den stillsamt tragiska De tre (These Three 1936) som är så engagerande att frustrationen över att man inte kan kliva in i filmen och ställa allt till rätta är förkrossande. Där finns Bette Davis i tre filmer, först iförd röd klänning på balen där alla andra är klädda i vit i Skandalen kring Julie, sen i Brevet (The Letter 1940) där hon i filmens första scen skjuter ihjäl sin älskare på trappan, och till sist som den obevekliga affärskvinnan som vägrar hjälpa sin man när han får en hjärtattack i Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). Där finns Joel McCrea som försöker skydda gatubarnen från Humphrey Bogarts smågangster i I skyskrapornas skugga (Dead End 1937). Och där finns De bästa åren (The Best Year of Our Lives 1946), Wylers mest ambitiösa film, en tre timmar lång berättelse om livet i USA efter andra världskrigets slut, en film om klass, sex, alkoholism, bitterhet, uppgivenhet, besvikelse och hopp. Här finns några av Wylers mest magnifika bildlösningar, och några av de mest imponerande skådespelarprestationerna, och den ger ett sådant omfattande och mångfacetterat porträtt av efterkrigstidens USA att man skulle kunna använda den som skolfilm. Det är bara slutet som känns lite tillrättalagt, annars känns den i magen, hjärtat och hjärnan hela tiden.

Så, Wyler är en regissör med en tydlig, personlig stil, i alla fall fram till slutet av 50-talet, och han är en regissör med idéer och ambitioner, och därtill med en magnifik begåvning. Varför är han inte mer uppmärksammad? Beats me.

--------------------------------------------------------

*På många sätt är Wyler jämförbar med Stanley Kubrick. Samma perfektionism, samma obevekliga vilja att få varje scen exakt som de vill, på bekostnad av andras tid, pengar och tålamod, samma anklagelser av att vara kyliga, och samma förtjusning av att använda sig av filmkameran på nya och spännande sätt. En skillnad är dock att Kubrick kan bli så hänförd av tekniken att han glömmer rollfigurerna, vilket aldrig hände Wyler.

Saker jag har sett (13)

Den här veckan bjuder jag på följande filmer: Skandalen kring Julie, You Can Count On Me, Sherrybaby, Stardust, A Mighty Heart.

När Borta med vinden (Gone With the Wind 1939) hade premiär i USA i december 1939 var det en nationellt evenemang, ungefär som kröningen av en ny drottning. Förarbetet och inspelningen hade varit en följetong i press och radio i flera år, mängder av skådespelare och regissörer hade avverkats, och det hela hade svält till gargantualiska proportioner. New York Times filmkritiker Frank S. Nugent kallade filmen kort och gott för "it" i sin recension. Detta fyra timmar långa epos av den amerikanska södern och dess undergång är förmodligen den mest sedda filmen i världshistorien och producenten David O. Selznicks monument över sig själv. Men konkurrerande filmbolaget Warner Bros insåg att här fanns det möjlighet att få en bit av Selznicks kaka. En av de många filmstjärnor som valts bort från rollen som Scarlett O'Hara, huvudrollen i Borta med vinden, var Bette Davis, och hon hörde till Warner Bros, så man bestämde sig för att spela in ett passionerat sydstatsdrama, ge Davis huvudrollen, och låta filmen ha premiär innan Borta med vinden. Warner Bros var vid den här tiden specialiserat på hårdkokta gangsterfilmer och krigsfilmer (se exempel i förrförra veckans Saker jag har sett här), men för den här filmen ville man göra något extra, och man plöjde ner alla resurser man hade för att göra en riktig prestigefilm. Bland annat valde man att låna in William Wyler för att regissera filmen, istället för att använda en av sina egna. Resultatet blev Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), som alltså hade premiär året innan Borta med vinden. Nu är den naturligtvis helt överskuggad av sin spektakulära efterföljare, och bortglömd. Det är djupt orättvist för den är mycket bättre.

Skandalen kring Julie utspelas i New Orleans 1852, och berättar om en hetlevrad och rebellisk kvinna, Julie (Bette Davis) som chockar etablissemanget och de hävdvunna traditionerna. Men en dag går hon för långt, och blir mer eller mindre utfrusen, och hon förlorar också mannen hon älskar. Kort därefter bryter gula febern ut i New Orleans, och plötsligt förvandlas den så förnäma staden till ett helvete på jorden.

Den största behållningen med Skandalen kring Julie är nog William Wylers regi, som verkligen tar tillvara alla resurser som filmbolaget ställt till förfogande. Kameran glider runt i det återskapade södern, på plantagen, i balsalen, i träsken och på gator och torg, och avslöjar det dekadenta och förljugna samhället, som genom obetänksamhet går mot sin snara undergång. Sen är förstås Bette Davis också en behållning. Filmens största brist är skildringen av den färgade delen av New Orleans befolkning. Slavsystemet är fortfarande i full bruk, och de svarta som är med i filmen är alla glada och trogna slavar som gärna sjunger. Men till skillnad från Borta med vinden skämtas det inte på deras bekostnad, utan de får behålla sin värdighet, även om det är värdigheten hos den som trivs med sin roll som slav. (finns på dvd)

Det var veckans klassiker, resten är filmer från 2000-talet, men en varierad skara.

