filmforum (my old Swedish film blog)

Stängt på grund av studier

2009-08-21T18:00:00.004+02:00

Jag kommer alltså att lägga den här filmbloggen i malpåse under min tid i Skottland. Men jag har nu en engelsk filmblogg så titta in där om ni har lust. Eller titta in här. Filmforum ligger ju kvar på nätet, även om det inte tillkommer nya banbrytande texter på ett tag.

Trevlig höst!

Sommaruppehåll (och Gus Van Sant)

2009-06-08T22:10:00.002+02:00

Det är lika bra att acceptera att jag inte kommer hinna med den här filmbloggen under nuvarande omständigheter och snart är det dessutom sommar. Så därför börjar sommaruppehållet redan nu.

Sen får vi se vad som händer i höst!

Jag avslutar med en liten fundering om Gus Van Sant.

Missförstådda och problematiska tonåringar har en trogen vän i Gus Van Sant. Genom hela sin karriär har han skildrat dem, med nyfikenhet och respekt, om än med ett visst mått av fetishering. Tonåringar, eller något äldre ungdomar, står i centrum i Mala Noche, debuten från 1985, de står i centrum i Good Will Hunting (1997), Finding Forrester (2000), Elephant (2003), Paranoid Park (2007) och de spelar en viktig roll i Till varje pris (To Die For 1995). Filmhistorien är också viktig för Van Sant, så pass att han 1998 gjorde en synnerligen trogen nyinspelning av Hitchcocks Psycho (1960). Sålunda borde man kunna förvänta sig en nyinspelning av Nicholas Rays fina och explosiva Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955), kanske en version där den homosexuella undertexten i orginalet får en mer framträdande plats. Jag hoppas det i alla fall.

Längst ner på sidan finns en scen ur Ung rebell.

imdbs favoriter

2009-05-25T22:05:00.000+02:00

I min profil stod det en gång i tiden att jag skissade på att doktorera, kanske i Australien. Nu är det dags för att doktorera, men inte i Australien. Istället blev det Skottland. St Andrews. Det är anledningen till den sporadiska aktiviteten på filmforum, samt att jag haft fett mycket att göra på jobbet. Vad som händer framöver är oklart men jag bloggar på ett tag till så får vi se.

Idag blir det bara lite kuriosa. På imdb.coms lista på dom 250 filmer som fått högst betyg av imdbs användare finns tre svenska filmer. På plats 103 Det sjunde inseglet (1957), på plats 130 Smultronstället (1957) och på plats 191 Låt den rätte komma in (2008).

På första plats ligger för övrigt Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption 1994), vilket är intressant. Inte för att den är dålig utan för att den är så pass ordinär. De flesta andra filmerna på listan är alla särpräglade på något vis. Banbrytande eller konstnärligt högtstående eller visuellt magnifika eller tematiskt mångbottnade eller spektakulära äventyrsfilmer av klassisk matinéstil. Men inget av detta finns hos Nyckeln till frihet. Kanske är det just det, att den är minsta gemensamma nämnaren och inte innehåller något element som kan irritera eller provocera någon. Det gyllene snittet.

Jag räknade lite bland filmernas regissörer. Den mest populära regissören är Alfred Hitchcock, överlägset dessutom, med 11 filmer på listan. Näst populärast är Stanley Kubrick med 8 filmer och Billy Wilder med 7. Kubrick gjorde dock bara 13 filmer sammanlagt, jämfört med Wilders 27 och Hitchcocks omkring 54 stycken.

Men den mest framgångsrika är Sergio Leone. Han gjorde sju filmer och fyra av dem är med på topp 250, varav en på plats 4, Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo 1966). En till av hans filmer, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari 1964), fick dessutom 8.0 i snittpoäng, vilket är samma poängsnitt som de som ligger på plats 193 - 250, vilket betyder att även den kan hamna på listan, vilken dag som helst. Fem filmer av sju. Inte illa.

Norman, Adair och listade filmer

2009-05-11T22:15:00.000+02:00

Under många år satt Barry Norman i BBC:s fåtölj och recenserade film. Han skrev också böcker, och en av dem heter 100 Best Films of the Century. Den kom visserligen ut 1992, så det känns inte så aktuellt att recensera den, men jag läste härom dagen en bitsk artikel om den som skrevs av Gilbert Adair i The Sunday Times (återfinns i essäsamlingen Surfing the Zeitgeist) när Normans bok var aktuell, och Adairs reaktion finns det en del att skriva om . Så det gör jag nu:

När man gör en lista, såsom Norman gjorde, leder det ofrånkomligen till att folk mer eller mindre upprört frågar varför den och den filmen inte är med, och varför den och den filmen är med. Norman svarar själv i förordet "And the answer quite simply is because it is my selection - not yours, nor anyone else's." Fast Adair, förstås, låter sig inte nöjas med detta. Han går igång på att Normans val är så, tja, banala är kanske ett lämplig ord, inskränkta eller förutsägbara. Det är för mycket amerikanskt, för mycket brittiskt, för mycket mainstream. Adair skriver att "he appears never to have heard of Rossellini, Ozu, Mizoguchi, Vigo, Ophüls, Dovzhenko, Feuillade, Tati, Tarkovsky and Paradzhanov, and [Norman] relegates such living masters as Resnais, Rivette, Rohmer, Antonioni, Wenders, Pialat, Oliveira, Bertolucci and Bresson (Bresson!) to the status of also-rans". Men även när Norman har med filmskapare som Adair godkänner, så som Hitchcock eller Welles, tycker Adair att Normans filmval är för trist. ("Hitchcock? Why bother looking further than Psycho?")

Jag känner mig själv inte särskilt träffad av Adairs sarkasmer (min egen lista (finns här) innehåller exempelvis två Rossellini, en Ozu, en Mizoguchi, en Ophüls, två Rivette, en Bertolucci och två Bresson) men det är ändå ganska dumt, av två skäl.

Dels för att Norman säkert sett filmer av alla, eller i alla fall de flesta, av Adairs älsklingar men uppenbarligen inte tyckte att de var tillräcklig bra. Norman är ju trots allt inte främmande för europeisk film. Filmer av Godard, Carné, Fellini, Visconti, Cocteau (just Cocteau måste väl trots allt blidka Adair lite grann), Buñuel, med flera finns med.

Det andra skälet till att det blir dumt, eller fånigt, är det faktum att Adairs egen lista på uteblivna namn även den är förutsägbar och inskränkt, i samma utsträckning som han tycker Normans är. Nästan alla namn som Adair listar tillhör basuppsättningen av europeiska och japanska artfilm regissörer som slog igenom på 50-talet. Med undantag av Feuillade och Paradzanov är Adairs lista lika konventionell som Normans. Lite roligt är det att Norman har samma inställning som Adair. Exempelvis kriserar Norman Oscarsjuryn för att vara enkelspårig och fantasilös som ger Oscar för bästa film till Kramer mot Kramer (Kramer vs Kramer 1979) istället för till Apocalypse Now (1979) och nästan aldrig ger priset till en western exempelvis.

Även när man läser Adairs lista kan man som sagt fnysa åt konformismen om man vill. Var, frågar man sig, finns Mikio Naruse, Teinosuke Kinugasa, Joseph H. Lewis, Gregory La Cava, Hasse Ekman, Tomás Alea Gutiérrez och så vidare. Så där kan man hålla på, men vad är poängen med det? Utifrån båda sina positioner vill Norman och Adair komma åt de småborgerliga och lyfta fram de filmer som verkligen är bra. Men varför måste allt göras i förhållande till något annat? Varför hävda att ens egen lista är bättre än någon annans lista? Baserat på vilka kriterier?

Som Norman skrev, "it is my selection - not yours, nor anyone else's." Kan det inte få räcka med det?

-----------------------------------------------------

Två saker till:

Norman skriver i sitt förord att listan innehåller filmer som inte skulle komma med på någon annans lista. "What on earth, one wonders, can these latter films be" frågar sig Adair. Får jag föreslå Oh, mr Porter (1937), en komedi med Will Hay, och måhända Genevieve (1953), trots Kay Kendalls trumpetsolo. Men i övrigt är Normans filmval, precis som Adair säger, föga överraskande, men det säger en del om den position han utgår ifrån när han tror att många av filmerna inte skulle vara med på någon annans lista.

Adair ondgör sig också över att man i Storbritannien inte tar filmkonsten på allvar utan ser den lite över axeln, och att Normans lista spär på denna syn på filmen. Men det förstår jag inte alls. Det är ju inget fel på filmerna Norman listat. Tvärtom, de flesta är väldigt bra och många är exempel på filmkonst när den är som bäst. Även om blott 36 av dem är med på min lista.

Saker jag har sett (33)

2009-05-06T20:59:00.000+02:00

Ghost, Titta vi flyger, Den osynlige fienden, En farlig kvinna

Ghost (1990) är ju något av en modern klassiker (vad nu det är för något), som de flesta verkar ha sett och som det refereras till. Så jag har i 19 år beklagat att jag inte sett den. Nå, nu har jag sett den och nu beklagar jag istället att jag sett den. Den var nämligen synnerligen dålig. Det räcker egentligen med Patrick Swayze. Joey i Vänner (Friends) fick en gång en recension som sa att han inte var "believable as a human being". Det samma gäller Swayze. Jag vet inte hur han gör det, men han gör det dåligt. Hela filmen är en banal, tramsig och frustrerande övertydlig smörja, utan dynamik eller värme, charm eller hantverksskicklighet. (finns på dvd)

Titta vi flyger (Airplane 1980) är gjord av Zucker, Abrahams, Zucker, det vill säga Jim Abrahams och bröderna David och Jerry Zucker. Samme Zucker som gjort Ghost. Men det är en helt annan värld. Titta vi flyger är en rå och stundtals hysteriskt rolig parodi på katastroffilmer och på så mycket annat. Det rör sig skamlöst mellan högt och lågt (en höjdpunkt är piloten som som börjar prata homoerotiska fantasier med en liten pojke och frågar om han någonsin suttit i ett turkiskt fängelse). Den är förvisso inte för alla smaker, men för den som är på humör är den oemotståndlig. Roger Roger? We've got clerance Clarence. (finns på svensk dvd)

Charm eller värme finns det inte heller så mycket i Den osynlige fienden (Lost Patrol 1934), men hantverksskicklighet och dynamik finns det desto mer av. Det är en tidig John Ford-film, innan hans storhetsperiod som inleddes 1939, och det är relativt enkel. En engelsk patrull i öknen går vilse och slår läger vid en oas, där en osynlig fienden skjuter ihjäl dem, en efter en, utan att någonsin visa sig. Det blir en förtätad stämning och Fords stundtals magnifika bilder gör det till en mycket lyckad film, trots sin kolonialt dammiga ideologi. (finns på fransk dvd)

En farlig kvinna (Baby Face 1933), om en hårdhudad och utnyttjad kvinna som avancerar via sängvägen, är ett exempel på det mer osminkad Hollywood som fanns innan "the production code", filmindustrins självcensur, som infördes 1934. Den är kort och koncis och Barbara Stanwyck i huvudrollen är strålande. Kritikerna skrev mycket om att hon var hjärtlös och hänsynslös, men det stämmer inte med hur hon presenteras och porträtteras i filmen. Det är märkligt, men inte ovanligt, när kritiker låter sina egna övertygelser avgöra vad en film har för budskap, snarare än vad filmen faktiskt själv säger. (kan eventuellt finnas i någon dvdbox i USA)

Maurice Jarre

2009-04-22T00:25:00.001+02:00

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.

Saker jag har sett (32)

2009-04-15T10:30:00.003+02:00

Så, Saker jag har sett är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.

Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler

Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i Last Days (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. Milk är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns här)

Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på flm gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)

Che - argentinaren (Che - Part One) är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)

En shopaholics bekännelser (Confessions of a Shopaholic) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)

The Wrestler är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)

Recensionslänkar:

Milk DN SvD

Det regnar alltid... DN SvD

Jag har älskat dig så länge DN SvD

Che DN SvD

En shopaholic... DN SvD

The Wrestler DN SvD, Andres Lokkos intervju med Rourke här

Rättstavning

2009-04-13T20:32:00.003+02:00

Nu är påsken slut och jag är tillbaka. Sitter och skriver på den första Saker jag har sett på väldigt länge. Jag har sett så mycket att den riskerar bli på tok för lång. Någon form av pedagogisk uppdelning får det bli.

Tills dess så kan jag berätta att Svenska Dagbladet stackars recensent Jeanette Gentele, som oftast är en källa till lika delar frustration och skräckblandad förtjusning, i torsdags recenserade Race to Witch Mountain. I slutet av sin recension nämnde hon en tidigare version av samma story. Jag citerar: "Race to witch mountain, som bygger på boken med samma namn av Alexander Key, har spelats in flera gånger, bland annat under titeln Den äventyrliga flykten 1975 med Ray Millands, Donald Pleasance, Cristopher Lee och Bette Davies."

Låt oss leka Finn fem fel! Boken heter Escape to Witch Mountain, inte Race to.... Ray Milland stavar utan "s" på slutet. Donald Pleasence stavar inte sitt efternamn Pleasance. Christopher Lee stavar sitt förnamn med "Ch" och Bette Davis stavar sitt efternamn utan "e". Varken Lee eller Davis är för övrigt med i Den äventyrliga flykten.

Efter det här inlägget kanske SvD ändrar i nätartikeln, men i pappersform är den förevigad för all framtid.

Förresten, 1978 kom en uppföljare till Den äventyrliga flykten, Dr Gannon och hans robotar (Return from Witch Mountain). Där är Lee och Davis med.

Overload

2009-04-08T19:42:00.004+02:00

För någon månad sedan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Schindler's List (1993) förnekar att det fanns gaskamrar i Tyskland under Andra världskriget och förra veckan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) skildrar Europas kolonisering av "white supremacists". Jag trodde i min enfald att båda handlade om det motsatta med vad fan vet jag?

Jag vet dock att jag fortfarande har alldeles för mycket att göra för att hinna skriva (till skillnad från vissa som kanske skulle göra något annat än att skriva). Men håll ut. Jag kommer snart tillbaka.

Ska detta förresten tolkas som att Spielberg i själva verket är nazist? Jag misstänker att han själv skulle bli mycket förvånad.

Familjen Spielberg

2009-03-25T15:10:00.003+01:00

Duellen och Hajen i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i Närkontakt av tredje graden. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.

Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.

Hajen, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, Sugarland Express, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i E.T. består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. Solens rike handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. Hook handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I A.I. ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. Catch Me If You Can öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, Minority Report, ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, Världarnas krig, spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen.

Solens rike är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att vara dysfunktionell.

Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt: “All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.

Återkomst

2009-03-24T13:30:00.001+01:00

Så, äntligen börjar det bli ordning på torpet och jag har tid att skriva på filmforum. Imorgon kommer den första nyskrivna texten på en evighet... Om Spielberg.

övertryck

2009-03-11T19:35:00.002+01:00

Nej, var inte oroliga. Jag är kvar, men jag har så mycket att göra, med jobbresor till London och andra stora projekt utomlands. Men snart kommer det nya, informativa och spirituella inlägg!

filmkritik och debatt därom

2009-02-24T21:30:00.001+01:00

Det pågår just nu två parallella debatter om filmkritik, en startad av Nils-Petter Sundgren och en som en följd av att Mammut visades i Berlin.

NPS skrev en krönika om hur dåliga dagens filmbloggare var, fast han gillade Hynek Pallas och Kjell Häglund. Först hade jag tänkt ge mig in i debatten men varför då? Det känns så tramsigt alltsammans. Både Sundgrens krönika och flera av de svar han fått. (Sundgrens krönika finns bland annat här, inklippt i ett svar på den samma.) Den andra diskussionen, om svenska filmkritikers okritiska mottagande av Mammut, är aningen mer relevant. Bland debattanterna återfinns Jon Asp, Per Gudmunsson och Hynek Pallas men för enkelhetens skull räcker det att läsa den eminenta sammanfattningen Jonas Holmberg gjort på flm. (I dagens Expressen har Jonas också skrivit om debatten.) Själv är jag mycket kritisk till Mammut, (läs varför här) men är inte överraskad över det övervägande positiva mottagandet. Tror dock inte det handlar om att det är just Moodysson som gjort den, eller för att den är svensk (hur svensk den nu är), utan för att den i sitt budskap stryker kritikerna medhårs.

Det största problemet med debatter om filmkritik och filmkritiker är nog att det mest blir grova generaliseringar och svepande omdömen som är ack så lätta att motbevisa. Ytterligare en nu pågående debatt handlar om huruvida svenska filmkritiker är för unga, oerfarna och ointresserade av filmhistoria och den debatten är ett utmärkt exempel på vad jag skrev i föregående mening... Egentligen handlar det sällan om själva filmkritiken utan blir en fråga om käpphästar och generationsförbistringar. När sedan debattörer som själva inte är filmkritiker blandar sig i kommer lätt andra klichéer på löpande band. I debatterna just nu har jag ännu inte sett repliken "alla kritiker är ändå bara misslyckande och bittra filmregissörer" men nästan. Den gamla klassikern "men gör en egen film då får du se hur lätt det är" har bland annat förekommit, trots argumentets poänglöshet. Undrar förresten om det argumentet används i andra sammanhang. "Jaså, du tycker tunnelbanan ofta är försenad? Försökt själv sköta lokaltrafiken i Stockholm så får du se hur lätt det är." "Så du tycker det var dumt att invadera Irak? Försök själv vara president så får du se hur lätt det är."

Vad som också är lite fånigt i de här debatterna är att i princip alla känner varandra (och det gäller mig också) så det blir ganska incestuöst. Att någon av debatterna skulle leda till en bättre eller mer relevant filmkritik har jag svårt att tro. Jag skrev för övrigt ett inlägg för snart tre år sedan om min syn på filmkritik och hur jag skulle vilja att den var så läs gärna den. Klicka här. Jag skrev i höstas om Sundgren och politisk film också, så klicka här om du vill läsa den artikeln.

Oscar 2009

2009-02-23T14:14:00.003+01:00

Jag är fortfarande lite yrvaken efter nattens Oscarvaka. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt på grund av alla reklamavbrott hela tiden som stör rytmen och sänker humöret. Dessutom var det så lite av Hugh Jackman, som varit riktigt bra i sin inledning och sina dansnummer. Särskilt det musikalmedley som Baz Luhrmann koreograferat var spektakulärt. Men på det hela taget är Oscargalan förbluffande dålig tv, och det inledande två timmar reportaget från röda mattan är en orgie i pinsamheter och trams. Man fick knappt se en enda känd person, bara ett helt kompani olika programledare som hela tiden tackade varandra. What's the deal?

Om priserna är det inte mycket att säga, annat än att det var många rörande tacktal. Skönt att inte Benjamin Buttons otroliga liv vann några tunga priser. Det vore intressant vad de indiska kritikerna som gnällt på Slumdog Millionaire tycker idag när den fick så många priser och tårögda pristagare tackade akademin å Indiens vägnar och pratade om att nu äntligen fick indisk film en plats på kartan. Apropå Indien så minns jag fortfarande när Satyajit Ray fick en Honorary Award 1992, någon månad innan han avled. Det var ett rörande ögonblick.

I en märklig artikel i The Economist ironiserade man över att Oscarstatyetterna går till små, smala filmer som få sett och jämförde med The Dark Knight som är väldigt populär men inte fick några tunga nomineringar. (Det ironiserades över det även på galan igår, särskilt om The Reader.) Visserligen är The Dark Knight betydligt bättre än till exempel Milk och Benjamin Button om ni frågar mig, och borde nominerats mer, men å andra sidan är det knappast några obskyra filmer som nominerats. Vad vore poängen med en gala som belönade de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna? De har ju redan fått sitt pris, i guldpengar istället för guldstatyett.

Apropå The Dark Knight, det sägs ibland att Heath Ledger nominerades enbart för att han dog. Vill de med detta säga att han inte var bra nog, eller att man inte har för vana att nominera skådespelare i den typen av filmer? Det sistnämnda stämmer inte och hans rollprestation var helt makalöst magnifik. Det var tveklöst den mest självklara vinnaren.

Här är en annan länk, med allt om galan.

fildelning

2009-02-18T21:19:00.000+01:00

Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i måndags olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.

