Michelangelo Antonioni

Efter Bergman, så har nu även Michelangelo Antonioni avlidit. Samma dag dessutom, vilken känns lite märkligt. Men man kan nog säga att han var Italiens svar på Bergman, så det kanske är ganska naturligt egentligen.

Jag skrev om en av Antonionis filmer i våras, och här kommer den texten i repris:

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Här är DN:s artikel om Antonioni.

Inställd visning, och Veckans dvd-tips.

På grund av datatrubbel och bredbandsproblematik (comhem har haft tekniska problem) blir det ingen text den här veckan. Som tröst blir det ett dvd-tips redan idag: italienska Barntjuven (Il ladro di bambini 1992). En neoneorealistisk film om en polis som motvilligt eskorterar två barn till ett barnhem genom ett kyligt Italien. På vägen blir de vänner och han får upp ögonen för deras situation. Den är sentimental på det typiskt italienska viset, men det fungerar bra, och alla spelar bra. Den släpps först imorgon, så ikväll får ni själva komma på något att göra.