Sex

I Dårarnas paradis (Palm Beach Story 1942) kommer Tom (Joel McCrea) hem och får veta av sin fru Gerry (Claudette Colbert) att en miljonär gett henne $700. Han undrar förstås varför och frågar indignerat "I mean, sex didn't even enter in to it?", på vilket hon svarar "Oh, but of course it did darling, sex always have something to do with it".

Det tog inte så lång tid från det att filmen uppfanns förrän sex hamnade på duken, i mer eller mindre förtäckt form. Antingen kyskt, kanske i form av en blottad vad, eller pang på, i svartvita, stumma porrfilmer. Det är dock inget som det pratas om i någon större utsträckning varför det är ofta glöms bort att den tidiga filmen, särskilt på 20-talet och det tidiga 30-talet, kunde vara väldigt fräck och vågad, både i Europa och i USA. Lättklädda skådespelare, vågad dialog och nakenscener förekom, i såväl dramer, komedier som äventyrsfilmer. Till och med de första Tarzan-filmerna med Johnny Weissmüller är exempel på det (Tarzan - the Ape Man 1932, Tarzan and His Mate 1934). En filmstjärna som Jean Harlow levde högt på sin vampiga, sexuellt provokativ stil. (I Middag kl. 8 (Dinner at 8, 1933) spelar Harlow en typisk roll, och säger vid ett tillfälle att hon läst en bok om att i framtiden kommer alla jobb ersättas av maskiner. En äldre dam låter blicken glida över hennes yppiga kropp och säger "Oh, my dear, that's something you need never worry about.") Den tjeckiska filmen Extas (Ekstase 1933), som kallades "den mest omviskade filmen", gjorde succé/skandal för att den kvinnliga stjärnan Hedy Lamarr (som hette Hedy Keisler på den tiden) var naken i den, och hade en intensiv sexscen med Aribert Mog. I historiska skildringar som I korsets tecken (Sign of the Cross 1932) kan man helt ohämmat ta del av avklädda män med inoljade kroppar. Josef von Sternbergs filmer med Marlene Dietrich som sexuellt ambivalent huvudrollsinnehavare osar av erotik och passion, som Shanghaiexpressen (Shanghai Express 1932) och Marocko (Morocco 1930), där hon även kysser en annan kvinna.

Men så skedde det en backlash och Hays koden (eller the Production Code som den egentligen hette) drevs igenom i USA, vars syfte var att motverka syndigt och omoraliskt leverne. Sex i alla dess former, utöver en liten kyss, var då förstås något som man särskilt försökte bekämpa, och eftersom man censurerade filmer från andra länder så påverkades inte bara den amerikanska filmen. Men redan på 40-talet började den luckras upp igen, delvis genom amerikanska provokatörer som Alfred Hitchcock och Otto Preminger (den första Hollywoodfilmen som antydde oralsex kom faktiskt så tidigt som 1955, Hämndens skugga (The Big Combo)), delvis tack vare impulser från Europa, som Roberto Rossellinis L'amore (1948) . Två svenska filmer var där betydelsefulla, Hon dansade en sommar (1951), där Ulla Jacobsson visade brösten, och Sommaren med Monika (1953), där Harriet Andersson badade naken. (Ja, det är mest kvinnor det handlar om, nakna män är, fortfarande, i minoritet av olika anledningar. Harvey Keitel brukar dock gärna visa upp sig.) I skiftet 50/60-talet gav man upp Hays koden, och även i amerikansk film kunde man nu visa hud, bara bröst, otrohet, toalettstolar, dubbelsängar, och annat som tidigare varit mer eller mindre förbjudet. Vad som brukar kallas den första regelrätt pornografiska filmen gjordes 1959, Russ Meyers The Immoral Mr Teas. Den riktiga explosionen kom dock mot slutet av 60-talet, då både vanlig spelfilm och porrfilm fläskade på, och på 70-talet hade porrfilmen till och med någon form av kulturell status. Då kom också det som kallas gladporr, med sådana odödliga mästerverk som danska Mazurka på sängkanten (Mazurka på sengekanten 1970), där tonen var lekfull och sexscenerna mer nedtonade. Den japanska nya vågen, med titlar som Sinnenas rike (Ai no corrida 1976), kunde göra filmer som inte var porrfilmer utan hade klara konstnärliga ambitioner, men samtidigt var lika explicita som en vanlig porrfilm. På 70-talet gjorde man till och med i Pakistan filmer som det feministiska dramat Society Girl (1976), om en kvinna (spelad av Sangeeta, som också är filmens regissör) som tvingas prostituera sig för att kunna försörja sin familj.

Nu för tiden finns det inte många restriktioner i västvärlden, bara olika åldersgränser. Utanför västvärlden är det mer restriktivt, med vissa undantag, som den sydkoreanska filmen, som ofta kan vara väldigt explicit när det gäller sex.

Men det är svårt med sexscener, även om censuren tillåter dem. Det kan så lätt kännas billigt, onödigt, eller tramsigt, eller bara tråkigt. Den belgiska filmen Je, tu, ille, elle (1974), som jag skrivit om förut (här), innehåller en lång sexsekvens mellan huvudpersonen och hennes flickvän, men det är den tråkigaste delen av filmen, för till skillnad från resten av filmen är den konventionell och banal. Ett vanligt misstag är annars att man gör sexscenerna för högtravande, med hundratals tända ljus och så vidare. Då är det roligare när Christian Slater sätter på Patricia Arquette i en telefonkiosk i True Romance (1993). En annan favorit är sexscenerna mellan Rene Russo och Pierce Brosnan i Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair 1999) som både är sköna och roliga (scenerna menar jag), mest för att de själva verkar haft så kul. Kanske är det så att man föredrar de sexscener som skildrar sex så som man själv vill ha det.

Men sex behöver inte vara avklätt eller explicit, min absoluta favoritscen är nog från filmen Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Joe Carter (Joel McCrea) är ungkarl och inneboende hos Connie Milligan (Jean Arthur), förlovad med en annan man. En kväll har de varit ute tillsammans, Joe och Connie, och när de kommer hem sätter de sig på trappan till huset de bor i. Hon börjar prata om vad hon ska laga för mat åt sin fästman, medan Joe börjar kyssa hennes ansikte, alltmer passionerat. Personkemin, stämningen, och det förbjudna i det hela, gör att det är oproportionellt upphetsande, utan att vara det minsta tacky.

Nu har jag inlett och avslutat det här inlägget om sex med att beskriva scener med Joel McCrea, och jag vill inte gärna spekulera mer i hur det ska tolkas. Jag känner också att det finns mycket mer att skriva i ämnet, men nu får det vara bra för idag.

Om kärlek

En mig närstående kvinna uppmanade mig att skriva om kärlek här på filmforum, och jag tänkte göra ett försök. Men det är svårt, trots att de flesta filmer handlar om kärlek, på ett eller annat sätt. Det är ju en av de starkaste driftkrafterna för oss människor, och därför också en av de starkaste drivkrafterna på film. Kärlek i alla dess former. Buster Keaton blir exempelvis förälskad i en ko i Kofösaren (Go West 1925).

Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.

Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.

Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.

Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.

Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.

En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.

Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).

I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.

Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.

----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.