Och som jag sagt förut så känns debatten som förs nu redan förlegad.

Saker jag har sett (31)

2009-02-09T15:45:00.002+01:00

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Göteborg

2009-02-04T14:08:00.009+01:00

Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.

Ron Howards senaste film heter Frost/Nixon, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.

Men den bästa filmen jag såg var iranska The Song of Sparrows, av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.

Jesper Ganslandt följer upp Farväl Falkenberg (som jag skrev om här) med en dokumentär, Filmen jag inte pratar om längre, om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser.

Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna Julia, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.

Saker jag har sett (30)

2009-01-27T23:50:00.003+01:00

Mammut, Benjamin Button otroliga liv, Revolutionary Road

På ett hantverksplan är Mammut, Benjamin Button och Revolutionary Road delvis oklanderliga, med reservation för Thomas Newton tröttsamma musik i den sistnämnda. I Mammut spelar dessutom alla mycket bra, och det finns goda skådespelarprestationer i Benjamin Button också. Kate Winslet i Revolutionary Road är magnifik. Men vad alla tre också har gemensamt är att jag fann dem tråkiga och jag blev inte emotionellt engagerad i någon av dem. Och då räcker det inte med föredömliga produktionsvärden. I Revolutionary Road var problemet dels att Leonardo DiCaprio inte kändes trovärdig som gift, heltidsarbetade 30-åring med två barn och dels att filmen stod och stampade. Allt sades i det första grälet i första scenen mellan det gifta paret, och sen skedde ingen utveckling utan bara en konstruktion om en Parisresa som mest kändes som ett farthinder på väg mot det ofrånkomliga slutet. I Mammut var problemet att filmen flöt omkring från person till person, i land efter land, men aldrig gick in på djupet och aldrig själv intresserade sig för sina rollfigurer annat än som megafoner för ett budskap.

Mammut har inte en traditionell historia utan är mer en lägesbeskrivning av hur världen ser ut. Eller snarare vill den vara det, men det är en klichéfylld bild av världen. Den världsbilden går ut på att det finns ett väst och en tredje värld, och den tredje världen utnyttjas av väst. Men verkligheten är mer komplex och om man inte ser nyanserna utan bara upprepar bilden av amerikaner som blasé, thailändska kvinnor som prostituerade och filipinos som fattiga levandes vid soptippen så blir man en del av problemet. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Det här är den bild som ständigt förmedlas (vid sidan av bilden av Thailand som ett semesterparadis). Visserligen är sexturismen till Thailand omfattande men Thailand är också en förtryckande nation och också ett förhållandevis rikt land. Moodysson hade lika gärna kunnat göra en film om rika thailändska affärsmän som åker till Laos och utnyttjar prostituerade, eller för den delen till USA och går till prostituerade där. Det hade varit modigare och mer spännande. Som det nu är bekräftar Mammut trots allt bara den världsbild som vårt samvete vill att vi ska ha.

Intervju med Lukas Moodysson i DN här. DN:s recension här. En recension från SvD här.

Omtänk

2009-01-21T21:59:00.003+01:00

Som ni säkert märkt har det varit si och så med både bloggandet i stort och måndagsbloggandet i synnerhet. Det är helt enkelt så mycket annat i mitt liv att det är svårt att hinna med. Plus att jag nu skrivit långa essäer varje vecka i snart fem år och det är ibland svårt att komma på något nytt att skriva om.

Jag vill dock ha kvar bloggen så jag ska lägga om kurs lite grann. Saker jag har sett kommer att fortsätta (med säsongstart nästa vecka), men de långa måndagsessäerna blir det mindre av. Istället blir det kortare inlägg då och då om aktuella saker. Jag testar det i alla fall så får vi se hur det går.

I går var jag på filminstitutets presentationen av vårens/sommarens svenska filmer. Två polisfilmer och resten smala debutfilmer. Som vilket svensk filmår som helst med andra ord. Dessutom ska det komma sex nya filmer om Johan Falk. Efter Beck och Wallander kommer det alltså en ny polisserie utan slut. Yes! Men hur ska det gå för Moodyssons nya film Mammut. Det blir spännande.

2008/2009

2009-01-12T22:40:00.006+01:00

Det är 2009 och det är dags att börja måndagsinläggen igen. Det kommer bli lite annorlunda i år, men mer om det sedan. Idag är det dags för en sammanfattning av 2008, eller snarare en sammanfattning av det som var bra. Jag såg 69 filmer på bio och de flesta var mer eller mindre bra. Bland bottennappen finns dock exempelvis Wanted och Flyg drake (The Kite Runner). Den första ocharmig, flåsig och utan känsla. Den andra skamlöst manipulativ och tillrättalagd.

Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight var tveklöst en av höjdpunkterna. Att se Dark Knight på en IMAX-salong i Manchester var för övrigt kanske årets bioupplevelse.

Men de allra bästa filmerna jag såg på bio 2008 var dels de franska Sommarminnen (L'heure d'été) och En julberättelse (Une conte de Noël), dels amerikanska Familjen Savage (The Savages) och Paranoid Park samt koreanska Family Ties (Gajokeui tansaeng). Eller var Tropic Thunder förra årets bästa film? Det krävs att jag ser den en gång till först innan jag är säker på det. Två filmer från Ridley Scott kom på bio också, en uppfräschning av Blade Runner (1982) och nya Body of Lies. Bra filmer båda två, men magin och poesin i den förstnämnda är svåröverträffad. Body of Lies var alldeles för övertydlig, men, förstås, det professionella hantverket är ju briljant.

I år är det Clint Eastwood som kommer med två filmer, Changeling, som precis haft svensk premiär, och Gran Torino, som kommer om två månader. Skönt att han håller stilen.

Två väldigt bra kortfilmer såg jag också, från Dramatiska Institutets avgångsklass. Pussyfooting och Travemünde Trelleborg. Önskar jag hade sett fler men det kanske kan bli ett nyårslöfte för 2009, att se mer kortfilmer. Den som lever får se.

Jul 2008

2008-12-23T11:44:00.006+01:00

Bland alla julföreberedelser hann jag inte med att skriva något i går och inte i dag heller. Men God jul! Och glöm inte att se Ungkarlslyan (The Apartment 1960), den bästa julfilmen av dem alla.

Saker jag har sett (29)

2008-12-15T23:05:00.005+01:00

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Saker jag har sett (28)

2008-12-08T22:21:00.006+01:00

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Rättigheter

2008-12-04T21:30:00.003+01:00

I mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.

Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens SvD säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.

Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.

Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands erfarenheter har inte varit så inspirerande.

Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.

Stockholm Film Festival 2008

2008-11-27T18:30:00.003+01:00

Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!

Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation (2008) och You Must Remember This: The Warner Bros. Story (2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. You Must Remember This är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?

En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste Achilles and the Tortoise (Achilles to kame 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.

En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film Dream (Bi-mong 2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. Dream är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog Samaritan Girl (Samaria 2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.

Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var Absurdistan (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.

Även om ingen film jag sett var lika dålig som Absurdistan så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var Paper Soldier (Bumaznyj soldat 2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.

Saker jag har sett (27)

2008-11-18T14:30:00.004+01:00

Jag har visserligen sett en hel del men det blir bara en film idag, Zeitgeist (2007), för det finns mycket att säga om den. Den finns inte på dvd men sprids på nätet, via google video eller för nedladdning.

Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.

Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.

Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.

De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.

Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.

Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.

Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.

Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.

Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.

Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.

Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.

Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.

Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!

------------------------------------------------------------

För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.

För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.

Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här

För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här

Steve McQueen

2008-11-10T23:40:00.005+01:00

I en scen i Gatans kung (Somebody Up There Likes Me 1956) finns en scen i en biljardhall. En ung man står med ryggen mot kameran, vänd mot biljardbordet, när något stör honom. Han vänder sig blixtsnabbt om, och i samma rörelse drar han fram en kniv. Det var inte vem som helst som vände sig om, det var en 26-årig Steve McQueen i sin debutroll. Och rollen som hårdhudad hoodlum passade honom perfekt, särskilt med tanke på hans barndom. Hans ensamstående alkoholiserad mamma lämnade bort honom till sina föräldrar när Steve var tre år. Han pendlade sedan mellan sina morföräldrar och sin mamma och hennes män, vissa av dem misshandlade både mamman och Steve. Han drev omkring med kriminella gäng och hamnade som tonåring på ett hem för missanpassade ungdomar, Junior Boys Republic. Sedan var han några år i marinkåren, där han spenderade en hel del tid i arresten. Men han började skärpa till sig, och efter marinkåren försörjade han sig bland annat som racerförare för motorcyklar samtidigt som han pluggade till skådespelare. Han gjorde diverse teaterroller innan han fick rollen i Gatans kung. Huvudrollen där spelas av Paul Newman, hans andra filmroll och första huvudroll. Han var redan stjärna där. McQueen hade fortfarande några år kvar tills dess.

Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.

Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).

Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.

Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.

Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.

Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".

I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.

I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:

"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."

Saker jag har sett (26)

2008-11-03T23:15:00.006+01:00

Nyckfull sommar, Dag som natt, Sidewalks of New York, Kvinna i dödscell, Rånet, Gatans desperados, Tropic Thunder

Man ska naturligtvis vara lite försiktig med att säga att något är typiskt än det ena, än det andra, men det går inte att komma ifrån att Nyckfull sommar (Rozmarné léto 1968) känns typiskt tjeckisk. Den handlar om tre äldre, ganska patetiska, farbröder som tillbringar en sommar med att bada och dricka öl vid floden. En dag kommer två cirkusartister förbi, ett gift par, och de tre männen blir alla som förhäxade av den unga frun. En av männens fru flyttar i sin tur in hos det unga paret. Filmen är som en sedelärande saga, egensinnig och poetisk. Den balanserar på det gubbsjukas gräns men stämningen i filmen är sådan att, som sagt, männen är patetiska mer än något annat och filmen är på det hela taget ganska sorglig men förtjusande. (finns på dvd i Tjeckien och USA)

För den som inte varit på en filminspelning men är nyfiken så är François Truffauts Dag som natt (La nuit américaine 1973) en bra början. Den utspelas helt på en filminspelning, bakom kulisserna, och betar av problem som glömska skådespelare, katter som vägrar dricka mjölk, pengar, belysning, ljudupptagningar och allt annat som kan tänkas hända på en inspelning. Truffaut själv spelar regissören och även om det inte är hans mest djupsinniga film är den rolig och förförisk och har den öppenhet och värme som kännetecknar allt Truffaut gjort. Den får nog anses vara obligatorisk för alla som är filmintresserade. (finns på dvd i Frankrike och USA)

Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)

Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)

En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.

Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)

Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.

Prag och Sao Paulo

2008-10-27T16:25:00.007+01:00

Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.

Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.

I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)

I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...

Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.

Prag

2008-10-14T16:51:00.001+02:00

Jag kan inte skriva nagot den har veckan for jag ar i Prag pa Bergmanfestival. Jag aterkommer inom kort!

Saker jag har sett (25)

2008-10-07T15:43:00.005+02:00

Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E

Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!

Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)

Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)

Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)

Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)

Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)

Paul Newman

2008-09-29T20:37:00.004+02:00

När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.

Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.

När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.

Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.

-----------------------------------------------------

Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här

Saker jag har sett (24)

2008-09-22T20:10:00.004+02:00

Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld

Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.

Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)

Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).

Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)

Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.

Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)

Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.

På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.

En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.

Mitt liv med Ingmar Bergman

2008-09-15T11:07:00.004+02:00

Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.

Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*

Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.

Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)

Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.

Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.

Saker jag har sett (23)

2008-09-08T16:15:00.006+02:00

Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight

Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)

En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)

En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)

I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.

Fred Zinnemann

2008-09-01T14:35:00.006+02:00

Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.

Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.

När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.

Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.

Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.

Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.

Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.

Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.

Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).

Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.

Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.

---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.

Återkomst

2008-08-25T16:19:00.003+02:00

Sommarens filmupplevelse var tveklöst att se The Dark Knight på en IMAX-biograf i Manchester. En annan upplevelse var att se om Gycklarnas afton (1953) i Criterions ny, magnifika, utgåva. Annars har det varit tunt med filmupplevelser de senaste månaderna. Så kan det inte fortsätta! Något att se fram emot är den svenska dvdboxen med Milos Formans fyra första filmer, de han gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett annat extremt efterlängtat dvdsläpp i höst är Hasse Ekmans Flickan på tredje raden (1949), en av hans bästa. Det kommer också flera filmer av Louis Malle. Med det minskande utbudet av varierad biofilm i Stockholm är det skönt att det händer saker på dvdfronten.

I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.

Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.

Säsongsfinal

2008-06-16T22:32:00.006+02:00

I Robert Aldrich magnifika Ulzanas raid (Ulzana's Raid 1972) finns en scen då Burt Lancaster rider i full galopp och plockar upp ett gevär ur vänstra sadelhölstret, kastar det över hästryggen till högra handen, och avfyrar det, i en tagning. Det är så jäkla coolt att det får bli säsongsfinal. Det är semester för filmforum och för två månader får ni klara er utan nya texter. Måndag 25:e augusti är jag tillbaka. Då blir det mer kvinnliga regissörer, det är ett löfte. Och mer europeisk film. Och Steve McQueen. Mycket Steve McQueen.

Så glad sommar!

Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.

Saker jag har sett (22)

2008-06-09T22:14:00.003+02:00

My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen

My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.

När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)

Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)

Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)

Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)

Indiana Jones

2008-06-02T12:21:00.005+02:00

Någon gång runt 1987 såg jag Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984) för första gången. Det var en kompis som hade den på vhs och den var något alldeles väldigt bra tyckte jag, absolut en av de bästa filmer jag någonsin sett, om inte den bästa av dem alla. Hade jag haft möjlighet hade jag säkert sett den ett par gånger i veckan, men vi hade inte video hemma så jag var utlämnad till mina vänners vilja att se den. Ett par år senare hade del tre i serien, Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade 1989), premiär, närmare bestämt 15 september 1989, två veckor efter att jag fyllde 15 år. Det är nog den mest efterlängtade premiären i mitt liv, och jag hade bokat biljetter på Astoria i god tid (och jag har fortfarande biljetten kvar). Men jag blev besviken, för den var inte alls lika bra som föregångaren. Inte i närheten. Visserligen hade jag fått en mer sofistikerad filmsmak vid den här tiden, men jag dyrkade fortfarande De fördömas tempel. Det sista korståget var inte dålig, den var bara inte i samma klass.

Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.

Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.

Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.

De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.

Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.

Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här

Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.

Fritz Lang

2008-05-26T21:33:00.003+02:00

Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.

Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).

Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."

Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".

Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.

I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.

Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)

Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.

Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.

Saker jag har sett (21)

2008-05-19T10:00:00.004+02:00

Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande

Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)

Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)

Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)

På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.

Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)

Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)

Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)

--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold

Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.

Gösta Werner 100 år

2008-05-12T12:43:00.005+02:00

I år är det 100 år sedan Gösta Werner föddes, närmare bestämt på onsdag, 15 maj. Vanligtvis brukar det betyda att jubilaren inte är i farten längre men Werner är ett undantag. Han är i allra högsta grad i farten och hans senaste bok kommer snart ut. Igår firades han på Filmhuset. Werner själv satt i en rullstol i foajén och folk stod i kö för att få komma fram och säga några ord till honom, innan alla förflyttade sig till bio Victor. Där hölls det tal, Werner berättade lite om sina filmer och gav goda råd till blivande filmare och publiken applåderade andaktigt. Publiken bestod till stor del av folk som jobbat med Werner, så som Jan-Olof Strandberg och Harriet Andersson (hon var med i Werners Två trappor över gården (1950) och jag frågade henne vad hon hade för roll där. "Du, det var så länge sedan så det minns jag inte men jag var säkert en dålig flicka." svarade hon.), och också en rad filmhistoriker och filmvetare. Gösta Werner har varit verksam och varit en stor influens på många områden inom filmen.

Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.

Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.

En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.

Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.

Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.

Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.

Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.

-----------------------------------

2009-08-12

Fick idag veta att Gösta Werner nu gått bort. Vila i frid.

Politik

2008-05-05T11:57:00.007+02:00

I aprilnumret av Allt om film (en av ytterst få svenska filmtidningar) är det två intressanta artiklar om film och politik. Först en krönika av Nils-Petter Sundgren om att Hollywoodfilmen blivit mer radikal och samhällskritisk, sen en längre artikel av Andreas Hermansson om att Hollywoodfilmen är feg, kommersialiserad och rättar sig efter den kristna högerns värderingar.

De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.

Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?

Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.

Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här

Saker jag har sett (20)

2008-04-28T14:58:00.004+02:00

Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?

Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?

De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.

Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)

Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)

Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)

Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)

Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)

What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)

Terapi

2008-04-22T09:56:00.002+02:00

I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.

Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.

Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.

Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.

----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.

Saker jag har sett (19)

2008-04-14T19:38:00.007+02:00

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)

Bette Davis

2008-04-07T21:42:00.003+02:00

Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.

Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).

Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.

Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.

Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.

Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".

Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).

På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.

Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.

Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:

"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."

-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.

I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?

Saker jag har sett (18)

2008-03-31T22:41:00.002+02:00

Once, Station Agent, Bull Durham, Tin Cup, Rashomon, Revolvern, Diligensen, The Way Home

Irländska Once som går på bio nu tycks vinna allas hjärtan. Och det är inget konstigt med det, den är synnerligen söt. Men inte så mycket mer. jo, några sköna oneliners och mycket musik också. (går på bio nu)

När jag sa till en vän att jag skulle se om Station Agent (2003) svarade hon "Åh, det är en sån film man aldrig vill ska ta slut!" och jag kan bara hålla med. Den är så oemotståndligt charmig och varm att man blir glad bara av att tänka på den. Det är inte en traditionell feelgood, för den innehåller mycket lidande och ångest, utan snarare är det personernas älskvärdhet som är orsaken. Sen har den också en skön, lite torr humor.

Den handlar om en man som varken har vänner eller familj och som ärver en nedlagd järnvägsstation, dit han flyttar. Järnvägsstationen ligger vid en sömnig liten håla utan på landet, och det passar mannen bra för då får han vara ifred. Tror han. Men några lokalbor, en energisk kaffeförsäljare av kubansk härkomst, en äldre ensamstående kvinnlig konstnär, en lätt överviktig liten tjej och en söt bibliotekarie, envisas med att vara vänliga mot honom och till slut öppnar han sitt skal och släpper in dem. (finns på dvd)

Bull Durham (1988) handlar om baseboll. Baseboll och sex, och den tar sina ämnen på allvar. Visserligen är det lite svårt att finna det sensuellt när Susan Sarandon och Kevin Costner rumlar runt i avklätt tillstånd (allvarligt, Kevin Costner som förste älskare? What's the deal?), men bortsett från det är den både trevlig och rolig, och uppenbarligen gjord av någon som älskar baseboll, och det smittar av sig. Den är också förbluffande litterär och Walt Whitmans ande svävar över alltsammans. (har visst utgått på video men den kanske kommer tillbaka, eller på tv.)

