Stängt på grund av studier

Jag kommer alltså att lägga den här filmbloggen i malpåse under min tid i Skottland. Men jag har nu en engelsk filmblogg så titta in där om ni har lust. Eller titta in här. Filmforum ligger ju kvar på nätet, även om det inte tillkommer nya banbrytande texter på ett tag.

Trevlig höst!

Sommaruppehåll (och Gus Van Sant)

Det är lika bra att acceptera att jag inte kommer hinna med den här filmbloggen under nuvarande omständigheter och snart är det dessutom sommar. Så därför börjar sommaruppehållet redan nu.

Sen får vi se vad som händer i höst!

Jag avslutar med en liten fundering om Gus Van Sant.

Missförstådda och problematiska tonåringar har en trogen vän i Gus Van Sant. Genom hela sin karriär har han skildrat dem, med nyfikenhet och respekt, om än med ett visst mått av fetishering. Tonåringar, eller något äldre ungdomar, står i centrum i Mala Noche, debuten från 1985, de står i centrum i Good Will Hunting (1997), Finding Forrester (2000), Elephant (2003), Paranoid Park (2007) och de spelar en viktig roll i Till varje pris (To Die For 1995). Filmhistorien är också viktig för Van Sant, så pass att han 1998 gjorde en synnerligen trogen nyinspelning av Hitchcocks Psycho (1960). Sålunda borde man kunna förvänta sig en nyinspelning av Nicholas Rays fina och explosiva Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955), kanske en version där den homosexuella undertexten i orginalet får en mer framträdande plats. Jag hoppas det i alla fall.

Längst ner på sidan finns en scen ur Ung rebell.

imdbs favoriter

I min profil stod det en gång i tiden att jag skissade på att doktorera, kanske i Australien. Nu är det dags för att doktorera, men inte i Australien. Istället blev det Skottland. St Andrews. Det är anledningen till den sporadiska aktiviteten på filmforum, samt att jag haft fett mycket att göra på jobbet. Vad som händer framöver är oklart men jag bloggar på ett tag till så får vi se.

Idag blir det bara lite kuriosa. På imdb.coms lista på dom 250 filmer som fått högst betyg av imdbs användare finns tre svenska filmer. På plats 103 Det sjunde inseglet (1957), på plats 130 Smultronstället (1957) och på plats 191 Låt den rätte komma in (2008).

På första plats ligger för övrigt Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption 1994), vilket är intressant. Inte för att den är dålig utan för att den är så pass ordinär. De flesta andra filmerna på listan är alla särpräglade på något vis. Banbrytande eller konstnärligt högtstående eller visuellt magnifika eller tematiskt mångbottnade eller spektakulära äventyrsfilmer av klassisk matinéstil. Men inget av detta finns hos Nyckeln till frihet. Kanske är det just det, att den är minsta gemensamma nämnaren och inte innehåller något element som kan irritera eller provocera någon. Det gyllene snittet.

Jag räknade lite bland filmernas regissörer. Den mest populära regissören är Alfred Hitchcock, överlägset dessutom, med 11 filmer på listan. Näst populärast är Stanley Kubrick med 8 filmer och Billy Wilder med 7. Kubrick gjorde dock bara 13 filmer sammanlagt, jämfört med Wilders 27 och Hitchcocks omkring 54 stycken. 

Men den mest framgångsrika är Sergio Leone. Han gjorde sju filmer och fyra av dem är med på topp 250, varav en på plats 4, Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo 1966). En till av hans filmer, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari 1964), fick dessutom 8.0 i snittpoäng, vilket är samma poängsnitt som de som ligger på plats 193 - 250, vilket betyder att även den kan hamna på listan, vilken dag som helst. Fem filmer av sju. Inte illa.

Norman, Adair och listade filmer

Under många år satt Barry Norman i BBC:s fåtölj och recenserade film. Han skrev också böcker, och en av dem heter 100 Best Films of the Century. Den kom visserligen ut 1992, så det känns inte så aktuellt att recensera den, men jag läste härom dagen en bitsk artikel om den som skrevs av Gilbert Adair i The Sunday Times (återfinns i essäsamlingen Surfing the Zeitgeist) när Normans bok var aktuell, och Adairs reaktion finns det en del att skriva om . Så det gör jag nu:

När man gör en lista, såsom Norman gjorde, leder det ofrånkomligen till att folk mer eller mindre upprört frågar varför den och den filmen inte är med, och varför den och den filmen är med. Norman svarar själv i förordet "And the answer quite simply is because it is my selection - not yours, nor anyone else's." Fast Adair, förstås, låter sig inte nöjas med detta. Han går igång på att Normans val är så, tja, banala är kanske ett lämplig ord, inskränkta eller förutsägbara. Det är för mycket amerikanskt, för mycket brittiskt, för mycket mainstream. Adair skriver att "he appears never to have heard of Rossellini, Ozu, Mizoguchi, Vigo, Ophüls, Dovzhenko, Feuillade, Tati, Tarkovsky and Paradzhanov, and [Norman] relegates such living masters as Resnais, Rivette, Rohmer, Antonioni, Wenders, Pialat, Oliveira, Bertolucci and Bresson (Bresson!) to the status of also-rans". Men även när Norman har med filmskapare som Adair godkänner, så som Hitchcock eller Welles, tycker Adair att Normans filmval är för trist. ("Hitchcock? Why bother looking further than Psycho?")

Jag känner mig själv inte särskilt träffad av Adairs sarkasmer (min egen lista (finns här) innehåller exempelvis två Rossellini, en Ozu, en Mizoguchi, en Ophüls, två Rivette, en Bertolucci och två Bresson) men det är ändå ganska dumt, av två skäl. 