You Can Count On Me (2000) fick aldrig biopremiär i Sverige, och släpptes på video först 2002, och jag förstår inte varför den behandlats så njuggt. Jag såg den för fem år sen, och tyckte mycket om den, och har ofta tänkt på den under åren. I fredags såg jag om den, och hade höga förväntningar, men lyckades ändå bli positivt överraskad. Laura Linney spelar Sammy Prescott, ensamstående moder med en åttaåriga son. Plötsligt kommer hennes bror (Mark Ruffalo) på oväntat besök efter att han suttit inne för misshandel, och de försöker komma underfund med varandra. Han försöker lära känna sin systerson, hon försöker vara alla till lags, samtidigt som hon glömmer bort vad hon själv vill och vad hon har får behov. Det finns många skäl att älska den här lågmälda filmen, men det allvar och den stora kärlek och värme som genomsyrar den får räcka som motivering till varför ni ska hyra den redan ikväll. Då får ni också chansen att se filmens regissör och författare, Kenneth Lonergan, i rollen som stadens präst. (finns på dvd)

Sherrybaby (2006) gjorde succé på Stockholms filmfestival förra året, hade biopremiär i våras, och har nyligen släppts på dvd. Den är precis som You Can Count On Me en amerikansk independentfilm gjord av en debutant, i det här fallet Laurie Collyer, och handlar om en ung kvinna (Maggie Gyllenhaal) som efter flera år i fängelse blir frisläppt och försöker etablera kontakt med sin sexåriga dotter. Det är också en lågmäld och varm film, men inte fullt lika lyckad som You Can Count On Me. Den kändes lite mer schematisk och skådespelarprestationerna var inte alltid på topp, men sevärd är den. (finns på dvd)

För den som inte vill ha trasiga familjerelationer och vardagsrealism kanske ett fantasyäventyr känns mer lockande, och då saknas det inte alternativ. Är inte fantasytrenden en av de hetaste just nu? Inte sällan producerade av något av de kristna bolag som finns i Hollywood nu för tiden, exempelvis Walden Media (som bland annat ligger bakom filmatiseringen av C.S Lewis böcker om landet Narnia och bioaktuella Bron till Terabithia (The Bridge to Terabithia 2007)). Förra veckan hade ett annat fantasyäventyr premiär i Sverige, Stardust. Det är en riktig saga med kungar, prinsar, pirater, häxor och enhörningar. Här finns också en stjärna som störtar ner på jorden och mirakulöst förvandlas till Claire Danes. Peter O'Toole spelar den döende kungen, Ian McKellen är berättaren, Sienna Miller spelar byns vackraste flicka, Michelle Pfeiffer spelar den elakaste häxan i universum och Robert de Niro spelar en råbarkad blixtförsäljare och pirat som gärna klär sig i kvinnokläder och låter rösten gå upp i falsett. Kort sagt är det en ganska bisarr film med en galen humor. Ibland är den tramsig, ibland är den långtråkig, med däremellan är den ganska underbar. Jag blev på väldigt gott humör av att se den. (går på bio nu)

A Mighty Heart (2007) är dock inte någon feelgood. Den handlar om mordet på Wall Street Journals reporter Daniel Pearl, som kidnappades och halshöggs av fundamentalister i Pakistan 2002. Filmen, som är en nervig och intensiv skildring av myndigheternas jakt på honom, är fascinerande eftersom den använder sig av polisfilmens vanliga schabloner med insatsstyrkor som sparkar in dörrar, spårar mobilsamtal och söker genom hårddiskar men istället för NYPD så är det den pakistanska polisen i Karachi som står för arbetet, och ordrarna skriks på urdu, inte på engelska. FBI, CIA, Wall Street Journal och ambassadpersonal från USA och Frankrike deltar också i arbetet, men det är en pakistansk insats, och det ger en ny vinkling på ett beprövat koncept. Angelina Jolie spelar huvudrollen som Daniel Pearls hustru, höggravid och under svår stress i det belägrade hemmet i Karachi. Hon klarar sig bra tycker jag, och ger filmen ett emotionellt center. Filmens regissör Michael Winterbottom ger som alltid filmen en känsla av närvaro och desperation, och tillsammans med hans tidigare In This World (2002) och The Road to Guantanamo (2006) utgör The Mighty Heart en del av en ambitiös trilogi om livet efter 11 september. (svensk premiär 26 oktober 2007)