Tin Cup (1996) har samma regissör/manusförfattare, Ron Shelton, och Kevin Costner är med igen, nu spelandes golf och med Rene Russo. Den är förutsägbar och ganska banal, men ack så skön. Banal och banal, den är snäll och behaglig och inte utan viss psykologisk skärpa och Costner gör sig bra på golfbanan, bland diverse golfcelebriteter. Den är bättre än Bull Durham, möjligen för att det är mindre Kevin-sex i den, annars är de väldigt lika varandra. (finns på dvd)

Jag har inte bara haft Kevin Costner-tema, även Akira Kurosawa har stått på programmet och jag har sett om Revolvern eller Strykarhunden (Nora inu 1949) och Rashomon (även känd som Demonernas port 1951). Rashomon var både Kurosawas och japansk films genombrott i väst, och den hör till de stora filmklassikerna, och på ett visuellt plan är den riktigt mäktig, och berättarstrukturen, med fyra personernas olika (motsägelsefulla) versioner av ett brott, är läcker, men samtidigt är den aningen teatral och predikande. Revolvern är tämligen okänd, och i en helt annan stil, en vardagsrealistisk skildring av polisens jakt på en mördare under några stekheta sommardagar. Den är spännande och elegant, och ger en bred bild av det japanska samhället alldeles efter kriget, i alla fall stadssamhället. (båda finns på dvd)

Allt som oftast får jag lust att se om Diligensen (Stagecoach 1939), John Fords magnifika patosfyllda äventyrsfilm. Den har visserligen vissa övervintrade stumfilmsgrepp som känns onödiga i en film från -39, och indianernas roll är blott som kanonföda, men i övrigt är det oslagbar. Den är så fylld av värme, entusiasm, nyanser och spelas till perfektion av en skön samling skådisar, däribland John Carradine, Thomas Mitchell och Andy Devine (med den spruckna rösten). John Wayne och Claire Trevor utgör det romantiska inslaget, och det finns något extra rörande över deras rollfigurer, ungdomsbrottslingen och den (äldre) prostituerade kvinnan. One for the heart. Dessutom är Fords användande av både Monument Valley och expressionistiska interiörer oslagbart. (finns på dvd i England, och på en svensk dvdbox med fyra John Wayne-filmer)

Till sist något helt annat, den koreanska Jibeuro (2002), som jag inte tror visats i Sverige, men som heter The Way Home på engelska. Den handlar om en bortskämd pojke som får spendera ett par veckor med sin mormor långt ute på landet. Pojken bara bråkar och gnäller, medan den stumma och tålmodiga mormodern försöker på alla sätt tillfredsställa hans minsta nyck. Det är oerhört provocerande för han är så ouppfostrad och hänsynslös och hon höjer aldrig ett finger av protest eller ilska. Men efterhand ger pojken efter och fylls av mer och mer ömhet och vördnad för henne, även om han har svårt att visa det öppet. Det är en buddhistiskt färgad moralitet, och i sin stillsamhet är den både vacker och gripande. (finns på dvd i England)

Provokation

2008-03-17T09:15:00.003+01:00

Förra veckan hade Kobra (kulturprogrammet på SVT) som tema provokativ konst och bland annat intervjuade man Ang Lee. Jag tyckte det var lite lustigt för jag har aldrig sett Lee som en provokativ konstnär, men däri ligger ju en av paradoxerna med begreppet provokation och provokativ konst. Vad är det egentligen?

För homofober och fundamentalister är det säkert provocerande med två homosexuella cowboys men det är ganska ointressant att provocera dem kan jag tycka. I själva verket är det väl de som är de riktigt provocerande? Lust, Caution anses också provocerande, i alla fall i Kina, för att den är sexuellt utmanande, i det här fallet för att den är så explicit, men att provocera de kinesiska myndigheterna är ju nu inte särskilt svårt och inte heller särskilt intressant heller.

Provokationer är något som är styrt både av tid och plats. Något som var oerhört provocerande för 60 år sedan är det ingen som reagerar på idag, något som är oerhört provocerande i ett land eller i en kultur passerar utan ett höjt ögonbryn någon annanstans. Det gör att man dels bör tänka sig för med sina provokationer om man använder sig av ett medium som når utanför den egna kretsen, men också att det kan bli lite fånigt att hylla något som provokativt om ingen i den egna kretsen blir provocerad. Det gäller för övrigt inte bara olika länder och kulturer, det är synnerligen individuellt vad man blir provocerad av. Själv blir jag exempelvis provocerande av de som hyllar andra konstverk för att vara just provocerande.

Det finns nämligen ett visst mått av hyckleri i hela konceptet provokativ konst, för provokationen får inte vara för provocerande. En film som provocerar inskränkta homofober får toppbetyg av en "progressiv" och "modern" recensent, inte för att recensenten blir provocerad utanför att någon som recensenten inte gillar kanske blir provocerad. Om Brokeback Mountain (2005) hade förespråkat att alla homosexuella skall piskas på offentlig plats hade den varit oerhört provokativ, men då hade ingen hyllat den för det, möjligtvis med undantag för Robert Mugabe. Det hycklande ligger i att man tycker det är bra när andra blir provocerade, men inte när man själv blir det, trots att man gärna använder ordet provokativ som något principiellt positivt.

Min poäng är naturligtvis inte att det är fel med provokativ konst, tvärtom. Jag tycker snarare att det är för lite provokationer på det viset att det mesta ligger på en konventionell och relativt harmlös nivå, även det som kallas provokativt. Producenten till filmatiseringen av Hemingways Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls 1943) lär ha sagt "This is a great picture, we're not for or against anybody!" och det är möjligen great för en producent, men om det var allas motto skulle världen bli bra mycket tråkigare. Så min poäng är att det borde snackas mindre om provokationer i konsten, och inte betraktas som något principiellt positivt. Det är bara när man betraktar något som verkligen provocerar en själv och man ändå tycker det är fantastiskt bra som det är en bra och meningsfull provokation.

Nästa måndag är det (redan) annandag påsk så det blir det inget nytt på filmforum.

Glad påsk!
-------------------------------
Här har jag skrivit om Brokeback Mountain förut, och här om Lust, Caution.

Saker jag har sett (17)

2008-03-10T15:08:00.003+01:00

Pingpong-kingen, 3.10 till Yuma, I'm Not There, Into the Wild, Vampyrernas natt, Den låsta dörren

Det känns ibland som om den svenska filmen blott finns i två varianter, den banala och formlösa och den stiliserade och pretentiösa. Pingpong-kingen hör till den senare kategorin. Här går allt i vitt, inte bara snön som ligger djupt över nejden, utan inomhus också, en slags mjölkestetik som i och för sig är ganska läcker men samtidigt känns lite krystad. Historien om de två bröderna är fin, och alla spelar bra, men historien lider samtidigt av att konstruktionen lyser igenom för tydligt. Man ser något hända eller hör en replik som uppenbart är en plantering för något som kommer att hända längre fram i filmen och det är tråkigt att komma på att man bara sitter och väntar på när det ska hända. Så jag är inte så upphetsad över Jens Jonssons debut, han borde ansträngt sig både lite mindre och lite mer. Min icke desto mindre är det en av de bästa svenska filmerna på länge och det är svårt att inte bli gripen av den. (går på bio nu)

3.10 till Yuma är färgmässigt en rak motsats till Pingpong-kingen, men annars delar de samma tema, två män (eller pojkar i det svenska fallet) som utgör varandras motsatser men samtidigt är beroende av varandra. I 3.10 till Yuma spelas de av Christian Bale och Russell Crowe och det är härligt att se de två tillsammans. Filmen bygger ursprungligen på en novell av Elmore Leonard och den första filmatiseringen gjordes 1957, då med Glenn Ford och Van Heflin i huvudrollerna. Handlingen är den att Dan Evans, en fattig jordbrukare, (Bale / Heflin) åtar sig att bevaka en Ben Wade, en rånare och mördare, (Crowe / Ford) i väntan på att tåget till Yuma kommer till stationen, tåget som ska föra Wade till fängelse. Från början är de flera män men de faller ifrån, en efter en, och till sist är det bara Evans och Wade kvar. Men under deras tid tillsammans börjar de två arbeta upp en slags respekt för varandra, och de ser båda sidor hos den andre de önskar de själva hade, vilket leder till det oväntade slutet. Det är mycket action förvisso, men främst är det ett psykologiskt drama mellan de två männen, med många undertoner. Lite Irakkrigskopplingar, lite homoerotik, lite manlig angst och mycket om far/sonrelationer. Något för alla med andra ord. (går på bio nu)

Cate Blanchett har i tio år varit en favorit, sen australiensiska Oscar och Lucinda (1997). Hon kan spela precis vad som helst. Hon har spelat sig själv, hon har spelat sin kusin, hon har spelat synsk kvinna, hon har spelat drottning Elisabeth, hon har spelat Katherine Hepburn. Att hon nu också spelat Bob Dylan känns ganska naturligt. I'm Not There är en riktig uppvisning, och inte bara av Blanchett utan av Todd Haynes också. I olika stilar, tempon, genres och färgskalor berättar han om olika aspekter av Bob Dylans liv, och det är ofta väldigt bra, ibland mindre bra. Det är roligt att se Haynes göra en Richard Lester sekvens, en Federico Fellini sekvens, en D.A. Pennemaker sekvens och så vidare, men helhetsintrycket är ändå att det blir mer av just en uppvisning. Det berörde mig aldrig på något djupare plan, även om jag hade roligt när jag såg den. (går på bio nu)

Det finns något ganska provocerande med Into the Wild och det är att huvudpersonen är så självupptagen. Det stör mig också att han pratar om att lämna civilisationen och inte ha pengar och andra ägodelar, men han tar sig ju runt på sin resa genom att utnyttja andra människors godhet, och tar emot deras mat, deras sängar, deras tvättmaskiner, deras redskap och så vidare. Han hade inte klarat sig särskilt länge om han inte fått ta del av deras ägodelar, och då går det ju bra att själv vägra äga något. Bortsett från det är filmen väldigt lång och ofta tråkig och uppfylld av sig själv, precis som huvudpersonen, och, misstänker jag, Sean Penn. Men många biroller är mycket bra och många spelar bra, som Catherine Keener (förstås). Ibland blir den också gripande och vacker. Så jag tycker om den mer än jag egentligen vill erkänna. (kommer snart på bio)

Jag har sett om ännu en film av Roman Polanski, den här gången Vampyrernas natt (Dance of the Vampires - The Fearless Vampire Killers 1967). Det är en högst bisarr variant av Dracula, med en virrig, äldre vampyrjägare (Jack MacCowran) och hans timide lille assistent (Roman Polanski) som letar vampyrer i ett snötäckt Transsylvanien, och finner en hel hög, kvinnliga såväl som manliga, inklusive en som uppenbarligen är gay. Tonvikten är på humor, campfaktorn är väldigt hög, vilket inte hindrar att det är spännande ibland, slutet är dessutom underbart. (finns på dvd)

Fritz Lang är en av de mest pålitliga och fascinerande filmregissörerna. Han har gjort fantastiska filmer både i sitt hemland Tyskland och i USA. Den låste dörren (The Secret Beyond the Door 1948) är dock inte en av dem. Stel, krystad och skrattretande med en oerhört störande musik som låg som en kvävande blöt filt under hela filmen. Senare i vår ska jag skriva mer om Lang, men för stunden får det räcka med att höja ett varnande finger för det här pekoralet. Fast det var snygga dimscener mot slutet.

Maya Deren

2008-03-03T22:24:00.003+01:00

En kvinna ligger på en strand där vågorna rullar in och ut. Hon tittar på måsarna och börjar sedan klättra upp i ett dött träd. Plötsligt befinner hon sig på ett långt matbord, där uppklädda människor sitter och röker, pratar och skrattar. Hon kryper längs med bordet, men ingen tar någon notis om henne. I andra änden av bordet sitter en man och spelar schack, men när kvinnan kommer fram till schackbrädet börjar pjäserna flytta runt sig av sig själva tills en pjäs faller av brädet och ramlar ner i det döda trädet och vidare ner i vattnet. Kvinnan följer efter. Lite senare befinner hon sig i ett hus där möblerna är täckta med vita lakan. Hon går runt, öppnar dörr efter dörr, och plötsligt är hon inte längre i huset utan på en klippa. Hon glider ner för stenarna och vandrar runt på en stenig strand. Hon plockar upp sten efter sten tills hon kommer fram till strandkanten, där två svartklädda kvinnor sitter och spelar schack. Mot slutet springer kvinnan, kanske i panik, bort från allting, medan återblickar till det vi redan sett klipps in.

Det, lite översiktligt, är ”handlingen” i Maya Derens stumma kortfilm At Land (1944). Som synes är det inte en traditionell spelfilm utan en konstfilm, och som sådan är den en viktig milstolpe inom den avantgardistiska filmen, och Maya Deren är, på många sätt, ett av de viktigare namnen inom den konstform hon arbetade i. Deren menade att film verkade på två plan, horisontellt, som var ett narrativt plan, berättelsen, personerna, handling, och vertikalt, som var ett poetiskt plan, stämning, tonfall och rytm. Själv var hon alltså mer intresserad av det vertikala planet.

Deren föddes 1917 i Kiev, Ukraina, som Elenora Derenkowsky. På grund av antisemitismen i hemlandet flyttade familjen till USA 1922, där man också kortade efternamnet till (det mindre uppenbart judiska) Deren. Sitt förnamn bytte hon själv på 40-talet från Elenora till Maya, som är ett buddhistiskt begrepp för att verkligheten är en illusion. Det är också sanskrit för ”moder”. Hon studerade i Genève i Schweiz mellan 1930 och 1933, och när hon kom tillbaka till USA pluggade hon journalistik på universitetet i Syracuse. Hon passade också på att skriva poesi och gifta sig med Gregory Bardacke. De flyttade till New York där de skiljde sig och Deren tog en examen i English literature. Då hade hon blivit intresserad av dans och slog följe med Catherine Dunham, koreograf och dansare, på en turné runt i USA. Där träffade hon sin nästa man, Alexander Hammid och de gifte sig 1942. Det var nu som Deren började göra film, förmodligen tack vare att hennes man var filmskapare själv, av tjeckisk härkomst.

Deras första film var Meshes in the Afternoon (1943). En kvinna kommer hem en solig dag och sätter sig i en fåtölj vid ett fönster. Där somnar hon, och börjar drömma besynnerliga drömmar. Hon plockar ut nycklar ur munnen, hon springer uppför trappor som svajar från sida till sida, knivar dyker upp som från ingenstans och en mystisk svartklädd varelse med en spegel som ansikte vandrar förbi. Allting händer dessutom flera gånger, fast med små förskjutningar.
Med sin film, och de kommande, problematiserade Deren och Hammid jaget, tiden och rummet. De rörde sig bortom konventionell logik och kontinuitet och gjorde det dessutom med stil och ambitiöst kameraarbete. De kritiserade borgerliga konventioner och osynliggörandet av kvinnan.

De bosatte sig i Greenwich Village, där Deren var synnerligen aktiv. Hon skrev, fotograferade, filmade, dansade, sydde kläder och startade Creative Film Foundation, för att stödja och premiera konstfilm. I hennes krets återfanns Arthur Miller, Sara Kathryn Arledge, Dylan Thomas, Shirley Clarke, Stan Brakhage, Hon ordnade också egna visningar för sina filmer, hemma hos kritiker som James Agee och Manny Farber, och på Provincetown Playhouse. Det var en succé och inspirerade till skapandet av Cinema 16 (en filmförening som visade experimentell film, liksom dokumentärfilm, och som hade 7000 medlemmar som mest). Agee var inte helt överväldigad, men han menade att han inte kunde komma på någon som ”is paying any more attention to that great universe of movie possibility” än Deren.

Deren var av den uppfattningen att film var ett eget medium och att man borde använda dess möjligheter att bryta upp tiden och rummet. I en film kan en person öppna en dörr och kliva från ett rum till en helt annan plats eller en annan tid, och att på detta sätt bryta mot verklighetens restriktioner var centralt för Derens filmskapande. I hennes ofullbordade dansfilm A Study in Choreography (1945) dansar en man i skogen, sen via ett klipp är han i en ateljé, för att sedan plötsligt dansa runt på ett museum bland statyer och byster innan han är tillbaka i skogen igen. Ett annat exempel är The Very Eye of Night (1958) där elever från Metropolitan Opera Ballet School filmats och den negativa filmen har dubbelexponerats över en stjärnhimmel så att de dansar längs Vintergatan.

Det är förstås lätt att dra en parallell till surrealismen, men Deren själv uppskattade inte den kopplingen. Surrealismen för henne var något självupptaget och inskränkt. Hon förespråkade en aktiv och allomfattande konst, där den enskilda konstnären och den enskilda individen gick upp i ett större sammanhang. ”He becomes part of a dynamic whole which, like all such creative relationships, in turn, endow its parts with a measure of its larger meaning.”

Deren var aktiv socialist, och Trotskist, och hennes tankar om individens plats i ett stort kollektiv hänger förstås ihop med hennes socialistiska tankegångar. Men hon var kritisk till situationen i Sovjetunionen, som hon kallade för ”feudal industrialism”. Deren var en medveten konstnär som ansåg att man har ett ansvar för att agera etiskt, och att estetik och etik hänger ihop. När man uttrycker sig estetiskt gör man också ett etiskt ställningstagande, eller borde i alla fall. Det är konstnärens skyldighet att vara medveten om omvärlden och dess problem och konflikter och behandla dem i sin konst.

Det är inget jag håller med om personligen, men för Deren var det ett moraliskt imperativ.

Deren drabbades av en hjärnblödning 1961, bara 44 år gammal, och hennes dåvarande man, Teiji Ito, strödde hennes aska över berget Fuji i Japan.

---------------------------------------------------------
Det första citatet är ur Derens egen konstteoretiska text An Anagram of Ideas on Art, Form and Film. Agees citat är från en recension i The Nation 1946, och finns återgiven i Agee on Film.
Hennes filmer finns på dvd i USA, samt på nätet. Se här till exempel.

Saker jag har sett (16)

2008-02-25T19:36:00.003+01:00

Charlie Wilson's War, Familjen Savage, There Will Be Blood, Sliding Doors, Hyresgästen

Aaron Sorkin och Mike Nichols känns som om de var gjorda för varandra så varför har de inte gjort någon film tillsammans förrän nu? Nå, nu är Charlie Wilson's War här i alla fall, och den är bra. En rätt läcker dramatisering av hur Charlie Wilson, en amerikansk senator med förkärlek för strippor, på 80-talet engagerar sig i mujahideens kamp i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten och övertygar kongressen att stödja dem på alla tänkbara sätt. Det är ett politiskt drama om makt, pengar, inflytande och korruption, men också idealism. Den är också en påminnelse om att det var USA som ursprungligen finansierade vad som sedan utvecklades till Al-Qaida. Det finns en scen, när Sovjet dragit sig ut och alla förlorat intresset för Afghanistan, som Charlie Wilson och CIA-agenten Gust Avrakotos står och pratar på en balkong. Gus höjer ett varnande finger och menar att allting kan få oanade konsekvenser, och på ljudspåret hörs ett flygplan som swischar förbi, vilket blev som en illustration av 11 september. Efter att Sovjet lämnade Afghanistan lämnades det i sticket, och i filmen försöker Wilson samla pengar för att bygga en skola, men ingen är intresserad av det. I det tumult och maktvakuum som uppstod efter Sovjets uttåg byggdes grogrunden för talibanernas maktövertagande och filmen vill säga att hade USA varit lika engagerade av att hjälpa det afghanska folket att bygga upp sitt land efter kriget som man var i att tillhandahålla vapen under själva kriget så hade man kanske sluppit 11 september.

Det anmärkningsvärda med Charlie Wilson's War är att den är så rolig. Philip Seymour Hoffman som Gust är den främsta orsaken men hela filmen har en släng av galenskap över sig. Och allt bygger på en sann historia. För att spetsa till det lite så har Mike Nichols fru, Diane Sawyer, en gång dejtat Charlie Wilson, men det är en helt annan historia. (på bio nu)

Philip Seymour Hoffman möter man också i Familjen Savage, där han spelar en helt annan typ av roll, men lika bra är han där. Familjen Savage berättar om en bror och en syster (underbart spelad av Laura Linney) som får ta hand om sin pappa när han blir dement och hamnar på hem.