Dels för att Norman säkert sett filmer av alla, eller i alla fall de flesta, av Adairs älsklingar men uppenbarligen inte tyckte att de var tillräcklig bra. Norman är ju trots allt inte främmande för europeisk film. Filmer av Godard, Carné, Fellini, Visconti, Cocteau (just Cocteau måste väl trots allt blidka Adair lite grann), Buñuel, med flera finns med. 

Det andra skälet till att det blir dumt, eller fånigt, är det faktum att Adairs egen lista på uteblivna namn även den är förutsägbar och inskränkt, i samma utsträckning som han tycker  Normans är. Nästan alla namn som Adair listar tillhör basuppsättningen av europeiska och japanska artfilm regissörer som slog igenom på 50-talet. Med undantag av Feuillade och Paradzanov är Adairs lista lika konventionell som Normans. Lite roligt är det att Norman har samma inställning som Adair. Exempelvis kriserar Norman Oscarsjuryn för att vara enkelspårig och fantasilös som ger Oscar för bästa film till Kramer mot Kramer (Kramer vs Kramer 1979) istället för till Apocalypse Now (1979) och nästan aldrig ger priset till en western exempelvis.

Även när man läser Adairs lista kan man som sagt fnysa åt konformismen om man vill. Var, frågar man sig, finns Mikio Naruse, Teinosuke Kinugasa, Joseph H. Lewis, Gregory La Cava, Hasse Ekman, Tomás Alea Gutiérrez och så vidare. Så där kan man hålla på, men vad är poängen med det? Utifrån båda sina positioner vill Norman och Adair komma åt de småborgerliga och lyfta fram de filmer som verkligen är bra. Men varför måste allt göras i förhållande till något annat? Varför hävda att ens egen lista är bättre än någon annans lista? Baserat på vilka kriterier? 

Som Norman skrev, "it is my selection - not yours, nor anyone else's." Kan det inte få räcka med det?

-----------------------------------------------------

Två saker till:

Norman skriver i sitt förord att listan innehåller filmer som inte skulle komma med på någon annans lista. "What on earth, one wonders, can these latter films be" frågar sig Adair. Får jag föreslå Oh, mr Porter (1937), en komedi med Will Hay, och måhända Genevieve (1953), trots Kay Kendalls trumpetsolo. Men i övrigt är Normans filmval, precis som Adair säger, föga överraskande, men det säger en del om den position han utgår ifrån när han tror att många av filmerna inte skulle vara med på någon annans lista.

Adair ondgör sig också över att man i Storbritannien inte tar filmkonsten på allvar utan ser den lite över axeln, och att Normans lista spär på denna syn på filmen. Men det förstår jag inte alls. Det är ju inget fel på filmerna Norman listat. Tvärtom, de flesta är väldigt bra och många är exempel på filmkonst när den är som bäst. Även om blott 36 av dem är med på min lista.

Saker jag har sett (33)

Ghost, Titta vi flyger, Den osynlige fienden, En farlig kvinna

Ghost (1990) är ju något av en modern klassiker (vad nu det är för något), som de flesta verkar ha sett och som det refereras till. Så jag har i 19 år beklagat att jag inte sett den. Nå, nu har jag sett den och nu beklagar jag istället att jag sett den. Den var nämligen synnerligen dålig. Det räcker egentligen med Patrick Swayze. Joey i Vänner (Friends) fick en gång en recension som sa att han inte var "believable as a human being". Det samma gäller Swayze. Jag vet inte hur han gör det, men han gör det dåligt. Hela filmen är en banal, tramsig och frustrerande övertydlig smörja, utan dynamik eller värme, charm eller hantverksskicklighet. (finns på dvd)

Titta vi flyger (Airplane 1980) är gjord av Zucker, Abrahams, Zucker, det vill säga Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker. Samme Zucker som gjort Ghost. Men det är en helt annan värld. Titta vi flyger är en rå och stundtals hysteriskt rolig parodi på katastroffilmer och på så mycket annat. Det rör sig skamlöst mellan högt och lågt (en höjdpunkt är piloten som som börjar prata homoerotiska fantasier med en liten pojke och frågar om han någonsin suttit i ett turkiskt fängelse). Den är förvisso inte för alla smaker, men för den som är på humör är den oemotståndlig. Roger Roger? We've got clerance Clarence. (finns på svensk dvd)

Charm eller värme finns det inte heller så mycket i Den osynlige fienden (Lost Patrol 1934), men hantverksskicklighet och dynamik finns det desto mer av. Det är en tidig John Ford-film, innan hans storhetsperiod som inleddes 1939, och det är relativt enkel. En engelsk patrull i öknen går vilse och slår läger vid en oas, där en osynlig fienden skjuter ihjäl dem, en efter en, utan att någonsin visa sig. Det blir en förtätad stämning och Fords stundtals magnifika bilder gör det till en mycket lyckad film, trots sin kolonialt dammiga ideologi. (finns på fransk dvd)

En farlig kvinna (Baby Face 1933), om en hårdhudad och utnyttjad kvinna som avancerar via sängvägen, är ett exempel på det mer osminkad Hollywood som fanns innan "the production code", filmindustrins självcensur, som infördes 1934. Den är kort och koncis och Barbara Stanwyck i huvudrollen är strålande. Kritikerna skrev mycket om att hon var hjärtlös och hänsynslös, men det stämmer inte med hur hon presenteras och porträtteras i filmen. Det är märkligt, men inte ovanligt, när kritiker låter sina egna övertygelser avgöra vad en film har för budskap, snarare än vad filmen faktiskt själv säger. (kan eventuellt finnas i någon dvdbox i USA)