Gaywestern

På filmforum förra året så diskuterade jag det faktum att biofilmen är övervägande heterosexuell, och beklagade detta. Vad jag också anmärkte på var att om en film innehåller homosexuella så är det antingen som några roliga bifigurer, eller så är filmens själva tema huvudpersonernas sexualitet. Nu går på biograferna, för utsålda hus, en sådan film, nämligen Brokeback Mountain. Den är påkostad, smäktande och vacker, och alla älskar den. Det gör inte jag. Jag tycker den känns som att titta i en främmande persons fotoalbum, tillrättalagt och långtråkigt. Jag kan inte släppa känslan av att folk tycker att den är så väldigt bra för att de gör att de känner sig fördomsfria och goda. "Se, jag tycker att en film om bögar är jättebra, är jag inte vidsynt så säg!" Det är inget särskilt med filmen, och hade allting varit exakt likadant, med enda skillnaden att det var en man och en kvinna som under 20 år hade en hemlig relation, tror jag inte att den skulle blivit hälften så uppskattade. Men, det är ju inte filmens fel, utan publikens. Vad som är bra med den är dock att två unga filmstjärnor spelar huvudrollerna och därigenom verkligen avtabuiserar sex mellan män på vita duken. I ovannämnda inlägg efterlyste jag romantiska mainstreamkomedier med homosexuella par. Kanske Nora Ephron kan göra en nu. Så länge en film med ett homosexuellt par i centrum kan få epitet "gaywestern" så har vi fortfarande långt kvar att gå.

Det har ordats mycket om att det är så speciellt att en westernfilm har homosexuella karaktärer. Det har hävdats att detta är något nytt och unikt, och att homosexualitet alltid varit helt frånvarande. Så är naturligtvis inte fallet. Homosexualitet har funnits med, mer eller mindre uttalat, lika länge som filmkonsten. Man kan ofta se homoerotiska undertexter, även i westernfilmen. Richard Widmarks karaktär i Djävulens trädgård (1954) till exempel. I slutet så offrar han sig för att rädda Gary Cooper, som rider iväg med kvinnan, Susan Hayward. Men Cooper ångrar sig, och rider tillbaka till Widmark, som dör i hans armar, eller nästan i alla fall. I I comanchernas våld (1959) finns två revolvermän som har en mer innerlig relation, och när den ena av dem blir skjuten så följer en mycket vacker avskedsscen i floden, där den andre låter sin döde partner flyta i väg i floden. En annan i sällskapet kommenterar lakoniskt om han som överlevde att han kunnat bli en riktig man, men "he's to gentle". Sen finns scenen i Red River (1948) där två cowboys spanar in varandra, och den ena säger "That's a good looking gun you were about to use back there. Can I see it? And you'd like to see mine. Nice! Awful nice!". Mer implicit explicit än så blir det inte, och sedan fortsätter förspelet med att de skjuter prick tillsammans.

Även i andra hårdkokta genres, som film noir, återfinns homoerotiska undertexter, såsom i Gilda (1946). I Hämndens skugga (The Big Combo, 1955) finns ett homosexuellt par, Fante och Mingo. Machofilmer som Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960) osar av homoerotik, vilket idag känns uppenbart men som gick över huvudet på (straighta) människor då. Ett annat exempel på undertext är från William Wylers första filmatisering av Lillian Hellmans pjäs The Children's Hour. Den handlar om två kvinnor som driver en internatskola tillsammans. I pjäsen blir den ena kvinnan (Martha) förälskad i den andra (Karen), i filmversionen De tre från 1936 (These Three) så förälskar sig Martha i Karens pojkvän istället. Pojkvännen heter Joe, och scenen i pjäsen där Martha berättar för Karen att hon älskar henne, har i filmen blivit en scen där Martha berättar för Karen att hon älskar hennes kille. Nyckelrepliken är "I love Joe." Säg det högt och hör om det inte får en annan innebörd.

Det förekommer också ofta blinkningar till publiken, som är särskilt roliga för de invigda. Att Cary Grant, iförd negligé, säger att han "went gay all of a sudden" i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), blir naturligtvis ännu roligare när man vet att han var homosexuell i verkligheten. Samma sak när samme Grant i Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940), efter att ha hört en kvinna beskriva sin tilltänkta, säger "Sounds more like a guy I ought to marry."

Homosexualitet har alltså alltid funnits där, och de som varit uppmärksamma har vetat var de ska titta. Men när John Wayne kysser Walter Brennan i Rio Bravo (1959) ska det mycket till för att man ska läsa det homoerotiskt, även om det är en kul scen.

------------------------------------------------------

Sin andra version av Hellmans pjäs gjorde Wyler 1961, nu kallad Ryktet (The Children's Hour). Martha får nu säga "I love you" men den versionen är inte alls lika bra som den första.

Den uppmärksamme noterade kanske att fyra av filmexemplen ovan var regisserade av Howard Hawks, Red River, Ingen fara på taket, Det ligger i blodet och Rio Bravo. Mer om Hawks kan man läsa här.