Familjen Savage är en av de bästa filmer jag sett på länge, främst för att manuset är så ytterst välskrivet. Dialogen är en njutning och den lätthet som alla ämnen avhandlas i är imponerande. Filmen är otroligt rik på teman och trådar och allt berättas med stil och disciplin. Det finns en referens till Allt om Eva (All About Eve 1950) i filmen och det är faktiskt så att just Joseph L. Mankiewicz, som skrev och regisserade det mästerverket, är en av få som kan klara av att hålla så många bollar i manusluften samtidigt. En annan referens är Noah Baumbach för Familjen Savage har samma blandning av allvar och skön humor som hos honom. Men det är Tamara Jenkins som skrivit och regisserat Familjen Savage och jag väntar redan på hennes nästa film. (på bio nu)

Paul Thomas Anderson är ju en av de mest firade regissörerna de senaste tio åren och hans nya film är möjligen hans mest ambitiösa hittills, ett försök att göra en Stanley Kubrick. There Will Be Blood är nästan tre timmar lång och handlar om oljeborrning, religiös fanatism och relationen mellan far och son, eller bristen på relation, vilket Anderson ständigt återvänder till i sina filmer. Den är brutal, excentrisk och skoningslös, ungefär som huvudfiguren Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis), och den kräver en hel del av sin publik, men det ger också mycket tillbaka. Det har pratats om att Plainview är ett monster och att filmen skildrar den omoraliska rövarkapitalismen, men den är mer komplex än så, och Plainview är även han mer komplex. Och Day-Lewis är magnifik, om inte annat bör man se den för honom. (på bio nu)

Sliding Doors (1998) har jag sett flera gånger under åren, nu senast på tv, och jag har inte tröttnat på den än. Den är riktigt bra och läcker i sin struktur. Den ger nämligen två alternativ på hur huvudpersonen Helens liv utvecklas. I det ena hinner hon med tunnelbanan och kommer hem och finnar sin man i sängen med en annan kvinna. I det andra alternativet missar hon tunnelbanan och kommer hem när den andra kvinnan lämnat sängen och lägenheten. I första fallet leder detta till ett uppvaknande. Hon tar kontroll över sitt liv och träffar en ny man, i det andra alternativet går det istället utför för henne. Gwyneth Paltrow spelar huvudrollen och hon är lysande. Det är märkligt hur hon kan vara så bra som engelska i engelska filmer (Emma (1996) och Shakespeare in Love (1998) är två andra exempel) när hon ofta är så tråkig i amerikanska filmer. (kan finnas på dvd)

Roman Polanski däremot är bra oavsett vilket land han arbetar i, Polen eller England, Frankrike eller USA. Hyresgästen (La locataire eller The Tenant 1976) är en av många höjdpunkter, en bisarr skräckfilm om en timid liten man (Polanski) som flyttar in i en äcklig lägenhet i ett sunkigt hyreshus i Paris. Den förra hyresgästen var en kvinna som kastade sig ut genom fönstret och den nya hyresgästens mentala hälsa blir allt sämre och sämre ju mer tid han spenderar i lägenheten. Han blir paranoid, han hallucinerar och han börjar klä sig och sminka sig som kvinnan som bodde där förut. Blandningen av psykoser och absurd humor och ett sävligt sug i berättandet är vintage Polanski och det är alltid en njutning. (finns på dvd)

Tre år

2008-02-18T19:43:00.002+01:00

Det första inlägget på filmforum publicerade jag 22 februari 2005. Då var tanken att den skulle vara en mer traditionell blogg med korta oregelbundna inlägg om något dagsaktuellt, men tämligen omgående blev det istället en längre text varje vecka, och det formatet har jag fortsatt med. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla på. Ibland är det svårt att få till något bra (som ni säkert märkt). Men jag har ändå lyckats producera 206 inlägg (207 med dagens) under de här tre åren och jag tillåter mig att vara nöjd med det. Förhoppningsvis blir det lika många de kommande tre åren.

De flesta texterna har handlat specifikt om vissa filmer eller filmer tillhörande en viss grupp, men jag har också gjort en del personporträtt. En manusförfattare, en producent, tre skådespelare och arton regissörer närmare bestämt. Manusförfattaren var Ernest Lehman (finns att läsa här), producenten var Ismail Merchant (finns att läsa här) och skådespelarna var Ingrid Bergman (här), Henry Fonda (här) och Alan Alda (här). Regissörerna var:

Wes Anderson (här) det kommer snart ett nytt inlägg om honom
Nicole Holofcener (här)
Hasse Ekman (här)
Howard Hawks (här)
Buster Keaton (här)
Abbas Kiarostami (här)
Preston Sturges (här)
Robert Wise (här)
Nora Ephron (här)
Ernst Lubitsch (här)
Arne Mattsson (här)
Mitchell Leisen (här)
Claire Denis (här)
Nicholas Ray (här)
Vincente Minnelli (här)
William Wyler (här)
Jean-Pierre Melville (här)
Don Siegel (här)

Det är uppenbart att jag tycker det är lättast att skriva om just regissörer och det finns kanske anledning att försöka bredda mig där. Fram för fler kompositörer, förtextskapare, fotografer, redigerare och assistant painter. Det är dessutom en förödande övervikt av amerikanska män, och där måste jag verkligen skärpa mig.

En serie jag är nöjd med är filmarkivet, som inleddes för två år sedan och slutfördes i höstas. Där presenterade jag sexton stycken filmer som jag tycker visar på filmkonsten ur alla dess aspekter och dess utveckling från den tidiga stumfilmen till den dagsaktuella filmen. Det första inlägget finns att läsa här och det sista här. (I det sista inlägget finns också länkar till samtliga inlägg.)

Men jag är också missnöjd med flera saker, såsom den förkrossande övervikten av amerikanska filmer gjorda av män. Jag vill att filmforum ska spegla hela spektrat av kön, kulturer, tidsåldrar, genrer och stilar men det har det inte gjort i tillräckligt stor utsträckning tycker jag. Dessutom skulle jag vilja diskutera film utifrån mer teoretiska perspektiv i större utsträckning än vad jag gjort hittills. Men det är bara att sätta igång. Det är ingen som hindrar mig. Jag kan inte skylla på producenter, redaktörer, ägare eller läsare. Så inget gnäll, det är bara att kavla upp ärmarna och gå loss. Redan nästa vecka.

Alan Alda

2008-02-11T20:14:00.002+01:00

Jag satt en gång och berättade för en vän om en film jag precis sett och plötsligt sa hon, "Det låter som om Alan Alda hade gjort den.", och eftersom det var Fyra årstider (The Four Seasons 1981) jag pratade om hade hon rätt och jag blev ganska imponerad. Fyra årstider handlar om några medelålders äkta par som brukar träffas regelbundet, men allt rasar samman när ett av paren separerar och mannen skaffar sig en ny, yngre kvinna. Den är tidstypisk, men också typisk Alda. Det är lättsam men med viss svärta och den är sympatisk utan att vara inställsam. Det är kanske inte det bästa Alda gjort men det visar på hans mångsidighet och på hans humanism. Kanske är det de två sidorna som gör att han varit en av mina favoriter ända sedan jag såg mitt första avsnitt av tv-serien M*A*S*H (1972-1983) någon gång på 80-talet. Jag och en annan vän har också något av en fetischism för Alan Alda-skjortor, det vill säga en typ av diskreta Hawaiiskjortor han ofta har på sig i just M*A*S*H.

Han har varit aktiv på tv och bio sedan mitten av 50-talet, men med undantag av just M*A*S*H har han inte varit med i särskilt många klassiker, men han har dykt upp än här, än där. De tre filmer han gjort med Woody Allen bör särskilt nämnas, Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors 1989), Manhattan Murder Mystery (1993) och Alla säger I Love You (Everybody Says I Love You 1996), men det finns mer.

Alda föddes Alphonso Joseph D'Abruzzo 1936, son till Robert Alda (egentligen Alphonso Giovanni Giuseppe Roberto D'Abruzzo) och Joan Brown. Hans pappa var skådespelare och artist och hans mamma var skönhetsdrottning, och de två uppträdde tillsammans. Alda brukade stå vid sidan av scenen och se på dem, och har egentligen hela sitt liv ägnat sig åt show business. Efter studier spelade han teater i USA och Europa, samt var soldat i Korea under sex månader. Tillbaka i USA fortsatte han uppträda på scen tills han fick sitt stora genombrott i M*A*S*H (som står för Mobile Army Surgical Hospital). Han både spelade huvudkaraktären, skrev och regisserade och har vunnit Emmys i alla tre egenskaperna. Han var den enda som var med i alla episoderna, och han regisserade 32 stycken av dem. Alda var drivande för att M*A*S*H inte bara skulle vara en komediserie utan att den också skulle säga något om krig och dess konsekvenser. Den är visserligen för mysig för att verkligen visa kriget i all dess förödelse men en av seriens kvaliteter är att den både är varmt humoristisk och samtidigt kan vara bitter och tragisk.

Han började engagera sig politisk under 70-talet, bland annat för jämlikhet och kvinnors rättigheter (vilket gjorde att han fick epitetet "en feministisk ikon"), och det engagemanget har han behållit. Många av hans bästa roller har han också gjort i politiska dramer, såsom Maktspelet (The Seduction of Joe Tynan 1979 som han också skrivit manus till), där han spelar en senator som långsamt blir mer och mer korrumperad.

Andra bra rollprestationer är i Samma tid nästa år (Same Time, Next Year 1978), som är ett intimt drama där Alda och Ellen Burstyn spelar mot varandra. I Flirting With Disaster (1996) spelar han och Lily Tomlin ett hippiepar som möjligen är föräldrar till Ben Stillers förvirrade Mel. Alda är också väldigt bra i en biroll i Mannen i mitt liv (The Object of My Affections 1998) där han spelar en förläggare med ständigt magsår och andra diffusa sjukdomar.

Han var ursprungligen påtänkt att spela president Bartlet i Vita huset (The West Wing 1999-2006), men rollen gick till Martin Sheen, och Alda fick inte vara med förrän i sista säsongerna där han spelade senator Arnie Vinnick. Ännu en senator, den här gången en i verkligheten existerande, spelade han i The Aviator (2004). Samma år spelade han också i Glen Garry Glenross på Broadway, och han fick en vann en Emmy för rollen i Vita huset, blev nominerad till en Oscar för rollen i The Aviator och fick en Tony-nominering för rollen i Glengarry Glen Ross. Han fortsätter alltså att ligga på topp.

På senare år har han också skrivit böcker, bland annat den självbiografiska Never Have Your Dogs Stuffed and Other Things I've Learned vars första meningen lyder "My mother didn't try to stab my father until I was six, but she must have shown signs of oddness before that." Hans mamma led av schizofreni och blev allt mer sjuk och paranoid med åren, vilket naturligtvis präglade Aldas uppväxt. Men en annan viktig beståndsdel i hans uppväxt var showen, uppträdandet, scenen, humorn, och där någonstans, mellan det djupt tragiska och det absurt komiska ligger Alda. Det kännetecknar hans bok och det kännetecknar mycket av hans arbete på scen, på vita duken och i tv. Han är ganska medioker som filmregissör men inte som skådespelare. Där känns han nästan alltid genuin och trovärdig, vilket kan vara nog så svårt. Han är underbar som pompös tv-producent i Små och stora brott, han är obehaglig som senatorn i The Aviator och hans riktiga gapskratt i M*A*S*H är ett av de mest vitala och livsbejakande skratt jag vet. Jag gillar Alda helt enkelt och jag hoppas han har många år kvar.

Saker jag har sett (15)

2008-02-04T19:11:00.003+01:00

Lust, Caution, Paranoid Park, Control, Min brors flickvän, Darjeeling Limited, Hämndens dal.

Återhållen åtrå i Shanghai på 1940-talet i inte något den svenska biopubliken är bortskämd med och det finns något mycket tilltalande i att man går man ur huse för att se en kinesisk film som är 2,40 lång. Lust, Caution handlar, som brukligt är hos Ang Lee, om kontroversiell kärlek och karaktärer vars känslor tvingar dem att ljuga för sig själva och sin omgivning. Allt är väldigt reserverat, tragiskt och tillknäppt, med undantag för några explosiva sekvenser som är desto mer omtumlande i sin kontrast mot resten av filmen. Det gäller dels ett brutalt mord och dels sexscenerna, som är bland de bästa jag någonsin sett. Det finns en krampaktig desperation i dem, de tillfällen då huvudpersonerna för ett kort ögonblick kan släppa allt, där de inte behöver anpassa sig efter omvärldens krav och tabuer, och de kan vara sig själva, vilket ger den råa passionen en extra dimension. De är varken exploativa eller överdrivna som vissa sagt, tvärtom är de väsentliga.

Men den bästa sekvensen är ändå lågmäld, närmast dialoglös. Den kommer mot slutet, där de älskande provar ut en ring åt henne. Inget sägs men allt ställs på sin spets och stämningen är så tät att jag kan svära på att filmduken buktade sig. (går på bio nu)

Paranoid Park är ännu bättre. En hypnotisk berättelse om några dagar i en 16-åring killes egna helvete. Den är inte berättade på konventionellt vis utan scener följer på varandra på ett till synes slumpmässigt vis och hoppar fram och tillbaka i tiden, och vissa scener upprepas flera gånger, fast med förändrad innebörd varje gång. Den är nämligen berättad helt subjektivt, så som killen uppfattar verkligenheten, och i hans sinnestillstånd flyter allt ihop och glider isär. På det viset påminner den om hur William Faulkner ibland berättade sina romaner. Gabe Nevins som spelar killen är dessutom mycket bra. Som en skildring av ungdomlig alienation är den enastående, som filmkonst likaså.

Anton Corbijn har tidigare gjort musikvideos och fotograferat Sophie Zelmani (bland annat) och nu har han hans musikintresse lett honom till en film, Control, om Ian Curtis, suicidal sångare i Joy Division. Tyvärr är det inte särskilt lyckat. Sam Riley som spelar Curtis är fullkomligt briljant och emellanåt är filmen riktigt snygg, på ett poserande, stillbildsvis. Problemet är att den är så väldigt tråkig och alldeles för konventionell i sitt berättande. Sen tycker jag att Ian Curtis är för alldaglig för att förtjäna all denna uppmärksamhet. I alla fall finns det inget i Control som motiverar varför man skulle göra en två timmar lång film om honom. (går på bio nu)

Min brors flickvän (Dan in Real Life) är den typ av film som man kan komma på sig själv med att fundera på vad den handlade om bara några timmar efter att det tog slut, och som man lätt glömmer bort att man sett efter några timmar till. Det betyder inte att jag hade tråkigt när jag såg den, bara att den var så menlös och tandlös att det inte lämnade ett enda bestående intryck. Det var inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt intressant, inte tillräckligt välspelad och den var inte heller tillräckligt dålig, för att väcka någon känsla alls. Men det var roligt att Steve Carrells rollfigur blev stoppad av den lokala polisen upprepade gånger. (kommer snart på bio)

Wes Anderson är ju en av mina darlings och nu har jag sett Darjeeling Limited två gånger (vilket är ett minimikrav). Naturligtvis älskar jag den, fast på ett sådant personligt, subjektivt sätt att jag inte kan säga något meningsfullt om den. Bara att Owen Wilson säger "but that didn't really pan out" till en främmande indisk herre är nog för att jag ska ge filmen toppbetyg, men det förstår jag så väl om ingen annan förstår. Jag gillar musiken, tonfallet, galenskapen, färgerna, sensualismen och ja, allt. (går på bio nu. ett tidigare inlägg jag skrivit om Wes Anderson, från 2005, finns här)

En äldre film har jag hunnit med, Hämndens dal (Vengeance Valley 1951), en färglös western med Burt Lancaster och Robert Walker. Det är nyttigt att se någon habilt och anmärkningslöst ibland som en kontrast till det som verkligen är bra, för att lättare uppskatta det, och Hämndens dal fyller väl den rollen. Sen är det roligt att se både Lancaster och Walker, även om de gjort bättre roller i bättre filmer. Det är något visst med Walker, långt från den vanliga manliga Hollywoodskådespelaren. Det finns något nonchalant och androgynt över honom som är spännande (tänk om han och Montgomery Clift spelat mot varandra i en tidig Brokeback Mountain). Men samtidigt framstår han som ett litet barn som man vill beskydda fast han hela tiden är redo att sticka kniven i ryggen på dig. Hans bästa roll är förstås som Bruno i Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), där Hitchcock exploaterar Walkers ambivalenta sidor till dess yttersta och resultatet är en av filmhistoriens mest fascinerande psykopater, mest fascinerande rollfigurer över huvud taget. I Hämndens dal är han inte lika spektakulär, men han är filmens behållning. I dessa tider av hedersmord är filmens tema också intressant. Den handlar om två bröder som är på jakt efter den man som gjort deras syster gravid. Då han inte erkänt faderskapet (och naturligtvis inte är gift med kvinnan) är brödernas ambition att döda honom för att försvara familjens heder. (finns på dvd i Storbritannien)

Filmpriser

2008-01-28T19:41:00.001+01:00

Naturligtvis är jag besviken för Du levande vann men inte Darling. Guldbagge för bästa film alltså. Men vad ska man göra? Jag satt inte med i juryn i år så skyll inte på mig. Men jag undrar vad det egentligen var man tyckte gjorde Du levande till en värdig vinnare. Ni som röstade på den får gärna skriva och berätta.

Golden Globe har också delats ut och där vann Försoning (Atonement) i kategorin bästa film drama, men den vann inte för bästa manus (det vann bröderna Coen för No Country For Old Men) eller regi (där vann Julian Schnabel för Fjärilen i glaskupan (Le schaphandre et le papillon) ) och inte heller fick någon av skådespelarna i Försoning någon Globe. Är det inte lite märkligt? Men det kanske säger något om hur starkt utbudet var i år, att man var tvungen att sprida ut priserna bland alla de nominerade. Försoning fick en Globe till, Dario Marinelli för bästa musik, och den är förvisso bra och läcker, men det hade varit så roligt om Clint Eastwood vunnit för sin musik till Grace is Gone. Nu fick han bara nomineringen. Musiken och redigeringen är för övrigt det som är bra med Försoning, som var förbluffande oengagerande. Utan att ha sett alla nominerade för bästa film tycker jag det är synd att inte Michael Clayton vann. Snart är det dags för årets Oscars att delas ut, om en månad, och Michael Clayton lär väl inte vinna där heller, men bara inte Försoning vinner så är det ok. När jag sett fler av de nominerade filmerna ber jag att få återkomma med kommentarer om den.

Det pratas ofta om hur bra det är när publiken själva får rösta på sina favoritfilmer men de priserna är orättvisa eftersom publiksiffrorna varierar så kraftigt. Det är klart att Arn vann publikpriset på guldbaggegalan, det hade räckt med att 1% av publiken gillade den för att den skulle få flesta röster. Men tänk om 90% av publiken som såg en film med väldigt liten publik tyckte den var årets bästa, är då inte den mer värd priset? Vid en juryomröstning har i alla fall alla filmer lika stor chans att vinna, teoretiskt, eftersom alla i juryn sett alla filmer, i stort sett. Samma problem finns när publikpriser delas ut på filmfestivaler. Dels brukar omröstningarna avgöras innan sista festivalhelgen och dels är det självklart så att en film som visas i stora salonger kvällstid har betydligt större chans att vinna än en film som bara går i en liten salong på dagtid. När man räknar antalet röster på en viss film kanske man skulle väga dem mot antalet besökare filmen haft?

Genre (3) science fiction

2008-01-22T22:14:00.003+01:00

Det förra inlägget om genrefilm handlade om gangsterfilmen (här), en genre som det är förhållandevis lätt att kategorisera. Science fiction är svårare. Science fiction korsas ibland med skräckfilmen (Alien 1979), ibland med actionfilmen (Terminator 1984), ibland är det en komedi (Sjusovaren, Sleeper, 1973) men gemensamma drag är att de innehåller element som är främmande, okända eller utomjordsliga, men det skildras som om det i fiktionen är något normalt. Science fiction är besläktat med fantasy, men det är inte samma sak. Fantasy är mer sagobetonat och har oftast ett inslag av övernaturlighet eller andlighet som inte alls behöver finnas i science fiction. Science fiction behöver inte heller utspelas i framtiden, Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still 1951) och Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977), utspelas i nutid men det kommer besök från andra världar för att socialisera sig med oss.

Som filmgenre har science fiction funnits sen 1800-talets slut. Georges Méliès (som jag skrivit om här) gjorde sina extravaganta kortfilmer under 1900-talets första år och sen har intresset pendlat fram och tillbaka under decennierna. I Tyskland på 1920-talet gjorde Fritz Lang till exempel Metropolis (1926) och Månraketen (Frau im Mond 1929), där framför allt Metropolis är ett av genrens nyckelverk och oerhört inflytelserikt, både i sin visuella stil och för sin berättelse om robotar, galna vetenskapsmän och den förtrycka massan i en framtida totalitär stat. Brittiska Tider skola komma (Things to Come 1936) är en annan milstolpe, inte minst för sina magnifika scenerier. Intressant nog är den regisserad av William Cameron Menzies som annars främst jobbat som scenograf och arkitekt.

