Nicholas Ray

"I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived a few weeks while she loved me."

I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.

---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.

100 filmer utökade (2) - Män i krig

Ännu en gång har listan över de 100 bästa filmerna fått tillökning. Det är nu 107 filmer på den om sanningen ska fram. Den senaste är Män i krig (Men in War, 1957), som utspelas under Koreakriget och handlar om en liten grupp amerikanska soldater som avskurits från sina landsmän, och som under ständig beskjutning försöker navigera fram på fientligt territorium. Själva grundstoryn är alltså standard 1A. Filmen, skriven av Philip Yordan, för också en diskussion mellan två infallsvinklar på krigföring. Ska man visa medkänsla och återhållsamhet, eller ska man använda all sin kraft och inte visa någon nåd. Filmens svar är att den första varianten är mer hälsosam för soldaterna, men det är den andra som leder till seger, fast på bekostnad av den psykiska hälsan. Men det är inte budskapet som ger den en plats bland de 107, det är utförandet, iscensättningen.

Män i krig hör till en grupp av amerikanska krigsfilmer, Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes, 1962) och Bitter seger (Bitter Victory / Amère victorie, 1957) är två andra, som förenas genom sin abstrakta stil, lite åt den surrealistiska hållet. De är svart/vita, avskalade, och lakoniska. De visar inte så mycket stridsscener, utan handlar mer om väntan, stressen och den tärande vetskapen om att döden kan komma, när som helst, var som helst. De utspelas i ett landskap, ett tillstånd, av post traumatisk stress, och kampen står inte bara mellan vi och dom, utan i ännu större grad mellan oss, och inom oss. De handlar inte om kriget, kriget är bara en metafor, eller en katalysator, istället finns det i alla tre ett inslag av existentiell ångest, och en känsla av alla värdens upplösningar, eller världens upplösning. En replik i Män i krig lyder: "Battalion doesn't exist. Regiment doesn't exist. Command HQ doesn't exist. The U.S.A. doesn't exist... We're the only ones left to fight this war."

De tre filmerna är regisserade av Anthony Mann (Män i krig), Nicholas Ray (Bitter seger) och Don Siegel (Ett helvete för hjältar), och de utgör alla höjdpunkterna i respektive regissörs karriär. Tre regissörer som visste mer än de flesta om våldets mekanismer, och våldets effekter på dem som utövar det, och som med stor integritet och visuell briljans ägnade sina karriärer åt att skildra det. Mann arbetade främst i westerngenren, med Mannen från västern (Man of the West, 1958) som mästerverket. Ray skildrade ofta jagade och splittrade män med sadistiska impulser, som i Nakna nerver (In a Lonely Place, 1950), På farlig mark (On Dangerous Ground, 1951) och Bakom spegeln (Bigger Than Life, 1956). Don Siegels mest fruktbara tid var från Jakten till Mexico (The Big Steal, 1949) till och med Brottsplats - Manhattan (Madigan, 1968), med Bödlarna (The Killers, 1964) som något av ett nyckelverk.

Det finns fler regissörer som hör till samma grupp, exempelvis Robert Aldrich, Phil Karlson och Sam Fuller, men mer om dem en annan gång. Tills dess avrundar jag med att citera Andrew Sarris ord om Aldrich: "The titles of even his lesser films - World for Ransom, Autumn Leaves, Ten Seconds to Hell, The Last Sunset, Sodom and Gomorrah - suggest a mood befitting the Decline of the West."

-------------------------------------------
Män i krig och Bitter seger finns (äntligen) utgivna på dvd i USA och Frankrike. Ett helvete för hjältar är utgiven på dvd även i Sverige och finns att hyra i välsorterade videobutiker.