Under Andra världskriget tappade science fiction genren farten och låg lågt tills 1950-talet då den formligen exploderade och frågan är om inte 50-talet är genrens höjdpunkt. Det inleddes med Månraketen (Destination Moon), som är en tämligen odramatisk skildring av en resa till månen, en slags dokudrama av något som man än så länge bara kunde drömma om. Mannen från Mars har även den en dokumentär känsla, och berättar om ett rymdskepp som landar i Washington med ett budskap till mänskligheten att vi måste nedrusta eller gå under, och är ett exempel på samhällskritik från liberalt håll. (Om den och dess regissör Robert Wise har jag tidigare skrivit här.) Världarnas krig (War of the Worlds 1952) är däremot varken dokumentär eller odramatisk. Här anfalls jorden på bred front av ondskefulla aliens och vi är helt chanslösa. Den ekologiska science fiction skräckfilmen De kommer! (Them! 1954, i Sverige även kallad Spindlarna av outgrundlig anledning) om myror som genom att de utsatts för radioaktiv strålning blivit gigantiska, är en av 50-talets höjdpunkter och en på många sätt genial film. Även den har en lågmäld, dokumentär stil. Samma tema, radioaktivitet som skapar muterade monster, återfinns i japanska Godzilla - monstret från havet (Gojira 1954). Att använda sig av science fiction filmen för att diskutera samtida frågor har varit en grepp sen 20-talet och både De kommer och Godzilla behandlar arvet efter Hiroshima och Nagasaki och livet i vätebombens skugga. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers 1956) var i sin tur en svidande kritik mot konformism och likriktning i alla dess former och är en av genrens både mest skrämmande och bästa exemplar. (Den och dess regissör Don Siegel har jag skrivit om här) Ett liknande tema återfinns i Flickan och monstret (I Married a Monster From Outer Space 1958). Olycksfåglarna flyger till Mars (Abbott and Costello Go to Mars 1953) är dock något helt annat. Experiment Q (The Qatermass Experiment 1955) är ett brittiskt inslag till genren, med en skön campfaktor, om jakten på ett ständigt växande monster genom Londons bakgator. Framgången med den filmen startade en brittisk science fiction-boom.

Efter 50-talet svalnade genren igen under 60-talet. Brittiska Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire 1961) spann vidare på kärnkraftsskräcken, och två nya vågen-regissörer gjorde varsin science fiction film, Jean-Luc Godard spelade in Alphaville - ett fall för Lemmy Caution (Alphaville 1964) i Frankrike och François Truffaut spelade in Fahrenheit 451 (1966) i England. Men decenniets största framgångar kom 1968, Apornas planet (Planet of the Apes), en civilisationskritisk dystopi om människans undergång och År 2001 - ett rymdäventyr (2001 - A Space Odyssey). Dess stil och dess tema (vilket det nu är) gjorde den till en enastående framgång. Här var inte berättelsen eller budskapet det väsentliga utan själva den visuella, musikaliska upplevelsen och i det drogtyngda slutet av 60-talet var den en perfekt psykedelisk tripp.

I början 70-talet gjordes det flera amerikanska paranoida science fiction filmer, som spelade på motsättningar och problem i samtiden, men som inte gjort några störe avtryck. Men 1977 kom Stjärnornas krig (Star Wars) och Närkontakt av tredje graden. Huruvida Stjärnornas krig ska räknas som science fiction är förhandlingsbart, jag tycker det är tveksamt, men den serien måste naturligtvis omnämnas. Den och Närkontakt... förändrade både genren och filmhistoriens utveckling, inte minst affärsekonomiskt. Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) är en annan av genrens mer omtalade verk, som ibland kallats kommunismens svar på År 2001. Även Tarkovskijs Stalker (1979) kan räknas som science fiction. Samma år kom två andra milstolpar, den första Star Trek-filmen och den första Alien-filmen. Det var också nu som science fiction-filmen fick kvinnliga huvudpersoner som blev riktiga hjältar och det främsta exemplet är Ripley i Alien, spelad av Sigourney Weaver. Även Australiens mest kända science fiction-serie debuterade 1979, Mad Max, en brutal framtidsvision om det postnukleära samhället där alla strider mot alla, och som gjorde Mel Gibson till stjärna.

Generellt sett är de utomjordingar som kommer hit framställda som ett hot. En av Steven Spielbergs stora insatser är att han skildrar utomjordingar som goda och nyfikna på oss människor. Det gäller för Närkontakt av tredje graden och det gäller för E.T. (1982), som också den ligger i gränslandet till fantasy men får vara med i den här översikten. Dess värme och ömsinthet står i stor kontrast till 80-talets andra stora science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Terminator och RoboCop (1987). Blade Runner hör, liksom Metropolis, till en av de mest betydelsefulla inom genren, inte minst visuellt (och Blade Runner är starkt influerad av Fritz Langs 20-tals film). Blade Runner hör också till en subgenre, future noir, som kan analyseras i sin egen rätt. Men inte här. För sin framtidsvision har Blade Runner hämtat inspiration från asiatiska megastäder som Tokyo, och på 80-talet slog också japanska anime igenom stort i västvärlden, med Akira (1989) som ett framstående exempel på science fiction från Japan. På 90-talet fortsatte också den animerade science fiction-filmen med titlar som Ghost in the Shell (1995) och dess uppföljare.

Om Spielberg var optimist en gång i tiden har han på senare år blivit mörkare i sinnet, vilket märks dels i hans bidrag till future noir, Minority Report (2002) och dels i Världarnas krig (War of the Worlds 2005). Det är två filmer baserade på två olika författare som utgör genrens kanske viktigaste namn, brittiska H.G. Wells och amerikanska Philip K. Dick. Wells skrev sina romaner runt förra sekelskiftet, och utöver Världarnas krig (1898) har han också skrivit Tidsmaskinen (The Time Machine 1895), Doktor Moreaus ö (Island of Doctor Moreau 1896) och Den osynlige mannen (The Invisible Man 1897), som alla filmatiserats flera gånger, med skiftande resultat. Wells skrev också manus till Tider skola komma, baserat på hans egen roman med samma svenska titel (The Shape of Things to Come 1933). Philip K. Dick har skrivit de romaner som bland annat ligger till grund för Blade Runner, Total Recall (1990), Minority Report och Paycheck (2003). Han är en av genrens verkliga ikoner och jag skulle gärna se Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch 1965) och Ubik (1969) filmatiserade. Andra författare som betytt mycket för filmen är Ray Bradbury, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein (som faktiskt medverkade på manuset till Månraketen).

Som genre betraktat har science fiction, både inom litteraturen och filmen, behandlats ganska nedlåtande, trots att Nobelpristagare som Harry Martinsson och Doris Lessing skrivit science fiction. Det är dock inte så konstigt för ofta är science fiction-filmen billig, banal och sensationslysten, men det har hela tiden gjorts filmiska mästerverk, inom bara mästerverk inom sin genre utan mästerverk punkt. Genren har också hela tiden utvecklats och tänjt på gränserna för vad filmkonsten kan prestera, både narrativt och tekniskt. Den kan väcka frågor av existentiell karaktär och den kan problematisera frågor om miljö, teknik, etik och utvecklingstanken. Nu har genren högre status men många fördomar lever kvar. Men det är inte mitt problem, det är bara synd om dem som inte förstår tjusningen.

---------------------------------------------
Korrigering 2008-01-23. Eftersom filmforum handlar om film så tenderar jag ibland att glömma bort tv. Ibland bör dock tv få vara med, som nu. Star Trek gjorde visserligen biodebut 1979, men den hade gått som tv-serie sedan 1966, så att dess biopremiär skulle vara en milstolpe är nog att ta i.

försenad ankomst

2008-01-21T23:44:00.001+01:00

Ursäkta, men veckans inlägg (om science fictionfilmens historia) kommer först imorgon tisdag.

Färg och svartvitt

2008-01-17T16:56:00.003+01:00

Av någon anledning är de flesta av de filmer jag tycker har bäst foto svartvita. Oliver Twist (1948, fotograf Guy Green), Nattmänniskan (He Walked By Night 1949, fotograf John Alton), Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu Monogatari 1954, fotograf Kazuo Miyagawa), Såsom i en spegel (1961, fotograf Sven Nykvist), My Darling Clementine (1946, fotograf Joe MacDonald), Kes - falken (Kes 1969, fotograf Chris Menges), Segerns sötma (Sweet Smell of Success 1957, fotograf James Wong Howe). Det kan naturligtvis inte vara en slump, utan det är något med det svartvita som tilltalar mig. Kanske en medfödd läggning. Härom året kom Good Night, and Good Luck (2005, fotograf Robert Elswit) och den var som en grafitdröm i sina gråskalor. Men svartvitt är inte bara vackert, nu för tiden när man lika gärna kan filma i färg så finns det alltid en specifik tanke bakom att välja svartvitt.

Att säga att den tidiga filmen var svartvitt är inte helt korrekt för handkolorerad och tintad (doppad i färgbad) var filmen från början. Inte alla filmer, men många, och även en film som i stort sett var svartvit kunde även den ha inslag i färg. Så färgfilmens historia är lika lång som filmens historia. Men det är naturligtvis skillnad på färgfilm och färgad film. Att berätta färgfilmens historia blir dock en senare fråga, för min serie Filmens historia. Idag tänkte jag diskutera färg och svartvitt ur ett mer estetiskt perspektiv.

Just i fallet Good Night, and Good Luck, som utspelas på 1950-talet och handlar om Edward D. Murrow och tv-programmet See It Now, ville man kunna använda sig av de tv-inspelningar från 1950-talet som fanns, som var svartvita, och genom att låta hela filmen vara svartvit smälter allt samman på en elegant och effektivt sätt. Svartvit film används här alltså för att återskapa en förfluten tid, vilket är ett av de vanligare skälen. När Steven Spielberg spelade in Schindler's List (1993, fotograf Janusz Kaminski) valde han, till filmbolagets frustration, att göra det i svartvitt. Två faktor kan man tänka sig spelade in här, dels för att den utspelas i förfluten tid och Andra världskriget är något vi förknippar med svartvitt*, dels för att få en närvarokänsla, en journalfilmskänsla. Precis som rörlig handkamera nu för tiden anses ge mer dokumentär känsla finns det samma tankar bakom svartvitt. (Det är egentligen lite märkligt, världen är ju inte svartvit, eller rörlig heller för den delen. Det är en ganska bisarr föreställning bland filmmakare att trovärdigheten och realismen står i direkt relation till hur mycket man skakar på kamera.)

Man kan också göra det som en hyllning till tidigare filmer. Gus Van Sants debutfilm Mala Noche (1985, fotograf John J. Campbell) är svartvit och möjligen beror det på att han vill kunna göra en parafras på den berömda scenen i Den tredje mannen (The Third Man 1949, fotograf Robert Krasker) där Joseph Cotten får syn på Orson Welles i en mörklagd port som plötsligt lyses upp av ljus från ett fönster mittemot. Eller också var det för att det var populärt bland amerikansk independentfilm på den tiden, där Jim Jarmusch gick i bräschen med sina filmer Stranger Than Paradise (1984, fotograf Tom DiCillo) och Down By Law (1986, fotograf Robby Müller) som båda är utsökt fotograferade i svartvitt. Det svartvita blir som ett fashion statement och som ett uttryck för coolness. Walter Hill, som är en stor vän av film noir, Howard Hawks och äldre amerikansk film, lägger ofta in sekvenser i svartvitt i sina filmer, såsom Wild Bill (1995, ) och Iceman (Undisputed 2002, båda fotograferad av Lloyd Ahern, son till Lloyd Ahern). Att Woody Allen emellanåt filmar i svartvitt beror på att han vill återskapa en svunnen tid, eller filmstil, som i Stardust Memories (1985, fotograf Gordon Willis) Skuggor och dimma (Shadows and Fog 1991, fotogra Carlo Di Palma). I Allens Zelig (1984, fotograf Gordon Willis) har det svartvita delvis samma funktion som i Good Night, and Good Luck, fast här är det falska tv-inspelningar och journalfilmer, det är en mockumentär, och det faktum att den är i svartvitt gör den trovärdigare trots sitt uppenbart vanvettiga ämne.

Sen kan man förstås bland färgfilm och svartvit film, det gör Gus Van Sant i Mala Noche, där en sekvens är i färg. Det som är i färg är den film som huvudpersonerna spelar in på varandra. I Schindler's List använder Spielberg ett färginslag (utöver prolog och epilog som utspelas i nutid). Det är en liten flicka som vandrar runt i Krakows ghetto när det ödeläggs av nazisterna, och hennes kappa är rödfärgad. Lite senare ser vi henne ligga död, men kappan är fortfarande röd. Där blir färgen en förstärkning och en identifikation, för att konkretisera det massiva dödandet. Det är dessutom en illustration av huvudpersonen Oscar Schindlers (Liam Neeson) uppvaknande. Det blir en vändpunkt i hans liv och han börjar efter att sett flickan i den röda kappan aktivt försöka rädda judar undan koncentrationslägren. På sätt och vis återknyter det till stumfilmstraditionen då man kunde färga vissa föremål eller vissa effekter för förstärkta intrycket. Det är också ett grepp Hitchcock använder i Trollbunden (Spellbound 1945) som är svartvit men med en tonad färgeffekt i en av de sista scenerna, då en pistol avfyras. Tyvärr är det sällan en tonad version visas.

En av de mest spektakulära blandningarna av färg och svartvitt förekommer i Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946, fotograf Jack Cardiff), Michael Powell och Emeric Pressburgers film om livet före, under och efter döden. Livet på jorden är där filmat i klara, vackra färger men livet efter döden, i himmelen, är helt i svartvitt. Så är det också i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz 1939, fotograf Harold Rosson), där Dorothys (Judy Garland) Kansas är i svartvitt, med en röd nyans och hennes drömland Oz är i de allra starkaste färger man kan tänka sig, Technicolor i dess renaste form. Skillnaden är att i Trollkarlen från Oz är det vardagen som är svartvit och drömmen som är i färg, i Störst är kärleken är det vardagen som är i färg, det utomjordsliga som är svartvitt.

--------------------------------------------------
*Att människor idag förknippar Andra världskriget med svartvitt märktes inte minst på hur uppmärksammad tv-serien med färgfilmsbilder från Andra världskriget blev som gick på TV4 för något år sedan.

Jag har tidigare skrivit om filmfotografer (här). Michael Powell och Emeric Pressburger har jag skrivit om exempelvis (här) här (här).

Tekniskt fel

2008-01-14T18:48:00.001+01:00

På grund av tekniska problem blir det tyvärr inget nytt inlägg idag. Förhoppningsvis kommer det senare i veckan, kanske på torsdag.

Jag kan dock berätta att jag äntligen sett Juno (2007), som förvisso är tillrättalagd och aningen förljugen, men så förbannat söt att det är omöjligt att inte tycka om den. Musiken är perfekt, Ellen Page och Allison Janney är riktigt bra (och riktigt coola) och hela filmen är som en såpbubbla. Den har premiär 25 januari så gå och se den då!

2007

2008-01-07T19:01:00.001+01:00

I Sverige var 2007 i sanning ett dramatiskt filmår och nästan enbart negativt. Astoria gick i konkurs, Sonet försvann in i SF:s garn och Ingmar Bergman dog. Samtidigt fortsatte Filmkrönikan på SVT att borra sig allt djupare in i pinsamhetens innersta väsen och Cinematekets visningar blev allt färre. Vad ska en stackars cineast ta sig till annat än beställa dvd:er från amazon?

Årets svenska filmer var inte heller någon särskilt charmerande samling, med ett gigantiskt undantag, Darling. Den är inte bara årets svenska film utan en av årets filmer över huvud taget. Roy Andersson kom också med en ny film, Du levande, men den var varken här eller där. Så här skrev jag när den kom: "Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) /.../ Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969)."

Andra svenska filmer man helst glömmer bort är Hoppet, Ciao Bella!, Se upp för dårarna och Allt om min buske. Däremot är jag mer positiv till Linas kvällsbok och Underbar och älskad av alla så de förtjänar framgång på dvd också. Men några större kvaliteter besatt inte de heller. Så här skrev jag däremot om Darling: "Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget." Tyvärr visade sig Darling vara undantaget.

Så de bästa filmerna kom som vanligt från utlandet och här är mina favoriter!

Alexandra från Ryssland

Michael Clayton från USA

The Walker från USA

Supersugen (Superbad) från USA

I'm a Cyborg but That's OK från Sydkorea

This is England från Storbritannien

Andra filmer värda att namnges var 4.30 från Singapore, Bluffen (The Hoax) från USA och 12.08, öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?) från Rumänien.

Just Rumänien har ju varit en av årets trender och andra exempel därifrån är Herr Lazarescus död (Moartea domnului Lazarescu) och Guldpalmsvinnaren 4 månader, 3 veckor och två dagar (4 Luni, 3 saptamini, si 2 zile). En annan trend har varit fantasyfilmer, såsom Stardust och Guldkompassen (The Golden Compass, som det var en bra artikel om i decembernumret av The Atlantic). Å ena sidan råbarkad realism och grådaskig vardag, å andra sidan spektakulära äventyr med talande björnar, och om inte det visar på filmkonstens spännvidd så vet jag inte vad.

Nu sitter jag otåligt och väntar på kommande premiärer. Exempelvis No Country For Old Men bröderna Coens nya, som bygger på en roman av Cormac McCarthy och har svensk premiär i februari. Paul Thomas Andersons nya kommer snart också, There Will Be Blood. Filmen om Bob Dylan, I'm Not There, kommer också den i februari, liksom The Savages med Laura Linney och Philip Seymour Hoffman. Om Starting Out in the Evening, med Frank Langella som författare på ålders höst, får svensk premiär vet jag inte men jag hoppas det. Andra filmer jag är nyfiken på är Francis Ford Coppolas Youth Without Youth och Margot at the Wedding, Noah Baumbachs nya film. Som vanligt längtar jag till Michael Manns nya film, men den kommer nog inte förrän 2009 är jag rädd. Abolfazl Jalili, Patrice Leconte, Kim Ki-Duk, Claire Denis och Laetitia Masson däremot hoppas jag också få se filmer av. Nicole Holofcener och Catherine Keener håller på med en ny film som förhoppningsvis blir klar i år också. (Här och här har jag skrivit om Holofcener förut). Sen hoppas jag att Casey Affleck slår igenom ordentligt nu. Han spelar nu huvudrollen i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 2007) och i kommande Gone Baby Gone, regisserad av sin bror Ben. Tidigare har han exempelvis varit med i Ocean's 11, 12 och 13 och Gerry (2002) och jag gillar honom (och hans röst) och tycker han förtjänar fler och större roller.

Jag avslutar med att citera Manohla Dargis, som skrev i New York Times, med anledning av ovannämnda 4 månader, 3 veckor och 2 dagar att "this is one of those putatively dark, difficult movies that industry mouthpieces try to use as proof that critics are out of touch with the audience when it is actually the audience that is out of touch with good movies."

Trolltyg

2007-12-17T14:51:00.000+01:00

Nästa måndag är det julafton och måndagen därpå är det nyårsafton så det här blir årets sista inlägg. Jag hade tänkt skriva en årskrönika men det är ju två veckor kvar och många filmer är fortfarande osedda så det får vänta till 2008. Då kommer också serien Filmens historia återkomma med förnyad kraft. Det finns säkert de som sitter och buttert undrar var den tog vägen men det är så mycket annat jag velat skriva om så jag hoppas ni har överseende med det.

I julklapp önskar jag mig som vanligt att man ska visa Trolltyg i tomteskogen (Gnomes 1980) men tyvärr är det inte så troligt. Minns ni den? En tecknad tv-film om bröllop bland en samling tomtar som dock urartar när en gäng korkade troll kommer för att klubba ner de små tomtarna. Den bygger på en holländska barnbok och brukade visas på SVT regelbundet men då det är strul med vem som har rättigheterna till den idag går det inte att visa den längre. Den finns förstås på youtube men det är inte riktigt samma sak. Fast vill man höra odödliga repliker som "Mamma, jag mejade ner en hel tomtearmé!" så är det tyvärr enda chansen.

Vad som dock visas på tv under julhelgen är Bad Santa (2003) som jag julklappstipsade om förra måndagen så var den slut i butiken är allt hopp inte ute. Visas juldagen på SVT2. Annat bra på tv under julhelgen är En studie i brott (Vertigo 1958) som jag skrev om i våras (här), Gigi (1958) av Vincente Minnelli, som jag skrivit om flera gånger (här och här bland annat), och Kan du vissla Johanna? (1994), som jag inte skrivit om förut men som är bra ändå.

Det är tyvärr allt jag hinner skriva idag, men det blir mer nästa år. God jul och Gott nytt år och glöm inte bort att Flicka och hyacinter (1950) släpps på dvd i slutet av veckan. Köp den!

julklappstips

2007-12-10T23:10:00.003+01:00

Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.

I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.

När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.

Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.

Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.

En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.

Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.

En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.

Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.

De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.

Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.

Brittiskt 40-tal

2007-12-04T00:29:00.001+01:00

För en femton år sedan ungefär när kabeltv var något nytt i Sverige brukade TV3 visa matinéfilmer var och varannan dag och tydligen hade man köpt in något paket med brittiska 40-tals och 50-tals filmer för det var vad man visade. Jag såg de flesta av dem vecka efter vecka och även om jag föredrog moderna actionfilmer så tjusades jag av dem. Sen i mer vuxen ålder såg jag dem igen, nu med helt andra ögon, och blev alldeles förbluffad. Om jag måste välja en specifik period i filmhistorien som är något alldeles extra så blir det just den brittiska 40-tals filmen. Flera gynnsamma faktorer samspelade då och resultatet blev en explosion av talang och kreativitet som inte på långa vägar fått tillräckligt med uppmärksamhet. När man pratar om brittisk film pratar man främst om diskbänksrealismen och "arga unga män" mellan 1957 och 1964 ungefär, men då var ju guldåldern sedan länge över.

Det brittiska filmen fick ett rejält uppsving på 1930-talet, bland annat tack vare regissörer som Alfred Hitchcock, Anthony Asquith, Victor Saville och Carol Reed och producenterna Alexander Korda och Michael Balcon. 30-talet var också då John Grierson gick i spetsen för en dokumentärfilmsrevolution. En anledning till uppsvinget var the Quota Act från 1927 som stipulerade att distributörerna var tvungna att distribuera en viss procent inhemska filmer och att biografägarna också var tvungna att visa en viss procent. Procentsatsen ändrades från år till år. Men allt detta var bara en förövning för vad som komma skulle.

Boomen på 30-talet slutade i en kris 1937, då bland annat den kritiserade Quota Act skulle omförhandlas. Publiksiffrorna sjönk kraftigt och Alexander Korda var en av de producenter som drabbades hårt. Han flyttade till Hollywood och två år senare flyttade Hitchcock efter. Men då hade man gjort en ny, bättre Quota Act och hade publiken börjat komma tillbaka till biograferna. Dessutom hade en ny aktör klivit in, J. Arthur Rank. Han tog bland annat över Kordas filmstudios och ägde snart produktionsbolag, distributörer och biografer, så kallad vertikal integration. Han var förmodligen den mäktigaste mannen i brittisk 40-tals film och hans ambition var att låta filmskaparna göra sina egna filmer, utan påverkan utifrån. Eftersom han inte ansåg sig kunna något om film så gav han regissörerna så mycket pengar de begärde och lät dem sedan spendera dem fritt.

Bland de som fick del av Ranks pengar märks David Lean och Michael Powell och Emeric Pressburger och det var också de som gjorde de bästa filmerna under 40-talet. David Lean regisserade bland annat Havet är vårt öde (In Which We Serve 1942, med Noel Coward), Kort möte (Brief Encounter 1945), Lysande utsikter (Great Expectations 1946) och Oliver Twist (1948). Powell och Pressburger gjorde bland annat 49:e breddgraden / Flykten (49th Parallel 1941), Det började i Berlin…. (The Life and Death of Colonel Blimp 1943), Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1945) och Det hände i Skottland (I Know Where I’m Going 1945). David Lean har sagt att den totala konstnärliga frihet han hade då förmodligen är unik i filmhistorien. Han kunde göra precis vad han ville och det är kanske en av förklaringarna till den unika samling av mästerverk som gjordes på de brittiska öarna under några få år.

Flera av titlarna ovan pekar på en annan viktig faktor under 40-talet. Andra världskriget. Både J. Arthur Rank och premiärminister Winston Churchill insåg vikten av att använda filmkonsten för att propagera för den brittiska saken, för demokrati, för antinazism och för att hålla folkets moral och stridsvilja i topp. Filmer som Havet är vårt öde eller Carol Reeds Ödets män (The Way Ahead 1943) är två exempel, den ena för flottan och den andra för armén, av hur man på ett nedtonat och värdigt sätt, med visuell briljans och värme, kunde göra propagandafilmer som värnade om det brittiska utan att för den sakens skull demonisera fienden. Det var också filmer som visade på det tydliga klassamhället och hur kriget både underströk och suddade ut klassgränserna. I Havet är vårt öde visas tre olika öden ur tre olika klasser på tre olika nivåer inom den militära hierarkin, en hierarki som det hålls benhårt på ombord på jagaren, men som däremot i livbåten, där alla till slut hamnar, blir överspelad. I Ödets män är budskapet att i armén förlorar klasstillhörigheten sin betydelse och gemenskap och förbrödring blir resultatet.

Powell och Pressburgers egensinniga filmer hade även de ofta ett propagandistiskt syfte, men då filmerna var udda och dels innehöll positiva porträtt av enskilda tyskar så var Churchill ganska missnöjd med dem, och ville till och med stoppa visningar av Det började i Berlin…..

Bland andra mästerverk från tiden märks kanske framför allt Carol Reeds svit med tragiska thrillers, som inleddes med En natt att leva (Odd Man Out 1947), fortsatte med Ögonvittnet (The Fallen Idol 1948) och kulminerade med Den tredje mannen (The Third Man 1949). En annan begåvning var skådespelaren Laurence Olivier som regidebuterade 1945. Då kom hans Henrik V (Henry V), som han följde upp med Hamlet (1948). Dessutom frodades en rad filmskapare som är i princip okända idag men som presterade storverk, däribland Robert Hamer som bland annat regisserade den svarta komedin Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets 1949) och framförallt Drama i East End (It Always Rains on Sunday 1947), en film noir inspirerad thriller. En annan udda fågel var Alberto Cavalcanti som kom från Brasilien till Storbritannien, via Frankrike, på 30-talet för att göra dokumentärfilm men som också gjorde den otäcka Stormpatrullen (Went the Day Well? 1942), om hur en tysk bataljon isolerar en engelsk by, och en film om den engelska Radio Music Hall-världen på 1800-talet, Champagne Charlie (1944), som är mycket underhållande. Nämnas bör också tvillingarna Boulting, John och Roy, som skrev och regisserade flera fina filmer tillsammans och radarparet Sidney Gilliat och Frank Launder, som bland annat skrev manus till Hitchcocks En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) innan de på 40-talet också började regissera sina manus.

Det var förstås inte bara filmregissörer som låg bakom den brittiska filmundret. Författaren Graham Greene var också betydelsefull, särskilt för sitt samarbete med Carol Reed. En annan författare att nämna är George Bernard Shaw som var mycket intresserad av filmkonsten och medverkade till att flera av hans pjäser, som Pymalion och Major Barbara, blev film. Fotografer som Robert Krasker och Jack Cardiff måste nämnas liksom ett pärlband av magnifika skådespelare som Trevor Howard, Wendy Hiller, John Mills, Moira Shearer, Roger Livesey, Michael Redgrave, Deborah Kerr, Alec Guinness, Stanley Holloway, Rex Harrison, Margaret Rutherford, Joyce Carey och, störst av dem alla, Celia Johnson.

Mot slutet av 40-talet var det ny kris i den brittiska filmindustrin och den här gången var det Rank som drabbades. Däremot kom Korda tillbaka och producerade bland annat Den tredje mannen. David Lean fortsatte sin bländande karriär på 50-talet, men Powell och Pressburger, Hamer, Olivier och i viss mån Reed tappade alla stinget. Cavalcanti återvände till Brasilien. Istället kom en ny era, ledd av Michael Balcons Ealing-studios som blev mest känd för sina syrliga komedier inspelade i Londons ruiner, ofta med Alec Guinness i en ledande roll och med manus av geniet T.E.B. Clarke. Ealings vinnande koncept hade redan inletts i slutet av 40-talet, men exploderade i början av 50-talet. Bland titlarna från 40-talet märks Joe och gänget (Hue and Cry 1947) och Biljett till Burgund (Passport to Pimlico 1949).

En av de mer märkliga filmer som producerades under den här tiden var också det en Ealing-film, Skuggor i natten (Dead of Night 1945). Det är en skräckfilm bestående av flera episoder, alla regisserade av olika regissörer. Robert Hamer är en av dem, Cavalcanti en annan. Charles Crichton och Basil Dearden är de andra. Speciellt Cavalcantis episod, The Ventriloguist’s Dummy, där Michael Redgrave spelar en buktalare vars liv tas över av hans docka, är riktigt otäck. Det är en film där fantasin inte har några gränser, som tänjer på mediets gränser och på det viset sammanfattar den mycket av vad som utmärker så många av de ovan nämnda filmerna. Den brittiska 40-talsfilmen förde kameraarbete, berättarstruktur, skådespeleri och emotionellt djup till nya höjder och uppfinningsrikedomen var enorm. Man fick obegränsat med resurser men man använde dem inte för att tillfredsställa sina egon utan för att göra den bästa tänkbara filmen. Och det lyckades man med.

----------------
Här kan man läsa mer vad jag skrivit om Det hände i Skottland, en av höjdpunkterna från det brittiska 40-talet.

Stockholm filmfestival 2007 (2)

2007-11-25T09:51:00.001+01:00

Av någon outgrundlig anledning så hade filmfestivalen anlitat Alexandra Pascalidou att hålla i ett face-to-face i fredags. Jag väntar fortfarande på att få se henne komma till sin rätt men än har det inte hänt. Stackars regissör.

Regissören var Kim Tai-Sik och hans film var Driving With My Wife's Lover (2006). Den var till skillnad från face-to-facet bra. Två män åker taxi mellan Seoul och Naksan, den ena är taxichauffören, den andra är mannen till den kvinna taxichauffören har en affär med. Det vet taxichauffören inget om, och mannen säger inget, utan istället blir de vänner under den långa resan. Det var en riktig road-movie, och en kompisfilm, fast på koreansk vis. Den hade en skön humor och vissa absurda inslag, som en lavin av vattenmeloner, som gav filmen en mjukare framtoning trots att den egentligen var ganska bitter. De två männen var varandras motsatser, den ena introvert och oförmögen att agera, den andra utåtagerande men opålitlig och flyktig, och de kompletterade varandra bra på det viset, och de var båda otillfredsställda och vilsna. Kim Tai-Sik var däremot inte vilsen. Det här var hans debut men han behärskade både det emotionella och det visuella och filmen hade ett driv och en självständighet som var mycket tilltalande.

I'm a Cyborg But That's OK (2006) var alldeles förtjusande och hade nog årets allra gulligaste kärlekshistoria. På ett mentalsjukhus (säger man så nu för tiden) träffas en kvinna som tror att hon är en cyborg och en man som är kleptoman. Han är blyg och sårbar, hon vägrar att äta för hon behöver bara elektricitet, och de finner varandra bland all galenskap. Att hon inte äter gör förstås att hon bara blir svagare och svagare och han försöker på olika sätt få henne att äta. Till slut kommer han på den geniala lösningen och de scenerna var så rörande att vem som helst skulle fått en klump i halsen. I'm a Cyborg... är en av de mest fantasifulla och sprudlande filmer jag sett på väldigt länge och den var en ren njutning. Den påminde om Michel Gondrys filmer, men med betydligt mer ultravåld. Visserligen bara våldsfantasier, men ändå. Kanske man kan säga att filmen var en blandning av Gondry och Sam Peckinpah. Eller också räcker det att säga att det var en film av Park Chan-wook. Den kändes ibland som en saga, en saga för det tjugoförsta århundradet, och är ett av många bevis på att Korea kanske är det mest vitala och spännande filmlandet just nu.

Överraskningsfilmen i söndags var Delirious (2006) och det bästa med den var att den visades i Park, min favoritbiograf i Stockholm. Med det vill jag inte säga att det var en dålig film, bara att det är en ljuvlig biograf. Filmen handlade om den hemlöse Toby (Michael Pitt) som får jobb som assistent åt paparazzifotografen Les (Steve Buscemi). Den han försöker få en bild på är den unga superstjärnan K'Harma Leeds (Alison Lohman), men vad som händer är att hon och Toby förälskar sig i varandra. Ni kan säkert räkna ut att det blir komplikationer. Det var en lagom udda independentfilm, gjord med ett varmt hjärta och gott humör. Jag hade en gång för flera år sedan ett Tom DiCillo-retrospektiv för mig själv, vilket gick ganska fort, så det var roligt att se något nytt från honom. Delirious blir knappast en klassiker som Tystnad tagning (Living in Oblivion 1995), men den var trivsam och lite rörande och jag upptäckte idag att jag redan gjort några av filmens repliker till mina egna. Nu vill jag se om The Real Blonde (1997), för det var den jag tyckte bäst om när jag hade mitt retrospektiv. Äsch, jag får nog se om Tystnad tagning också. Let's go where the lights are green! Tidsfällan (Box of Moonlight 1996) känner jag inget behov av att se om dock.

Jag upptäckte precis att Alexandra (som jag hyllade i min förra festivalrapport) inte vann ett enda pris på festivalen. Jag är upprörd, sårad och ledsen! Jag får instifta ett eget pris, det är uppenbart.

Stockholm filmfestival 2007 (1)

2007-11-19T17:40:00.002+01:00

Jag brukar reta mig på att festivalen ofta verkar ha som sitt främsta syfte att på ett lite tröttsamt och omoget sätt försöka vara provocerande. Men i år känns festivalen mer avslappnad. Men i övrigt är allt sig likt med förvirrade volontärer och diffusa tekniska missöden, två faktorer som kan vara irriterande men samtidigt bidrar till festivalkänslan och skapar viss trivsel. Filmfestivalens webbplats skapar dock ingen trivsel. Jag har försökt köpa biljetter där och det har varit en hel del strul, exempelvis har den ibland lagt på en film när den räknat ihop slutsumman så det har blivit 60kr för mycket. Synnerligen opraktisk funktion.

Fyra filmer har jag hunnit med hittills.

Australiensiska Clubland, regisserad av Cherie Nowlan, handlade om en engelsk ståuppkomiker som flyttat till Sydney och nu bor i förorten med två söner. Hon jobbar i ett storkök på dagarna och uppträder på kvällarna utan någon större framgång. Brenda Blethyn spelar henne, fullkomligt hänsynslöst. Hon är självupptagen, gråtmild, vulgär och småaktig, men samtidigt envis och hängiven. Filmens andra huvudperson är hennes ena son som kör budbil och förälskar sig i en tjej. Deras relation är inte helt okomplicerad då sonen är sexuellt hämmad, vilket inte är att förvånas över med en sådan mamma.

Jag är svag för den här typen av bakomkulisserna skildringar från de mindre glamorösa delarna av show business och det var inte bara Brenda Blethyn som spelade bra. Men mot slutet blev filmen lite för uppenbar, manuskonstruktioner lyste igenom. Men som en skildring av en hårt arbetande och utsatt ensamstående moder som får vara osympatisk var den lyckad och välkommen.

Spielberg on Spielberg var en intervjufilm där Steven Spielberg berättade om sin filmkarriär. Det var nästan uteslutande om filmerna och hur de kom till och väldigt lite om hans liv bortom inspelningen. Det var synd för de var de bitarna som var bäst, som när han berättade hur han som barn i stort sett levde i Universal studios anläggning en hel sommar. En annan rolig sak var att man fick se klipp från hans filmer han gjorde som tonåring med sina vänner i rollerna. Det var samma ämnen och stil som han fortsatt med sedan dess. Han berättade också att han spelade in Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) i kronologisk ordning, så att den första scenen i filmen var den som spelades in först fram till slutscenen, och att han improviserade sig fram under filmens gång och inte själv alltid visste vad som skulle hända. Han menade också att E.T. (1982) handlade om "the alien and the alienated", vilket jag tycker var välfunnet. Men den största behållningen av dokumentären var nog att den visade hur mycket av Spielberg själv som finns i filmerna. Som så många gör han filmer om sig själv för sig själv.

Breath är Kim Ki-Duks senaste film och allt var sig likt. Fåordigt, tragiskt och halvt surrealistiskt med en udda kärleksrelation i centrum. En kvinna tröttnar på sin otrogne man och åker till ett fängelse för att hälsa på en suicidal fånge dömd till döden för mord på sin hustru och två barn. Mellan den svikna hemmafrun och fången uppstår direkt kontakt och de blir närmast besatta av varandra. Det leder till konflikter mellan fången och hans cellkamrater och mellan hemmafrun och hennes man. Jag har än så länge bara sett fem av Kims fjorton filmer, men av dem tycker jag nog bäst om den här och jag längtar till nästa.

Men bäst av de fyra festivalfilmer jag sett hittills, ja, den bästa filmen jag sett på bio på flera år, är Aleksander Sokurovs magnifika Alexandra. Sokurov är inte precis den som upprepar sig från film till film, ingen är den andra lik, och hittills har jag tyckt bäst om Solförmörkelsens dagar (Dni zatmenija 1987). Men Alexandra var så fantastisk att jag inte riktigt kan prata om den på ett sansat vis. I sin stil för den tankarna snarare till iransk film än Sokurovs tidigare filmer, exempelvis Delbaran (2001) eller vissa av Abbas Kiarostamis filmer. I alla fall är nog Alexandra det bästa jag sett sen jag såg Delbaran. Alexandra handlar om en mormor (eller farmor) som åker till en militärförläggning i Tjetjenien för att hälsa på sitt barnbarn som är officer där. Hon bara vandrar runt där och pratar med honom och andra soldater och blir vän med en tjetjensk kvinna. Det sägs inte mycket i ord och det händer inte mycket men hennes både barska ton och naiva inställning är underbar och med sina frågor till alla hon möter, och de svar hon får, får man en känsla för soldaterna, tjetjenerna, Ryssland och Tjetjenien. Dessutom är det en film om ensamhet, om att åldras och om vänskap. Den är rolig, upprörande och djupt gripande. Den kan jag leva på länge.

Lasse Hallström på dvd

2007-11-12T19:24:00.001+01:00

Tidsbrist gör att det bara blir ett kort inlägg idag, men det är bättre än inget.

Just nu går på biograferna Bluffen (The Hoax 2006), där Richard Gere spelar Clifford Irving, mannen som skrev en bok baserad på intervjuer han påstod sig ha gjort med Howard Hughes, trots att han aldrig träffat Hughes. Det är Lasse Hallströms senaste film och det är också hans bästa film sedan Once Around - mannen som inte passade in (1991). Det är en riktigt skälmhistoria med skönt 70-tals stuk som är både fascinerande och medryckande. Att Hallström lyckats så bra med en film som utspelas på 70-talet kanske beror på att det var då han själv började göra film. Debuten kom 1973 med tv-filmen Ska vi gå hem till dej eller till mej eller var och en hem till sitt som han skrev och regisserade och han följde upp den med En kille och en tjej (1975) som Hallström skrev tillsammans med Brasse Brännström. Brasse spelar också killen och Mariann Rudberg spelar tjejen. Det är kort sagt en alldeles underbar film som jag kan se hur många gånger som helst och den är en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Det har länge smärtat mig att den inte finns tillgänglig så min oförställda glädje är naturligtvis monumental den här vecka då den äntligen kommer på dvd, i en Lasse Hallström-box om tre filmer. Han och Brasse har skrivit manus till alla tre och de andra två heter Jag är med barn (1979) och Två killar och en tjej (1983). Tillsammans bildar de en trilogi om förvirrad manlighet i folkhems-Sverige och de står sig utmärkt i konkurrens med förebilder som Milos Forman och Woody Allen. Men bäst är En kille och en tjej. Den är så varm och hjärtlig och fångar mänskligt beteende så insiktsfullt och precist att man blir lycklig bara av att tänka på den. Den har en spontanitet och enkelhet som de andra två saknar, de är mer avancerade, och något har då gått förlorat, något unikt. Lasse Hallström har ett härligt skratt som han ofta bjuder på när han blir intervjuad och hela filmen En kille och en tjej är som det där skrattet och därför känns det också som om det är den film som ligger Hallström närmast. Jag kan i alla fall inte skilja dem åt. Lova att ni hyr eller köper den redan till helgen!

----------------------------------------------------
Jag kan också tipsa om Orson Welles film B som i bluff (F For Fake 1974), en fantastisk dokumentär om Clifford Irving, konstförfalskaren Elmyr de Hory och Welles själv. Det kan vara Welles bästa film och den finns på dvd i USA och England.
Ett annat tips är Jonathan Demmes film Melvin och Howard (Melvin and Howard 1980). Även det en alldeles underbar film, garanterat Demmes bästa, om Melvin Dummar, som väl får karakteriseras som trailer-trash, och som får ärva pengar efter Howard Hughes eftersom han en gång hjälpte Hughes i öknen utanför Las Vegas. Är det en sann historia? Spelar den någon roll? Den finns i alla fall på dvd i USA.
Här finns några recensioner på Bluffen: SvD, DN, New York Times, Salon.com

Filmkonstens historia (3)

2007-11-05T19:53:00.001+01:00

I förra kapitlet om Filmkonstens historia (här) berättade jag om hur utvecklingen gick från stillbilder till rörliga bilder och hur en växande medelklass och även arbetarklass tog till sig filmen som en ny, spännande underhållningsform, men att filmen fortfarande var outvecklad och primitiv. Den behövde utvecklas och en som bidrog till utveckling var Georges Méliès.

Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.

Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.

Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.

Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.

Méliès grundade alltså sitt eget produktionsbolag och vid ungefär samma tid i Frankrike grundades också de två stora tongivande bolagen Pathé och Gaumont. Det var på Gaumont som Alice Guy började sin karriär. Guy, som brukar anses vara världens första kvinnliga filmregissör, föddes 1873 och började jobba som sekreterare på Gaumont. När Gaumont började producera egna filmer fick hon chansen att regissera själv och det gjorde hon bättre än de flesta och hon utsåg till artistisk ledare för all filmproduktion på Gaumont. 1907 gifte hon sig med en engelsman och tillsammans flyttade de till USA där Guy-Blaché, som hon hette efter giftermålet, grundade en egen filmstudio, Solax. Hon var framgångsrik under flera år men 1922 återvände hon till Frankrike och gjorde inga fler filmer.

Hittills har det mest handlat om Frankrike, men i nästa kapitel kommer Storbritannien och USA i fokus och det kommer bland annat handla om westernfilmer och bolagskonflikter, dokumentärfilmer och Brightonskolan.

Första kapitlet finns här.

Andra kapitlet finns här

Saker jag har sett (14)

2007-11-01T16:54:00.001+01:00

Den här veckan bjuder jag på följande titlar: Repulsion, Sommarens dårskap, Tillsammans är man mindre ensam, The Brave One och Elizabeth - the Golden Age.

Om man lite kortfattat vill beskriva vad en film av Roman Polanski handlar om kan man säga att den handlar om en eller flera människor som befinner sig avskurna från omvärlden och i stark emotionell stress. Det kan vara tre människor på en liten båt i Kniven i vattnet (Now w wodzie 1962), det kan vara tre människor i ett hus omgivna av högt tidvatten i Cul-de-sac (1966, även känd som Djävulsk gisslan), det kan vara en ensam man i en stad han inte känner där man pratar ett språk han inte förstår i Frantic (1988), det kan vara en man och en kvinna i en liten stuga på landet i Döden och flickan (Death and the Maiden 1994), det kan vara en judisk man som försöker överleva i ett av nazisterna ockuperat Polen i Pianisten (The Pianist 2002). Eller, som i fallet Repulsion (1965), en kvinna i en lägenhet. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag sett den, förrän nu, sent en kulen kväll.

Catherine Deneuve spelar Carole Ledoux, en belgisk kvinna som bor med sin syster i London. Hon är skör och psykiskt instabil och när hennes syster åker iväg på en kort semester med sin älskare faller Carole allt djupare ner i galenskap. Hon barrikaderar sig i lägenheten och drabbas av svåra hallucinationer. Väggarna spricker sönder, armar tränger in i lägenheten och griper efter henne, det ligger främmande män i hennes säng och våldtar henne och på en tallrik ligger en hare och ruttnar. Till slut förlorar hon alla begrepp om vad som är verklighet och mardröm och åskådaren likaså. Det är en obehaglig och skrämmande film och det är samtidigt en otroligt bra film. Den är inspelad i en rak, dokumentär stil, med rörlig handkamera och känns väldigt tidstypiskt i sin swinging London stil med en släng av diskbänksrealism. Kontrasterna mellan den småskitiga vardagen och hennes sexuella neuroser och hallucinationer ger ett omtumlande resultat och Catherine Deneuve är trovärdig och otäck i sin rollprestation. Det är en film om ensamhet och alienation och om svårigheten att vara en ung oskuldsfull flicka i en värld full av rovdjursaktiga män. (finns på dvd)

En annan film om en ensam kvinna är Sommarens dårskap (Summer Madness / Summertime 1955). Katherine Hepburn spelar Jane Hudson, en medelålders amerikansk kvinna, man- och barnlös, som reser runt i Europa på semester. Under förtexterna får vi följa hennes resa och när förtexterna är slut har hon kommit till sitt slutmål, Venedig. Hon är glad och exalterad och filmar allt och alla med sin filmkamera, men när kvällen kommer blir det uppenbart att hennes hurtiga yttre bara är en fasad och att hon i själva verket är djupt olycklig och förtvivlad. Hon är ensam, ensam som man bara kan vara när man är långt hemifrån i ett land vars språk man inte förstår. Hon är dessutom medveten om att hon blivit gammal, nästan 50, och att det nog är för sent att bilda familj. Hon får hela tiden kämpa för att inte hennes tårar ska avslöja för omgivningen hur hon egentligen mår. Hepburn är fantastisk i huvudrollen från början till slut och det är omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras av henne. Filmens andra huvudroll spelas av Venedig. Hela filmen är inspelad på plats och även här är det omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras. Jag har varit i Venedig flera gånger men trots det blev jag överväldigad av bilderna. Jag har sett filmen förut men nu såg jag den på bio för första gången och det var som att komma till Venedig för första gången också. Sen är filmen också intressant för det är regissör David Leans första film utanför England (dock inte hans första färgfilm som ibland sagts) och det finns nog en del av Lean i Jane Hudson, även om Lean inte var ensam på samma vis som Jane. Större delen av filmen är det varken dialog eller musik utan det är bara Hudson/Hepburn/Lean som vandrar omkring och lyssnar, luktar, smakar och tittar på staden. (finns på dvd i USA och England)

Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout 2007) är exakt lika lång som Sommarens dårskap men så kändes det inte. Jag vet inte riktigt vad det var men den kändes som en evighet, trots sina dryga 90 minuter. Den var gullig och charmig men torftigt filmad och ganska enkelspårig och hade det inte varit för att det var kallt i biosalongen och jag och min biodejt kurade ihop oss under min jacka så hade jag nog inte orkat sitta kvar. Jag tror att det största problemet var att jag inte brydde mig om någon i filmen, trots en rad charmerande skådespelare. (går på bio nu)

I The Brave One eller The Stranger Inside eller vilken "svensk" titel den nu kommer att få, fanns det inget charmerande eller gulligt. Det är en bottenlöst bitter och cynisk film om Erica Bain (Jodie Foster) som blir överfallen av tre smågangsters. Hennes fästman mördas i överfallet och hennes hund blir stulen och när hon vaknar upp på sjukhuset är hon helt förändrad. Hon stänger av omvärlden, skaffar sig en pistol och ger sig ut på New Yorks gator för att hämnas. Överallt begås brott, överfall och mord och med sin pistol skipar hon "rättvisa" samtidigt som polisen står handfallen inför den stigande brottsligheten. Det är alltså en film besläktad med Death Wish Våldets fiende no. 1 (Death Wish 1974), där Charles Bronson beväpnar sig efter att hans fru och dotter överfallits och våldtagits. Ibland var The Stranger Inside / The Brave One frustrerande övertydlig och fånig, men den var ofta elegant och gripande. Den är inte någon banal vigilantefilm, för det finns inget förhärligande eller befriande i Ericas handlingar. Hon blir mer och mer avskärmad och den ursprungliga Erica Bain försvinner till förmån för någon helt annan människa, främlingen inombords, som till slut går segrande ur striden. På sätt och vis var det inte bara hennes fästman som dog i överfallet, hon dog också, i varje fall emotionellt. Hon försöker närma sig polismannen som arbetar med fallet, spelad av Terrence Howard, och de kommer nära varandra, men inte tillräckligt nära för att rädda någon av dem. (kommer på bio snart)

Cate Blanchett spelade drottning Elisabeth första gången för nio år sedan, i Elizabeth. Nu spelar hon henne igen, i Elizabeth: the Golden Age. De är synnerligen lika varandra, med Geoffrey Rush i rollen som Elizabeths rådgivare/livvakt/spionchef Walsingham, samma manusförfattare (Michael Hirst) och samma regissör, Shekhar Kapur, och man kan lätt föreställa sig att man i framtiden klipper ihop dem och visar dem som tv-serie. Däremot finns det inget tv-mässigt över filmen för Kapurs registil är åt det bombastiska hållet vilket gör att bilderna och scenerna ibland blir väldigt överlastade och pompösa. Men samtidigt är det verkligen film, en visuell fest. Det är också en intrikat berättelse om makt, ära och intriger. Men den verkliga behållningen är Cate Blanchett. Hon är en urkraft och äger varje scen hon är med i. Clive Owen som sir Walter Raleigh gör dock ett betydligt tamare intryck och har inte en chans i deras scener tillsammans. Geoffrey Rush står sig där bättre.

Frågan varför man gjort en ny film om Elizabeth besvaras i princip i en av filmens första scener. Ett religionskrig hotar mellan katolikerna (Spanien) och protestanterna (England) och Elizabeths rådgivare varnar henne för landets katoliker, som de hävdar alla är potentiella förrädare och mördare. Hon svarar att hon inte kan låsa in landets halva befolkning utan i England är hennes uppgift att försvara varje medborgare tills de i handling begått något brott. Kopplingarna till dagens religiösa och geopolitiska konflikter blir där uppenbara och förmodligen är det en viktig anledning till att filmen kommer nu. (kommer på bio inom kort)

William Wyler

2007-10-29T19:47:00.001+01:00

Ett problem, eller vad man ska kalla det, med att se en film av William Wyler är att hans bildkompositioner ofta är så avancerade och hänförande att man glömmer bort berättelsen för en stund. Arvtagerskan (The Heiress 1949) kan få stå som ett exempel. Det är inte bara att han använder ett extremt skärpedjup (det vill säga att allt är i fokus, ingenting är suddigt, inte ens längst bort i bild), utan att han också låter det hända saker på många plan i bilden, så att man måste välja var man ska titta. Istället för att klippa mellan scenerna låter Wyler dem äga rum i samma bild så man får låta blicka flytta sig från exempelvis Olivia de Havilland i bildens förgrund till Ralph Richardson i bildens bakgrund och sen tillbaka, lätt ängslig över att man ska missa något. Det är en teknik han började utveckla under 30-talet och på 40-talet behärskade han den konsten till 100%. Han är en av de främsta iscensättarna av interiörer som filmkonsten haft. Tänk bara på alla dessa speglar! Man brukar prata om Bergmans speglar, men man kunde gott skriva en bok om Wylers filmskapande med titeln Såsom i en spegel.

Wylers sätt att arbeta har ibland setts som en mer demokratisk filmstil, där åskådaren själv får välja vad han/hon vill lägga blicken på, vilket skulle göra filmen mer objektiv. Det är inte helt korrekt tycker jag, även om två parallella skeenden visas så kan regissören ändå styra åskådarens känslor och sympatier. Åskådaren kan välja om hon vill titta på antingen den ena karaktären, eller den andra, men det är Wyler som bestämt dels att just de är där, och dels vad de ska göra. En poäng är snarare att man vinner koncentration, genom att man slipper distraherande klipp. När rummet och tiden hålls intakt behålls och förstärks den känsla som finns där. En annan poäng är att en scen kan fördjupas, och/eller breddas. I en tidigare Wyler-film, Dodsworth (även känd under namnet Varför byta männen hustru, 1936), finns en scen där en dotter tröstar sin far (det är mest familjedramer i Wylers ouevre), men i bakgrunden, i det andra rummet, står dotters man och lyssnar på deras samtal. Genom att visa dem alla i samma bild så skapar Wyler en spänning mellan dottern och hennes man, utan att bryta stämningen med att klippa i scenen. En annan effekt av Wylers stil är att han undviker närbilder och inklippsbilder och ofta undviker korsklippning mellan två personer som pratar, vilket annars är konventionen. I en Wyler-film kan en hel scen utspelas där vi bara ser ansiktet på den ena personen i samtalet, och den andra personen får agera med axlar eller rygg. I avskedsscenen mellan Julie (Bette Davis) och Pres (Henry Fonda) i Skandalen kring Julie (Jezebel 1938) är Davis är vänd mot oss och Fonda mot henne, och Fondas käkben är det enda han har att spela med.

Det pratas ofta om Orson Welles och hans banbrytande film Citizen Kane (1941), inte minst Welles (och fotografen Gregg Tolands) användande av djupfokus och innertak, men Wyler excellerande i detta redan under tidigt 30-tal, ibland med Toland som fotograf. Fast en viktig skillnad är att Wyler hade en realistisk stil, medan Welles hade en expressionistisk stil, ibland åt det surrealistiska hållet, vilket är Wyler helt främmande. Wyler var inte alls en showman, eller visuell exhibitionist, som Welles, utan hans stil var underkastad berättelsen och känslan i scenerna i första hand, medan hos Welles var det inte alltid klart om det var berättelsen eller stilen som var det viktigaste. Det har gjort att Wyler idag inte sällan kallas tråkig, präktig och feg, och han räknas sällan till de stora filmskaparna. Men under sin storhetstid från, säg 1933, då han gjorde Skilsmässoadvokaten (Counsellor at Law 1933), till 1959, då han gjorde Ben-Hur, rankades han som en av de största inom filmen. 12 gånger var han nominerad till en Oscar för bästa regi, och han vann tre gånger, han har också vunnit Guldpalmen i Cannes en gång utav tre nomineringar.

Wyler föddes 1902 i en del av Tyskland som efter Andra världskriget tillhör Frankrike, och tidigt gav han sig in i filmens värld. Han emigrerade till USA när han var 18 år, och började jobba på Universal Studios. 1925 började han regissera lågbudgetwesterns, av vilka han gjorde en hel hög. Efter Universal började Wyler ett långårigt samarbete med producenten Samuel Goldwyn. Även om de grälade i stort sett på varje filminspelning, och även om Goldwyn flera gånger gjorde ändringar i filmerna mot Wylers vilja, så går det inte att bortse från Wylers bidrag till dessa filmer, och den höga och jämna kvalitet de besitter, och att de har en särskild look. 1938 frilansade han för Warner Bros, där han gjorde Skandalen kring Julie, och den ser inte ut som en Warner-film från den tiden (jämför med William Keighley som jag skrev om här härom veckan), utan som en Wyler-film. Här finns speglarna, trapporna, de långa svepande tagningarna, och de avancerade djupfokuskompositionerna. De filmer han gjorde efter att han lämnade Goldwyn och blev självständig mot slutet av 40-talet går inte att skilja från de han gjorde med Goldwyn. Den stora skillnaden skedde egentligen i mitten av 50-talet, då Wyler lämnade det intima familjedramat, och började pröva på nya miljöer, så som det bibliska dramat Ben-Hur, Ryktet (Children's Hour 1961, Hollywoods första film om lesbisk kärlek) och mest otippat av allt, den modsinspirerade och makabra engelska filmen Samlaren (The Collector 1965), som han valde att göra istället för Sound of Music, som han blivit erbjuden. Men ett par år senare gjorde han ändå en musikal, Funny Girl (1968), en film som frossar i speglar. Hans nästa film var hans sista, Natten de tystade L.B. Jones (The Liberation of L.B. Jones 1970), om rasmotsättningar i USA. Efter det ville han fortsätta, men var för klen, utan de sista åren ägnade han sig åt att resa med sin fru. Han dog 1981.

Det mest påtagliga med Wylers filmskapande är som ni kanske förstått hans mästerliga iscensättningar, som ibland tar andan ur en. Men det är mer och det som framförallt måste beröras är hans arbete med skådespelare. Wyler hörde dåligt och var dåliga på att kommunicera med sina aktörer och han slet ner dem så det var få som gjorde mer än en film med Wyler. Han hade en egen idé om skådespeleri som gick ut på att genom att låta skådespelarna göra omtagning på omtagning så skulle deras agerande nötas bort och själva kärnan i skådespelaren skulle komma fram och man skulle komma åt något särskilt äkta och geniunt. Wyler hade smeknamnet 90-take Willie för sin besatthet vid perfektion och han gav sig inte förrän han fått exakt det uttryck han ville, på samma sätt som han inte gav sig förrän fotografen ljussatt exakt som han ville ha, även om fotografen menade att det var omöjligt. Det här var inte något som gjorde honom populär under inspelningarna, inte heller bland filmbolagen, eftersom han alltid gick över budget och över tiden.* Men när filmen var klar var det ingen som klagade för i princip alla filmer han regisserade från 1933 och framåt blev såväl kritiker- som kassasuccér, vilket nog för anses vara tämligen unikt. Att vara skådespelare på en film av William Wyler må ha varit krävande, men det var nästan garanterat att man skulle få en Oscar-nominering för Wyler har regisserat fler Oscarsvinnare än någon annan regissör. Han sa själv en gång att "they might hate me on the set, but they'll love me at the premiere".

I Arvtagerskan är det ovannämnda Richardson och de Havilland förstås, samt Montgomery Clift och Miriam Hopkins, som glänser. Om jag tvingas välja en av Wylers filmer finge det bli den. Den är så gripande och tragisk att jag sitter och ryser mest hela tiden. Vissa har kallat den kall och hjärtlös, andra har sagt att den är grym på ett sätt som ingen annan Hollywood-melodram varit (vilket man kan säga om många av Wylers filmer), men den är varken kall eller hjärtlös, den är bara obeveklig. Katherine Sloper (de Havilland) är ogift dotter till Dr Sloper (Richardson). Hon är snäll och omtänksam, men småtråkig och färglös. Hennes far hyser inga särskilt varma känslor för henne, han är mest uttråkad. Han jämför henne med sin kära hustru, död sedan länge, som var en varm, vital, elegant kvinna som kunde tjusa vem som helst. Men så möter Katherine Morris Townsend (Clift) en ung man som börjar uppvakta henne. Hon har aldrig varit med om det tidigare och faller handlöst, men eftersom hennes far inte ser några positiva egenskaper hos sin dotter tror han inte heller att någon annan kan göra det, utan han bestämmer sig för att den unge mannen enbart är ute efter hennes pengar. Och kanske har han rätt.

Det är plågsamt att se Katherine bli så förnedrad och bedragen av de två männen i hennes liv. Till en början förstår hon ingenting, men till slut förlorar hennes far sitt tålamod och förklarar att han är helt oduglig, det enda hon duger till är att brodera. Hon blir helt förstummad, förkrossad och det är som om hon åldras 20 år framför ögonen på oss. Hon krymper ihop och imploderar och när sedan även Morris sviker henne har hon inget kvar. Men istället för att bryta ihop så hämnas hon på dem båda genom att behandla dem på precis samma sätt de behandlat henne. Hon visar inget annat än förakt mot sin far och hon förnedrar Morris när han kommer för att be om ursäkt. När hennes faster (Miriam Hopkins) frågar hur hon kan vara så grym svarar hon "I was taught by masters."

Men det finns mycket mer än Arvtagerskan. Där finns den oväntade ömheten mellan Audrey Hepburn och Gregory Peck i Prinsessa på vift (Roman Holiday 1953). Där finns den stillsamt tragiska De tre (These Three 1936) som är så engagerande att frustrationen över att man inte kan kliva in i filmen och ställa allt till rätta är förkrossande. Där finns Bette Davis i tre filmer, först iförd röd klänning på balen där alla andra är klädda i vit i Skandalen kring Julie, sen i Brevet (The Letter 1940) där hon i filmens första scen skjuter ihjäl sin älskare på trappan, och till sist som den obevekliga affärskvinnan som vägrar hjälpa sin man när han får en hjärtattack i Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). Där finns Joel McCrea som försöker skydda gatubarnen från Humphrey Bogarts smågangster i I skyskrapornas skugga (Dead End 1937). Och där finns De bästa åren (The Best Year of Our Lives 1946), Wylers mest ambitiösa film, en tre timmar lång berättelse om livet i USA efter andra världskrigets slut, en film om klass, sex, alkoholism, bitterhet, uppgivenhet, besvikelse och hopp. Här finns några av Wylers mest magnifika bildlösningar, och några av de mest imponerande skådespelarprestationerna, och den ger ett sådant omfattande och mångfacetterat porträtt av efterkrigstidens USA att man skulle kunna använda den som skolfilm. Det är bara slutet som känns lite tillrättalagt, annars känns den i magen, hjärtat och hjärnan hela tiden.

Så, Wyler är en regissör med en tydlig, personlig stil, i alla fall fram till slutet av 50-talet, och han är en regissör med idéer och ambitioner, och därtill med en magnifik begåvning. Varför är han inte mer uppmärksammad? Beats me.

--------------------------------------------------------

*På många sätt är Wyler jämförbar med Stanley Kubrick. Samma perfektionism, samma obevekliga vilja att få varje scen exakt som de vill, på bekostnad av andras tid, pengar och tålamod, samma anklagelser av att vara kyliga, och samma förtjusning av att använda sig av filmkameran på nya och spännande sätt. En skillnad är dock att Kubrick kan bli så hänförd av tekniken att han glömmer rollfigurerna, vilket aldrig hände Wyler.

Vem var först?

2007-10-22T11:42:00.001+02:00

Förra veckan skrev jag om dokumentärfilm (här) och att det av någon anledning kändes som om dokumentärer om film är särskilt frikostigt med halvsanningar och myter. Det där kan ju ske på lite olika sätt. Jag såg en gång en dokumentär vars namn jag bortträngt där man hävdade att innan japanernas attack mot Pearl Harbor december 1941 vågade man i Hollywood inte göra filmer som propagerade för att USA skulle stödja Storbritanniens och Frankrikes kamp mot nazism och fascism. Sen visades i dokumentären ett klipp ur Utrikeskorrespondenten för att visa hur filmerna förändrades efter Pearl Harboroch att man 1942 äntligen vågade göra antinazistisk film. Problemet med den argumentationen är bara att Hitchcock gjorde Utrikeskorrespondenten (Foreign Correspondent) 1940, och den hade premiär långt före Pearl Harbor-attacken, så istället för att illustrera deras budskap motbevisar det exemplet hela deras argumentation, om man känner till sanningen vill säga. 1940 gjordes för övrigt en annan antinazistisk film i Hollywood, Vår flygande reporter (Arise My Love), men varför bry sig om sådana bagateller om de står i vägen för ens budskap? (här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Vår flygande reporter och dess regissör, Mitchell Leisen).

Den här typen av medveten eller omedveten historieförfalskning är förvånansvärt vanlig. I fallet ovan kan det inte bero på okunskap, för de måste ju rimligtvis ha vetat när Utrikeskorrespondenten hade premiär. Men ofta är det nog snarare Napoleons devis, att man inte ska ropa konspiration när det i själva verket bara handlar om inkompetens, man ska ha i bakhuvudet.

En sak som man nästan alltid ska ta med en nypa salt, oavsett varifrån man hör det, är påståendet att någon person eller någon film var först med något. I en lång dokumentär om Sergio Leone satt en lärd filmprofessor och förklarade bland annat att innan Leones spagettiwesterns från 60-talet fick man i amerikanska westernfilmer aldrig se mördaren och offret i samma bild. Om person A sköt ihjäl person B fick man först se A skjuta sin revolver, sen var det klipp och i nästa bild fick man se B ta sig om magen och falla död ner. Detta skulle vara ett exempel på amerikanskt hyckleri och självcensur, som Leone medvetet bröt mot genom att inte klippa isär scenen utan istället visa person A och B i bild samtidigt i en tagning, från att skottet avlossas tills att döden inträffar. Men det är helt enkelt inte sant. Sådana scener förekommer ofta i amerikansk film och även långt tidigare än 1964 då Leones första western kom, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari). Ta vilken Anthony Mann-western från 50-talet till exempel, eller Budd Boettichers.

Det är inte bara i dokumentärer man är oförsiktig med fakta av vem som var först. I artiklar, i böcker, i tv-program, till och med i undervisningen, vimlar det av felaktigheter, som ofta ändå utgör en slags vedertagen sanning. Den italienska neorealismen, franska nya vågen, amerikanska nya vågen på 70-talet, se där några filmhistoriskt viktiga epoker som alla fått äran för att ha introducerat än det ena, än det andra, fast det redan varit allmängods i decennier. Flashbacks, flashforwards, jump-cuts, drömsekvenser, filma utan för studion, uppbruten kronologi, oväntade vändningar i slutet, allt fanns redan i den tidiga stumfilmen, och ett sådant geni som Buster Keaton experimenterade på 1920-talet med i stort sett alla grepp som vissa tror uppfanns härom året (här har jag skrivit om Keaton tidigare). Klädmodet och dialogen har förändrats kraftigt under åren, men ibland känns det som det inte kommit mycket nytt sedan D.W. Griffith spelade in Intolerance (1916).

Apropå amerikansk 70-tal så hävdas det ofta att Stjärnornas krig-serien, med start 1977, startade vågen av försäljningen av leksaker och prylar med motiv från filmer. Mer korrekt är att säga att det på allvar började 13 år tidigare i och med att Bond-filmen Goldfinger hade premiär 1964. Då började man nämligen sälja Goldfinger-pussel, Goldfinger-spel, James Bond-actiondockor, modeller av Aston Martin DB5 (som Bond kör i filmen, komplett med katapultstol för passageraren), klistermärken, dricksglas, koppar, och så vidare, och så vidare. George Lucas skapade alltså inget nytt i slutet av 70-talet, han fortsatte bara en väl intrampad (lukrativ) väg.

Så där kan man hålla på, Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927) var inte den första ljudfilmen, vad ni än hört, Citizen Kane (1941) var inte först med synligt innertak och djupfokus, Clint Eastwood gråter inte för första gången i Broarna i Madison County (The Bridges of Madison County 1995), men jag tror min poäng är gjord. Varje gång ni hör att man gjorde något för första gången i en viss film kan ni vara nästan säkra på att man redan hade gjort det tidigare, kanske i bara en film, kanske i en massa filmer.

Dokumentär film

2007-10-15T19:04:00.001+02:00

Den senaste tiden har dokumentärfilmen fått sig ett rejält uppsving och plötsligt kan de dra fulla hus på biograferna, något som till stor del beror på fenomenet Michael Moore. Det är förstås trevligt med variation på biograferna, men tyvärr finns det ett problem i sammanhanget, för det förefaller som om kritiker och publik har ett för okritiskt förhållande till dokumentärfilmen. "Alla vet" att mainstreamfilmen är påhittad och förljugen, men en dokumentärfilm bemöts på ett helt annat sätt, särskilt om ämnet är något som verkligen engagerar massorna. Ibland känns det som om det bästa sättet för att nå en stor publik med sin dokumentärfilm är att vara enkelspårig, skränig och politiskt korrekt. En dokumentär som inte bekräftar folks fördomar kommer inte långt. Men trots det, eller kanske på grund av det, finns det som sagt en alldeles för okritisk diskussion om dokumentärfilmens sanningsvärde, och även bland dokumentärfilmare själva finns det en, förvisso förståelig, romantisk syn på sin egen genre. Rick Caine, som gjorde den uppmärksammade filmen Manufacturing Dissent (2007)tillsammans med Debbie Melnyk, sa i en intervju att dokumentärfilmen är ute efter att avslöja lögnerna och fånga den hårda sanningen, men det finns det egentligen ingen som helst täckning för. Det dokumentärfilmaren är ute efter är möjligen att avslöja en lögn, men inte att fånga den objektiva sanningen utan istället ge sin subjektiva version av verkligheten.

Det kanske kan vara på sin plats att klargöra vad jag menar med objektiv sanning. Vissa hävdar ju att det inte finns något sådant som objektiv sanning, men det är en verklighetsfrånvänd uppfattning. Inom moral, estetik och humaniora är det ofta svårt att tala om objektiva sanningar, medan det å andra sidan finns självklara sanningar inom exempelvis matematiken och fysiken, som vi människor inte kan styra över. Visserligen kan vi vara oense om hur något fungerar och varför, men det beror på att vi inte vet hur det egentligen förhåller sig, och atomen bryr sig inte om våra spetsfundigheter, den agerar ändå efter grundlagarna. Det gäller också i historien och i politiken, två ämnen som dokumentärer ofta behandlar. Man kan tvista om vad en specifik händelse betyder, och hur den egentligen uppkom, men att den har ägt rum är ett faktum och hur den uppkom och varför finns det ofta ett svar på, men eftersom få, om ens någon, sitter inne med hela sanningen, är det svaret svårt att nå.

Men tillbaka till Rick Caine. Det är lite märkligt att just han pratar så vackert om dokumentärfilmen eftersom han med Manufacturing Dissent visade hur den man han och Melnyk ville göra ett idolporträtt av, Michael Moore, inte alls är en oantastlig förkämpe för sanning och rättvisa, utan någon som skapar sig en egen verklighet, och sen använder sig av hel- och halvlögner för att övertyga sin publik om att det han säger är rätt och riktigt.

Det som är märkligt i det här fallet är också att så många blivit chockade och upprörda över att Moore är frikostig med manipulationer. Om man tittar på hans filmer med ett minimum av kritisk distans är det ganska uppenbart att han hela tiden använder sig av missvisande statistisk, lösrykta citat och montage för att förleda åskådarna, och att han gärna använder sig av billiga skämt för att få åskådaren att skratta och på så vis missa det tveksamma eller falska i det Moore säger. Svårare att se är däremot sådant som att chefen för General Motors, Roger Smith, faktiskt blev intervjuad av Michael Moore för hans film Roger & Me (1989), trots att Moore filmen igenom hävdar att Smith hela tiden vägrade ställa upp, och gör det till en poäng i filmen. Det är inte snyggt.

Men det här handlar inte specifikt om Michael Moore. Det viktiga är att inte behandla dokumentärfilmen som något högre stående, som om den inte kan användas för att sprida lögner eller propaganda. Jag har sett många dokumentärer som i princip är falsarier från början till slut (och som ändå hyllats i pressen) och jag undrar om jag sett någon dokumentär som inte medvetet vinklat saker och ting för att främja sin ståndpunkt. Det är naturligtvis svårt för varje enskild tittare att avgöra vad som är sant och vad som är falsk, men medvetenheten om att allt inte är sant bara för att det är en dokumentär måste man bära med sig.

I SVT:s pågående serie om demokrati visades förra veckan en dokumentär från Pakistan, Middag med presidenten (Dinner With the President: A Nation's Journey 2007), som var mycket bra. Där fanns en scen där dokumentärfilmaren Sabiha Sumar debatterar med några fattiga arbetare på landsbygden, och hon sätter dit dem för deras konservativa syn på kvinnor. Men plötsligt vänder det, för en av männen berättar plötsligt med gråten i halsen hur han avundas henne och hennes utbildning och pengar. Istället för att hon vara en ensam, utsatt kvinna bland nedlåtande män blir hon där en pushig, bortskämd överklasskvinna som inte förstår hur den fattiga mannen på gatan har det. Att hon valde att ha med den scenen visar på mod och en verklig vilja att komma åt en annan sanning än hennes förutbestämda.

-----------------------------------------
En parantes: I en intervju i Svenska Dagbladet 5 oktober (här) säger Michael Moore att alla hans filmer gett honom rätt och anger som exempel att "General Motors håller på att ramla ihop". Moores ståndpunkt i Roger & Me var, om jag minns rätt, att GM var hur rikt och framgångsrikt som helst och därför inte borde avskeda en enda arbetare, så hur kan det faktum att GM vacklar idag ge honom rätt? Ger det inte egentligen GM:s chefer rätt ? Kanske Moore skulle göra en ny film, Rick & Me, där han intervjuar GM:s nuvarande VD Rick Wagoner om det(och sen visa intervjun också). Roger & Me är, sina uppenbara brister till trots, en mycket underhållande och på många sätt bra film, och jag skulle gärna se en uppföljare.

Parantes två: Som filmintresserad har jag förstås sett en omåttlig mängd dokumentärer om filmregissörer, filmgenres, filmskådespelare, filmhistoria i stort, och om det är någonstans som lögnerna och myterna flyter fritt så är det i sådana dokumentärer.

Parantes tre: Allt det jag sagt ovan om vikten av kritisk distans gäller förstås även till det jag skriver. Jag kan också ha fel. Däremot lovar jag att jag aldrig medvetet skrivit något som inte är sant.

Saker jag har sett (13)

2007-10-11T19:05:00.001+02:00

Den här veckan bjuder jag på följande filmer: Skandalen kring Julie, You Can Count On Me, Sherrybaby, Stardust, A Mighty Heart.

När Borta med vinden (Gone With the Wind 1939) hade premiär i USA i december 1939 var det en nationellt evenemang, ungefär som kröningen av en ny drottning. Förarbetet och inspelningen hade varit en följetong i press och radio i flera år, mängder av skådespelare och regissörer hade avverkats, och det hela hade svält till gargantualiska proportioner. New York Times filmkritiker Frank S. Nugent kallade filmen kort och gott för "it" i sin recension. Detta fyra timmar långa epos av den amerikanska södern och dess undergång är förmodligen den mest sedda filmen i världshistorien och producenten David O. Selznicks monument över sig själv. Men konkurrerande filmbolaget Warner Bros insåg att här fanns det möjlighet att få en bit av Selznicks kaka. En av de många filmstjärnor som valts bort från rollen som Scarlett O'Hara, huvudrollen i Borta med vinden, var Bette Davis, och hon hörde till Warner Bros, så man bestämde sig för att spela in ett passionerat sydstatsdrama, ge Davis huvudrollen, och låta filmen ha premiär innan Borta med vinden. Warner Bros var vid den här tiden specialiserat på hårdkokta gangsterfilmer och krigsfilmer (se exempel i förrförra veckans Saker jag har sett här), men för den här filmen ville man göra något extra, och man plöjde ner alla resurser man hade för att göra en riktig prestigefilm. Bland annat valde man att låna in William Wyler för att regissera filmen, istället för att använda en av sina egna. Resultatet blev Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), som alltså hade premiär året innan Borta med vinden. Nu är den naturligtvis helt överskuggad av sin spektakulära efterföljare, och bortglömd. Det är djupt orättvist för den är mycket bättre.

Skandalen kring Julie utspelas i New Orleans 1852, och berättar om en hetlevrad och rebellisk kvinna, Julie (Bette Davis) som chockar etablissemanget och de hävdvunna traditionerna. Men en dag går hon för långt, och blir mer eller mindre utfrusen, och hon förlorar också mannen hon älskar. Kort därefter bryter gula febern ut i New Orleans, och plötsligt förvandlas den så förnäma staden till ett helvete på jorden.

Den största behållningen med Skandalen kring Julie är nog William Wylers regi, som verkligen tar tillvara alla resurser som filmbolaget ställt till förfogande. Kameran glider runt i det återskapade södern, på plantagen, i balsalen, i träsken och på gator och torg, och avslöjar det dekadenta och förljugna samhället, som genom obetänksamhet går mot sin snara undergång. Sen är förstås Bette Davis också en behållning. Filmens största brist är skildringen av den färgade delen av New Orleans befolkning. Slavsystemet är fortfarande i full bruk, och de svarta som är med i filmen är alla glada och trogna slavar som gärna sjunger. Men till skillnad från Borta med vinden skämtas det inte på deras bekostnad, utan de får behålla sin värdighet, även om det är värdigheten hos den som trivs med sin roll som slav. (finns på dvd)

Det var veckans klassiker, resten är filmer från 2000-talet, men en varierad skara.

You Can Count On Me (2000) fick aldrig biopremiär i Sverige, och släpptes på video först 2002, och jag förstår inte varför den behandlats så njuggt. Jag såg den för fem år sen, och tyckte mycket om den, och har ofta tänkt på den under åren. I fredags såg jag om den, och hade höga förväntningar, men lyckades ändå bli positivt överraskad. Laura Linney spelar Sammy Prescott, ensamstående moder med en åttaåriga son. Plötsligt kommer hennes bror (Mark Ruffalo) på oväntat besök efter att han suttit inne för misshandel, och de försöker komma underfund med varandra. Han försöker lära känna sin systerson, hon försöker vara alla till lags, samtidigt som hon glömmer bort vad hon själv vill och vad hon har får behov. Det finns många skäl att älska den här lågmälda filmen, men det allvar och den stora kärlek och värme som genomsyrar den får räcka som motivering till varför ni ska hyra den redan ikväll. Då får ni också chansen att se filmens regissör och författare, Kenneth Lonergan, i rollen som stadens präst. (finns på dvd)

Sherrybaby (2006) gjorde succé på Stockholms filmfestival förra året, hade biopremiär i våras, och har nyligen släppts på dvd. Den är precis som You Can Count On Me en amerikansk independentfilm gjord av en debutant, i det här fallet Laurie Collyer, och handlar om en ung kvinna (Maggie Gyllenhaal) som efter flera år i fängelse blir frisläppt och försöker etablera kontakt med sin sexåriga dotter. Det är också en lågmäld och varm film, men inte fullt lika lyckad som You Can Count On Me. Den kändes lite mer schematisk och skådespelarprestationerna var inte alltid på topp, men sevärd är den. (finns på dvd)

För den som inte vill ha trasiga familjerelationer och vardagsrealism kanske ett fantasyäventyr känns mer lockande, och då saknas det inte alternativ. Är inte fantasytrenden en av de hetaste just nu? Inte sällan producerade av något av de kristna bolag som finns i Hollywood nu för tiden, exempelvis Walden Media (som bland annat ligger bakom filmatiseringen av C.S Lewis böcker om landet Narnia och bioaktuella Bron till Terabithia (The Bridge to Terabithia 2007)). Förra veckan hade ett annat fantasyäventyr premiär i Sverige, Stardust. Det är en riktig saga med kungar, prinsar, pirater, häxor och enhörningar. Här finns också en stjärna som störtar ner på jorden och mirakulöst förvandlas till Claire Danes. Peter O'Toole spelar den döende kungen, Ian McKellen är berättaren, Sienna Miller spelar byns vackraste flicka, Michelle Pfeiffer spelar den elakaste häxan i universum och Robert de Niro spelar en råbarkad blixtförsäljare och pirat som gärna klär sig i kvinnokläder och låter rösten gå upp i falsett. Kort sagt är det en ganska bisarr film med en galen humor. Ibland är den tramsig, ibland är den långtråkig, med däremellan är den ganska underbar. Jag blev på väldigt gott humör av att se den. (går på bio nu)

A Mighty Heart (2007) är dock inte någon feelgood. Den handlar om mordet på Wall Street Journals reporter Daniel Pearl, som kidnappades och halshöggs av fundamentalister i Pakistan 2002. Filmen, som är en nervig och intensiv skildring av myndigheternas jakt på honom, är fascinerande eftersom den använder sig av polisfilmens vanliga schabloner med insatsstyrkor som sparkar in dörrar, spårar mobilsamtal och söker genom hårddiskar men istället för NYPD så är det den pakistanska polisen i Karachi som står för arbetet, och ordrarna skriks på urdu, inte på engelska. FBI, CIA, Wall Street Journal och ambassadpersonal från USA och Frankrike deltar också i arbetet, men det är en pakistansk insats, och det ger en ny vinkling på ett beprövat koncept. Angelina Jolie spelar huvudrollen som Daniel Pearls hustru, höggravid och under svår stress i det belägrade hemmet i Karachi. Hon klarar sig bra tycker jag, och ger filmen ett emotionellt center. Filmens regissör Michael Winterbottom ger som alltid filmen en känsla av närvaro och desperation, och tillsammans med hans tidigare In This World (2002) och The Road to Guantanamo (2006) utgör The Mighty Heart en del av en ambitiös trilogi om livet efter 11 september. (svensk premiär 26 oktober 2007)